Gravida transmän – Kropp, språk och stolthet
Vi träffar tre personer från tre kontinenter som berättar om hur det är att vara gravid och föda barn som transman.
»Vi behöver inte oroa oss för barnen. De ser och förstår allt.«
Kayden Coleman
Båda mina barn var överraskningar. Den första graviditeten upptäckte jag i femte månaden. Jag var kissnödig, dödstrött, hungrig och när jag låg på mage kändes det som att jag låg på en kudde. Till slut gjorde jag ett test.
Jag blev chockad, men inte ledsen. Många transmän upplever dysfori som gravida. Jag kände mig bara mer maskulin, större och hårigare, med en rejäl ölmage. I början var det ingen som ens trodde mig.
Min första impuls var ändå att isolera mig tills hon föddes, men jag hade ju inte kommit ut ur garderoben för att gömma mig igen. Jag fick väldigt mycket negativa reaktioner. En politiker lade upp mina bilder och skrev att transpersoner är pedofiler och olämpliga föräldrar. Jag är tålig, men ihop med all diskriminering, min förlossningsdepression och att jag inte kände till några andra transpappor blev det tungt. Vårdpersonalen felkönade mig hela tiden och erbjöd abort i sjätte månaden. De trodde inte jag skulle kunna bli en bra förälder.
Genom att visa upp min vardag med barnen hoppas jag bidra till en normalisering som kan underlätta för andra transmaskulina. Jag har också börjat erbjuda utbildningar till vårdpersonal, och gensvaret har varit enormt. Vi är få, men vi har rätt till likvärdig behandling.
Språket är också viktigt. Ord som livmoderbärare inkluderar oss, men exkluderar ingen. De som vill kan fortfarande bli kallade kvinna eller mamma. Det är svårt som det är att gå in på en »kvinnoklinik« när man ser ut så här. Ett inkluderande språk antyder att jag kanske slipper tillbringa min graviditet med att försvara mig eller utbilda. Att det saknas kunskap inom vården märks också på alla medicinska frågor jag får från andra transmän.
I och med mitt kändisskap på sociala medier tror en del bögar att jag är en bebisfabrik och vill att jag ska föda barn åt dem. Det kommer inte hända, killar! Haha.
Min stora dotter vet allt, även om hon inte förstår allt än: att jag har fött henne och hennes syster, att jag är trans och har vissa kroppsdelar medan hennes andra pappa har andra, men att vi båda ändå är killar.
Hon har frågat varför hon inte har någon mamma. Jag tar frågorna vartefter. Vi behöver inte oroa oss för barnen. De ser och förstår allt.«
Berättat för Kinga Sandén
»Aldrig har jag älskat min kropp så mycket som när jag födde mitt barn.«
Kim Granvik
Att skaffa barn var alltid min dröm. Det var också alltid min dröm att få bära fram mitt eget barn; att jag i övre tonåren började förstå att jag nog inte hörde hemma i den kvinnofigur jag blivit född i, och att jag så småningom landade i att benämna mig själv som transman, med pronomen »han«, var aldrig ett hinder för mig. Min manlighet sitter inte i min kropp; att jag valde att använda den livmoder naturen försett mig med gör mig inte mindre till man.
Trots att jag sen fyra år tillbaka har pojkvän var det ett enkelt val att skaffa barn själv, med hjälp av anonym donator via öppenvården. Min pojkvän hade inget intresse av föräldraskap, och jag känner att det passar mig bättre att vara ensam förälder än att behöva kompromissa om regler, uppfostran och annat med en annan vuxen.
Pojkvännen och jag har således förblivit kärleksfulla särbos och efter tre vändor av hormonstimulering och äggplock blev jag äntligen gravid, på fjärde insättningen, ett år efter första försöket. Min graviditet innehöll de normala krämporna i form av tre månaders illamående, följt av sömnbrist och allmänt fysiskt obehag. Men trots detta, och trots att jag nu verkligen inte såg ut som den man jag är, kunde jag faktiskt njuta av känslan att min kropp nu gjorde något så fantastiskt som att göra en ny människa, och att det var mitt barn som växte och rörde sig därinne.
