Jorden gick inte under, men för sexualpolitiken har 2012 varit ett apokalyptiskt år. Inför 2013 är det viktigare än på länge att världens progressiva krafter sluter sig samman, skriver Anna Hellgren – och delar ut årets utmärkelser till dem som förtjänar det.
Ryssland förbereder ett förbud mot ”homosexuell propaganda” i hela landet. I Uganda plockades lagförslaget ”Kill the Gays” återigen fram; nu som en potentiell julklapp (!) till den förmodat heterofila majoriteten. EU utsåg (med stöd av den svenska regeringen) den ultrakonservativea abort- hbt- och skilsmässomotståndaren Tonio Borg till unionens hälsokommissionär. Stödet för kvinno- och hbt-fientliga partier med rasistisk agenda ökar i Europa.
Inför nästa år är det viktigare än på länge att världens progressiva krafter sluter sig samman. 2013 är ett ödesår vad gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. 2014 respektive 2015 löper Kairoagendan och tiden för Millenniemålen ut, och än så länge finns inga konkreta förslag. Än mindre antydningar till breda överenskommelser för fortsättningar.
Utan nya, globala, överenskommelser om anständiga miniminivåer för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter riskerar utvecklingen i bästa fall att avstanna, i värsta fall att backa betänkligt. När 300 parlamentariker samlades i Istanbul i våras för att skissa på en fortsättning på Kairoagendan stod kampen mellan att behålla progressiva formuleringar från 1994 och att stryka dem; att ytterligare utveckla SRHR-frågorna genom att till exempel nämna hbt-rättigheter var helt enkelt en omöjlighet.
Innan 2013 tar vid vill Ottar ta tillfället i akt och dela ut några välförtjänta utmärkelser. Så, med innerligt hopp om bättring:
Årets biologlektion: Republikanen Todd Akin förklarar varför aborträtt är onödigt, vid ”riktiga våldtäkter” är det helt enkelt omöjligt att bli gravid.
Årets folkbildare: EU:s anti-abortorganisationer gjorde gemensam sak och initierade ett av unionens allra första medborgarinitiativ, mot SRHR-relaterat bistånd.
Årets uppvaknande: Folket hukade framför ”Torka aldrig tårar…” och upptäckte – 30 år senare – att bögar som fick hiv och aids var också människor värda att sörja.
Årets krokodiltårar: Att gråta över vackra unga män på 1980-talet visade sig vara en sak. Att Sverige har en av världens hårdaste och mest kontraprodktiva smittskyddslagar när det gäller hiv och aids lockar varken fram tårar eller breda politiska krav på avkriminalisering.
Årets mest meningslösa (i år igen): De 1000 kvinnor om dagen som dör av bristfällig mödravård, förbjudna/dyra/stigmatiserade/otillgängliga preventivmedel, osäkra aborter och brist på sexualupplysning.
Årets sista karriärspik? Sveriges feministkreddigaste politiker, tillika EU-minister Birgitta Ohlsson, skickades fram att försvara regeringens stöd till maltesiska mörkermannen Tonio Borg.
Årets antiklimax: Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan avslutar konferens om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter med att slå fast att abort är mord och kejsarsnitt ”onaturligt”.
Årets evighetsmaskin: Fredrik Reinfeldts och regeringens upprepade, och hittills tomma, löften om att avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner.
Text: Anna Hellgren
