Kriget mot abortklinikerna

»Låt mig inte blir mördad«, skrev hon. Det var i slutet av juni 2009. En månad tidigare hade abortläkaren George Tiller blivit skjuten i Wichita, Kansas, och dött ögonblickligen. När Jennifer Boulanger skrev sin uppmaning i The Huffington Post hade hon de senaste veckorna flera gånger fått höra att hon

borde avrättas, »som efter Nürnbergrättegångarna«. Demonstranterna utanför på gatan hade också frågat en av volontärena på kliniken hur hon ville dö: »Medkniv eller med kula?«. En kille i tjugoårsåldern, som demonstrerat mot abort med sina föräldrar sedan barnsben, hade upprepade gånger ropat ut ordet »ammoniumnitrat«. Ett vanligt ämne i hemmagjorda bomber.

– Det handlar om terrorism, och det är en terrorism som tillåts fortgå i det här landet, säger Jennifer Boulanger till Ottar.

Hon är sedan flera år chef för Allentown Women’s Center i östra Pennsylvania, en klinik som vid sidan av att utföra aborter erbjuder olika typer av reproduktiv hälsovård och preventivmedelrådgivning. Den har också beskrivits som en av USA:s »hotspots« i fråga om abortfientlig aktivism. 2005 fick klinikens motståndare tag i Jennifer Boulangers hemadress, och snart spreds färgglada flygblad i området för att informera grannarna om hennes arbete med att »mörda bebisar«. Året därpå blev protesterna regelbundna.

»Det handlar om terrorism, och det är en terrorism som tillåts fortgå i det här landet.«

– En kille kommer fortfarande hit varje månad med sina plakat. Han är ute efter att skrämma mig, men så länge han inte gör något direkt olagligt kan inte polisen agera, säger Jennifer Boulanger. Mannen i fråga driver hemsidan The Prisoners of Christ där han hyllar »dem som fängslats för att ha räddat ofödda barn från barnamördare«, med andra ord personer som dömts för att ha skadat eller dödat klinikpersonal. När George Tiller mördades i Kansas blev han det åttonde dödsoffret bland USA:s abortläkare, men betydligt fler har blivit utsatta för olika typer av våldsbrott (se faktaruta). De flesta etablerade anti-abort-, eller prolife-organisationer som de själva kallar sig, tog avstånd från mordet, men alla var inte lika tydliga. Tv-profilen Bill O’Reilly menade att mordet på »abortören« visserligen borde fördömas, men konstaterade snabbt att George Tiller under sin karriär faktiskt hade »förstört 60 000 foster«.

Ann Coulter, bästsäljande författare och konservativ kolumnist, gick ännu längre: »Jag ser det inte riktigt som ett mord, snarare som att man avslutade Tiller i den 203:e trimestern«. Coulter menade att det var märkligt att liberaler var så »hysteriska« kring mordet eftersom de »vanligtvis är på dödens sida«. Den konservativa tystnaden kring mordet hoppades hon berodde på att »alla hade baksmälla från att fira att George Tiller är död«.

Under veckorna som följde den där försommaren upplevde Allentown Women’s Center en uppblossande aggressivitet från sina motståndare, och tre år senare är Jennifer Boulanger fortfarande orolig och rädd:

– Jag tycker verkligen inte att man gör tillräckligt på nationell nivå för att skydda mig och mina kollegor från den här typen av extremister. Mannen som trakasserar mig hemma har gått ut öppet och sagt att han förespråkar våld för att få slut på aborterna, säger hon till Ottar, och tillägger att han kommunicerar med dömda mördare, som alltså har hennes namn och adress.

Från och med årsskiftet kan ingen längre blockera ingången till Allentown Women´s Center, som har flyttat en dryg mil österut. När vår Greyhoundbuss rullar in i Bethlehem, Pennsylvania, är februarisolen onaturligt varm medan ljuset lyser kallt och vitt över en av USA:s äldsta städer. Kliniken har just flyttat hit, till en byggnad med enorm tomt omkring, för att slippa demonstranterna in på bara skinnet.

– Man brukar säga att den här delstaten består av Philadelphia på ena sidan, Pittsburgh på den andra och typ Alabama i mitten – det är oerhört konservativt, säger Kate Wilgruber, som visar oss runt i byggnaden som luktar ny av målarfärg och plast. Hon började som volontär på kliniken som 19-åring, och har eskorterat många abortsökande kvinnor förbi demonstranterna.

– Det finns de som kommer till kliniken som har fått höra av bekanta att de är vidriga och kommer att brinna i helvetet – väl framme ska de sedan gå genom klungor av människor som skriker hemska saker åt dem. Många bryter ihop i väntrummet, säger Kate Wilgruber.

Just i dag sitter tre beskedliga abortmotståndare i solstolar med varsitt radband på andra sidan vägen, de får inte komma närmare – som en udda pensionärsträff i »livets« tecken. Knappast något att vara rädd för, men hotbilden kvarstår, och i receptionen finns en bildskärm som visar klinikens alla sidor och ingångar. Annars är det mest det vanliga; undersökning, operation, uppvak, samtalsrum och tonvis med broschyrer om preventivmetoder och familjeplanering.

– Abort är inte det viktiga, det viktiga är att ha kontroll över sin reproduktion och att bara få barn när du själv vill. Poängen med abort är att garantera den rättigheten, säger Sylvia »Rusty« Stengle som arbetat med sexuella rättigheter i mer än fyra decennier. När hon grundade Allentown Women’s Center 1978 fanns det fortfarande en del läkare i området som erbjöd aborter på sina mottagningar, men de flesta klarade inte av de ständiga trakasserierna. Som fortgår än i dag.

