Blonde on blonde

Stockholmssolen skiner äntligen; himlen är blå, som politiken. Med öron fyllda av de bionic blondes (Lady Gaga, Gwen Stefani, Britney Spears, Pink, Madonna, Anastasia, Christina Aguilera, Robyn, Rebecca & Fiona) som upptar min estetiska sinnevärld med den övermänskliga och omöjliga, briljanta och baktalade perfektion som tycks karaktärisera självproducerad blondhet, sitter jag med blondinarkivet och fjäderpennan i en park.

Detta tror vi oss veta: blondiner har roligare, är kåtare, ytligare, naivare och mer narcissistiska, vita och våta, kalla och kalkylerande, men framförallt; vi är dummare. Vi vill inte tänka på blondiner, vi vill känna på och för blondiner. Blondinen är en ambition, en imitation, en illusion och projektion; en tom kategori. Jag blundar och blandar i min ständigt svällande Marilynsamling, studsar igen mot raslärans aggressiva kolonialistiska fantasier om ariskt ursprung, alieneras av kapitalismens guldlockande skimmer, följer blo(n)det från oskuldens frukt och barhet, ut på underhållningens och intelligensens arena, genom knivarna och vätskorna; hittar dåliga flickor och en ytlig kopia, gjord med många myter.

»Åldras med stil, lite lagom leopard, skaffa dig en man som är lagom mycket äldre och rikare – och välj för i helvete en mörkare toning på blonderingen. R.I.P. Anna Nicole.«

Begreppet blond, läser jag under blonderad lugg, härstammar från det medeltida latinets ord »blandus« som betyder charmerande, men kan även vara en vulgarisering av det ännu äldre latinska ordet »blundus« som i gult. Gul och ljus har varit synonymt med vacker och tilltalande i hundratals år. Blonde blev ett franskt adjektiv på 1600-talet som på 50-talet sedan blev en symbol för (amerikaniserad) modernitet och vit skinande renhet och på den femininiserade vägen är det. Sedan åtminstone ett sekel står vad en blondinskämtsajt tillägnad det självklara humorämnet blond hypersexualiserad dumhet, lössläppthet och omättlighet kallar »inte en hårfärg utan ett sinnestillstånd« för en konstlad, rasifierad, nästan postmänsklig sexighet. Alla älskar (att hata) charmerande, blandade, vackra blondiner, deras ytor och former.

Sommarstockholm är ett fläckvist blondhetshav av kastande ljusa manar där alla är unga och drömmer om lagom skandinaviskt brun hud, men där vältränade bikinikroppar nu mest går från skära till illröda på bryggor och båtar, i parker och trädgårdar. Endast en av tjugo ariska blondiner är naturligt blonda skriver Joanna Pitman i boken On Blonds (2003). Ändå denna bild av det ursprungliga blonda Norden; fröken Sverige, nyfiken gul och blå, en gäckande huldra, en massös och en fantasi, en vikingabrud som stolt vaktar sitt hus medan mannen plundrar, och Moder Svea. Kanske är det därför Sverige(o)demokratiska Jimmie Åkessons flickvän Louise Erixon kläcks som blond företräderska för »svenskarna« med vätesuperoxidens hjälp lagom till valvakan och riksdagens folkdräktshögtidliga invigning 2010. En tragisk kemisk påminnelse om hur drömmen om vithetens nationalistiska gemenskap, liksom den om den eviga sexsymbolen, bygger på att vi glömmer och döljer att blondinen, liksom vikingen och vitingen, är myter; att blondin betyder blandning, att hon är oäkta och att hennes skepnad har mörka rötter.

»Blondheten är alltså först och främst vit, vitheten först och främst blond.«

Blondheten är alltså först och främst vit, vitheten först och främst blond; R.I.P Etta James. Blondhet tycks i vissa avseenden alltid varit central för den europeiska självbilden och skönheten; enligt Pitman hyllade och exploaterade »redan de gamla grekerna« blondhet, intimt sammankopplad som den var med föreställningar om sexuell och rasmässig renhet och ungdomlighet – även om sagda majestätiska skönhet då oftast faktiskt frambringades med duvbajs. Enligt den naturliga urvalsteorin har dock blondhet förts vidare genom att dess ungdomlighet kopplats till reproduktiv fertilitet; män vill enligt sexistisk »vetenskap« helt enkelt hellre föröka sig med blondiner; dessa fantastiska knullmaskiner, projektioner för lust – och för fortsatta imitationer.

Kanske är det så att Blondes have more fun i ett kolonialistiskt heteropatriarkat där femininitetens värde organiseras utifrån reproduktionsmyter och raslära; där ärvda och erövrade femininiteter organiseras i hårfärgshierarkier; där yttre attribut och ytor, inklusive manen och figuren, görs till tecken på inre känslostrukturer och drifter. Det är en dumhet som onekligen kräver arbete och fortsatt teoretisering.

Ulrika Dahl är skribent och genusforskare.

Bilder Sofia Runarsdotter

Läs mer

Intervju med Ulrika Dahl om hennes bidrag i boken Ätstört.