»Preventiv­medel ingen universal­lösning«

Karin Svanborg-Sjövall hyllar i DN det initiativ som tagits av Gates Foundation och brittiska biståndsorganet DFID för att öka tillgången till preventivmedel i världens utvecklingsländer (”Bistånd: Privat filantropi när den är som bäst”, DN 8/8). Hon beskriver i lyriska ordalag hur Gates/DFID satsar på familjeplanering i utvecklingsländerna ”i stor, närmast industriell skala”, i tätt samarbete med näringslivet, och hävdar att detta kommer att leda till såväl fattigdomsbekämpning som förbättrad hälsa. Preventivmedel ska nå tre miljoner kvinnor till 2016, 120 miljoner kvinnor till 2020. Svanborg-Sjövall undviker dock att nämna den relevanta kritik som Gates initiativ fått från människorättshåll och den oro satsningen väcker.

Många organisationer som arbetar för kvinnors reproduktiva rättigheter delar Svanborg-Sjövalls entusiasm för modern familjeplanering som metod för att främja hälsa och rättigheter. Vi är dock mer tveksamma till att Gates initiativ kommer att leda just dit. Världens ledare enades 1994 på FN:s initiativ om att kvinnors rättigheter måste stå i centrum för utvecklings- och befolkningsfrågor, för att förhindra kränkningar och för att bidra till långsiktigt välstånd. Det dokument som antogs då, Kairoplattformen, hade ett tydligt fokus på rättigheter och antogs som en reaktion mot de grava brott i befolkningsbegränsningens namn som då hade uppdagats. Dessa innefattade påtvingade steriliseringar och andra övergrepp som framförallt drabbade ”oönskade grupper” som romer, ursprungsgrupper eller kvinnor med HIV. Åtgärderna uppstod i kölvattnet av att kvantitativa mål satts – befolkningsökningen skulle minska med si och så många procent under ett visst antal år – medan kvinnors rätt till makten över sin kropp ignorerades.

»Tillgång till preventivmedel kan aldrig helt ersätta behovet av tillgång till lagliga och säkra aborter. Möjlighet till abort är central för att kvinnor ska kunna utöva sina sexuella och reproduktiva rättigheter.«

Nu har vi nya kvantitativa målsättningar, nya siffror: preventivmedel ska pumpas ut ”i stor, närmast industriell skala”. Tre miljoner kvinnor ska nås på fyra år. Hur ska vi förhindra att nya övergrepp begås i befolkningsbegränsningens namn—att kvinnor tvingas, övertalas, eller pressas till familjeplanering så att stater når de mål de lovat Gates och DFID?

Center for Reproductive Rights och andra människorättsorganisationer har förgäves sökt svar på frågan om hur kvinnors fria val och ickediskriminering ska säkras och hur eventuella övergrepp ska bemötas när initiativet förverkligas. Vi har kämpat för att göra våra röster hörda. Om initiativet ska främja kvinnors mänskliga rättigheter—varför var så få kvinno- och människorättsorganisationer med stor expertis inom dessa frågor rådfrågade om planerna eller ens inbjudna till mötet om satsningen i London nyligen?

Vi vet alla att preventivmedel är enormt viktigt, men ett enögt fokus på preventivmedelstillgång räcker inte. Information, utbildning, och avskaffande av strukturella hinder för kvinnors utövande av sina fria val är minst lika centrala. På frågan om hur denna satsning ska införlivas i det bredare arbetet för sexuella och reproduktiva rättigheter har Gates/DFID hittills inte givit något svar. Dessutom är Melinda Gates envisa mantra om att preventivmedel och abort är väsensskilda—vilket lett till att abort inte berörs av detta initiativ—oroande.

Full tillgång till preventivmedel kan aldrig helt ersätta behovet av tillgång till lagliga och säkra aborter. Möjlighet till abort är, liksom sexualundervisning och preventivmedelsinformation, centrala för att kvinnor ska kunna utöva sina sexuella och reproduktiva rättigheter. Att särskilja dessa är inte bara fiktivt utan också potentiellt farligt: stater kan, med Gates goda minne, slå sig till ro med att så länge de pumpar in preventivmedel behöver de inte genomföra verkliga strukturella reformer som att legalisera abort eller stärka kvinnors tillgång till information och fria val.

Om kvinnors rättigheter ska främjas måste givarländerna verka för mer än massproduktion av piller och stavar i utvecklingsländerna. I detta arbete kan Sverige, som förbundit sig att verka för sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa på den globala arenan, spela en central roll. Ökad preventivmedelstillgång är ett medel, inte ett mål, och snabba universallösningar på strukturella och djupt förankrade problem finns dessvärre inte.

Johanna Westeson

Europaansvarig, Center for Reproductive Rights

Läs mer

Ledaren ”Privat filantropi när den är som bäst” i Dagens Nyheter 8 augusti 2012

”Kriget mot abortklinikerna” ur Ottars USA-nummer #2 2012

”När abort blev storpolitik” ur Ottar #3 2011