»Just i dag sitter tre beskedliga abortmotståndare i solstolar med varsitt radband på andra sidan vägen, de får inte komma närmare – som en udda pensionärsträff i »livets« tecken.«

Enligt de senaste siffrorna från Guttmacherinstitutet upplevde två av tre vårdgivare som tillhandahåller abort olika typer av trakasserier år 2008. Om man begränsar frågan till renodlade abortkliniker blir siffran nära 90 procent. Det handlar om protester med eller utan fysisk konfrontation, bilder på patienter som läggs ut på internet, vandalisering av kliniker och anställda som blir uppsökta i sina hem.

– Hur man reagerar på det beror mycket på ens egen personlighet, och på vem det är som håller på. De som har protesterat vid mitt hus kan jämföras med myggor, irriterande men ofarliga, säger Stengle.

Mer extrema handlingar, som mordbrand, bombdåd, grov vandalisering och mord, var särskilt vanliga i USA under 80- och 90-talet. Sylvia Stengle minns 1994 som ett tungt år; hon hade precis tillträtt som chef för organisationen National Abortion Federation i Washington och på fem månader mördades fyra personer på kliniker i Florida och Massachusetts.

– Vi förde en hel del dialog med abortkritiska grupper om att de var tvungna att tygla sina extrema falanger; de var ju inte direkt trovärdiga i sitt arbete »för livet« om de samtidigt tog andra människors liv och orsakade all denna skadegörelse. Många kyrkor och politiker tog avstånd från de här metoderna, säger Stengle.

I dag är det bara de verkligt extrema som försvarar attacker mot abortläkare och kliniker, men Stengle tillägger att de större anti-abortorganisationerna samtidigt är medvetet oklara med vad de egentligen står bakom. Vilka konsekvenser våldet och trakasserierna får i praktiken har tidigare inte varit kartlagt, även om det varit tydligt att både antalet vårdgivare som erbjuder aborter och antalet ingrepp började minska på allvar i USA på 1980-talet. Men i en studie från 2011 slår forskare nu fast att extrema trakasserier och våld mot abortkliniker får konsekvenser både på antalet genomförda aborter och på antalet kliniker i utsatta områden. Däremot kan man inte beteckna trakasserierna som »framgångsrika« i bemärkelsen att de direkt leder till färre aborter totalt sett; det som händer är att klinikerna koncentreras till färre områden och att kvinnor tvingas resa längre för att genomföra ingreppen. Till bilden hör också att bara en bråkdel av aborterna i USA görs på sjukhus.

»Mer extrema handlingar, som mordbrand, bombdåd, grov vandalisering och mord, var särskilt vanliga i USA under 80- och 90-talet. Sylvia Stengle minns 1994 som ett tungt år.«

– Det vore väldigt bra att integrera aborter i den generella reproduktiva hälsovården, och läkarorganisationerna känner mycket väl till folkhälsovinsterna med familjeplanering, men de är fega – de vill inte ha en massa demonstranter utanför sjukhusen, säger Sylvia Stengle och tillägger att man måste vara en väldigt engagerad person för att orka välja den här banan.

I ett land där frågan om avbrutna graviditeter varit en av de främsta politiska vattendelarna i snart 40 år så tar helt enkelt inte vem som helst jobb på en abortklinik. Och det verkar gälla även under lugnare omständigheter, utan bomber och mjältbrandsattacker. I Cherry Hill, New Jersey, finns ingen tågstation, bara en tom plattform och en parkeringsplats. Vid horisonten, på andra sidan Delawarefloden, skymtar Philadelphia.

– Vill ni stanna och köpa kaffe på vägen? Vi har inga patienter i dag, så det är lugnt, säger Jennifer Moore som plockar upp oss.

Cherry Hill Women’s Center är en av USA:s många fristående kliniker,vårdgivare som utan att backas upp av någon stor organisation utför merparten av alla aborter i USA. Hon är uppenbart stolt, Jennifer, och hon älskar sitt jobb som administratör på kliniken.

– För mig är det ett aktivt beslut jag fattar varje dag, att fortsätta bidra till att kvinnor kan göra abort. Jag kan inte tänka mig att göra någonting annat – det är ett kall och ett sätt att bidra till ett mer rättvist samhälle.

Men att den allmänna bilden av hennes arbetsplats inte är särskilt vacker får hon ständigt exempel på; folk tror att kliniken är smutsig, att personalen ska vara elak och att »abortörerna« inte är riktiga läkare. Kvinnor som kommer till Cherry Hill för första gången kan utbrista »Men, vad rent det är! Och du är trevlig!« En annan vanlig kommentar är att kvinnorna säger att de är dåliga människor för att de väljer att avbryta sina graviditeter.

– Abort har varit lagligt i 40 år, men det är så omgärdat av stigma och skam. Vi försöker verkligen motverka det hos oss, säger Jennifer Moore.

Det syns i väntrummet, i inredningen, i broschyrerna som säger »Du är en bra människa«, i tavlorna på väggarna, och bland de pappershjärtan där patienterna skrivit sina hälsningar: »Tack för att jag får leva MITT liv.«
Med tanke på att hon är så pass öppen med sitt arbete – på internet, på manifestationer och i skolor – så har Jennifer Moore varit ganska förskonad från hot och trakasserier. Det gäller även kliniken, åtminstone i dag. På 80-talet, däremot, var protesterna intensivt aggressiva och själva byggnaden brandbombades och fick byggas upp från grunden.

Text Carolina Hemlin och Kristina Lindquist

Bilder Nadja Hallström

Detta är ett utdrag ur ett längre reportage. Läs hela i numret, köp det i Press Stop, välsorterad Pressbyrå eller beställ här!