»Jag ville verkligen ha det, men situationen var så dålig att jag inte kunde behålla det. Vi bor i en källare som saknar toalett. Jag blev tvungen att göra abort. Det gjorde så ont i mig.«
»I den svenska staden där jag bodde skulle aborten kosta 20 000 kronor. Jag hade inte ens 100 kronor i fickan.«
Sommaren 2010 intervjuade Ottar Maduscha och Marwa, två kvinnor som båda har gjort abort i Sverige. I ett land med en av världens mest progressiva abortlagar hade dessa kvinnor ingen som helst laglig rätt till ingreppet, men de fick hjälp av frivilliga läkare, barnmorskor och sjuksköterskor. Det är så här det i stort sett har fungerat i Sverige – att vissa människor har fått förlita sig på främlingars goda vilja, trots internationella konventioner som binder oss vid rätten till hälsa.
»Läkarförbundet har varnat för att vården trots allt riskerar att bli godtycklig.«
Den 1 juli tar nu Sverige ett stort kliv upp ur den här sörjan. Med en ny lag blir landstingen skyldiga att erbjuda vuxna papperslösa samma subventionerade vård som vuxna asylsökande: Omedelbar vård och »vård som inte kan anstå«. Bland annat kommer mödravård, preventivmedelsrådgivning och vård vid abort att ingå. Papperslösa barn ska ha samma rätt till vård som alla andra barn. Reformen är viktig, men väcker blandade känslor – bland annat har Läkarförbundet varnat för att vården trots allt riskerar att bli godtycklig. Barnläkaren Henry Ascher skriver på Facebook att »vi som arbetar i vården kan inte och ska inte behöva fråga våra patienter vem han eller hon är för att kunna avgöra hur vi skall utreda och behandla«. När en lagändring väl går igenom är det lätt att glömma att motståndet från vissa håll har varit kompakt, med ofattbara inlägg på vägen. Det var bara ett år sedan vi kunde höra migrationsminister Tobias Billström (M) sitta i Ekots lördagsintervju och argumentera för att papperslösas rätt till vård bara skulle gälla gravida kvinnor. Men inte för kvinnornas egen skull. »Ofödda barn kan inte rå för att föräldrarna fattar dumma beslut«, menade ministern.
Ska man ta detta på allvar så är kvinnan alltså bara en låda, en kuvös, omkring ett skyddsvärt foster. Det är en hållning inför individens rätt till sin egen kropp som länge har varit helt främmande i det här landet.