Aldrig har jag varit så stolt över mig själv, och aldrig har jag älskat min kropp så mycket som när jag födde mitt barn. Min kropp, som jag i perioder hatat och sett som ett fängelse – ett fängelse som jag är så tätt inburad i att ingenting kan ta bort känslan av att jag sitter fast och inte kan fly – denna kropp gjorde något helt fantastiskt och gav mig det finaste jag kunde få. Så även om min kropp inte stämmer överens med hur jag ser mig själv, hur kan jag nu annat än älska den? Ärren från graviditeten bär jag med stolthet – ett bevis på att min kropp gjorde något så underbart som att ta fram ett nytt liv.
Jag måste säga att mina upplevelser av vården under och efter graviditeten tyder på att vi rör oss åt rätt håll. Även om jag hört och fortsätter att höra sorgliga historier om okunnigt och fördomsfullt bemötande, så har mina upplevelser varit positiva. Jag var öppen med min transidentitet under graviditet och förlossning och bemöttes på ett bekräftande sätt, utan höjda ögonbryn eller konstiga frågor. En eller två sa »mamma« och »hon« vid ett par tillfällen av ren vana av att arbeta nästan uteslutande med ciskvinnor, men rättade sig själva direkt.
Min dotter är i dag nästan ett år gammal. Hon kryper omkring – går snart – och undersöker intresserat allt hon kan få tag i. Hon är mycket fascinerad av våra katter och hon älskar böcker, musik, färgglada klossar, bollar och morötter. Hon vinkar och klappar händerna, och hon säger nu sitt första ord: pappa.
Hennes familj består av pappa, farmor, farfar, två fastrar, fastrarnas make respektive fästman, tre kusiner, och så pappas pojkvän som hälsar på ibland på helgerna. För henne kommer detta att vara normen när hon växer upp. Vi behöver lära våra barn att det finns alla möjliga typer av familjer, det finns flera sätt som ett barn kan bli till på, och det är inte det biologiska arvet som är det viktiga i en riktig, kärleksfull familj.
Jag ser fram emot att snart få återgå till mitt liv på testosteron och verkligen få känna mig som mig själv igen. Men jag älskar min kropp för det den gett mig. För mig är det bästa med min tillvaro som transman utan tvekan det att jag fick bli pappa genom att föda mitt eget barn.«
Berättat av Kim Granvik
»Det var som att jag måste avkoda mig som cis för att börja längta efter ett barn.«
Ivo Colonna
Jag håller på och ansöker om förskoleplats för Malva, och det skapar väldigt mycket oro. På pappret är jag ju ensamstående mamma till henne. Det är så mycket att förklara. Ska jag säga att jag är hennes mappa? Mampap? Hon kallar mig allt möjligt, och vad hon än väljer blir bra, men det kanske är mycket begärt att förskolepersonalen ska förstå.
Jag borde nog ändra mitt juridiska kön innan hon börjar. Fast jag vet inte om jag kan tänka mig »pappa«. »Mamma« funkar inte alls. Jag blir gråtfärdig nu när jag tänker på det. Världen är så tvärsäker, medan min identitet är flytande.
Jag definierar mig som ickebinär maskulin. I vanliga fall blir jag läst som man, men i och med graviditeten blev jag sedd som kvinna. Jag slutade gå ut för att slippa bli felkönad. Min gravida kropp kändes pinsam, intim. Brösten svällde och jag försökte gömma mig i stora fotbollströjor.
Samtidigt upplevde jag graviditeten som fridfull. Mina gamla kroppsnojor försvann och jag kände mig som en superhjälte.
När jag levde som kvinna fanns barn inte på kartan för mig. Det var som att jag måste avkoda mig som cis för att börja längta efter ett barn. Jag blev gravid på första försöket med ett ex som också är trans. Hon träffar Malva, men det var aldrig vår plan att leva ihop.
Trots mitt kärleksfulla nätverk är det inte helt lätt att vara ensamförälder. Jag vill gärna lära känna fler hbtqi-personer med barn, framför allt maskulina. Flera av mina cisvänner är pappor, men även om de anstränger sig blir det inte samma sak. Jag är med i en mammagrupp där alla försöker använda könsneutralt språk för min skull. Jag säger vem jag är, men jag är inte så himla noga med om någon använder exakt rätt ord.
Just nu är jag och Malva med i en amningskampanj. Jag väljer att vara synlig för att det ska finnas fler bilder för andra att spegla sig i, och jag märker på reaktionerna att det behövs.«
Berättat för Kinga Sandén, frilansjournalist
Läs mer
En könsutopisk transeuforisk framtid av Xenia Klein
Det går att möta både ciskvinnors och transpersoners behov av Edward Summanen
Krönika: En »riktig« transkvinna av Aleksa Lundberg