Att vara sig själv

Att som transperson få genomgå en könskorrigerande eller könsbekräftande hormonbehandling är ofta efterlängtat. Samtidigt stormar det om behandlingen i debatten och i början av maj gick Karolinska sjukhuset ut med att de stoppar all kommande hormonbehandling av minderåriga med könsdysfori, med hänvisning till eventuella risker och att mer forskning behövs.

För Eize-Vide, Vic och Tinahåkan är hormonbehandlingen en förutsättning för att de ska kunna vara sig själva.

– Jag sände live på Instagram när jag tog min första testosterongel-dos och på ett möte i mitt kollektiv poppade vi alkoholfri cider och hällde upp i allas glas, sen skrek alla »Testo! Testo! Testo!« och skålade, det var så roligt! säger Eize-Vide Hyvönen som tog sin första dos testosteron i mitten av april i år.

»Jag ser jättemycket fram emot det som ska komma, jag vill se förändringen nu nu nu!«

Eize-Vide Hyvönen

24-årige lärarstudenten och Uppsalabon Eize-Vide Hyvönen förstod att hen var ickebinär när hen som nioåring fick ett gosedjur som hen kallade Charlie och inte kunde könsbestämma.

– Det kändes fel att kalla Charlie för tjej eller kille eller han eller hon. Jag började applicera det på mig själv, men det här var innan hen-begreppet kom till Sverige så jag visste inte vad jag skulle kalla mig, säger Eize-Vide.

Eize-Vide kom i puberteten tidigt och då förändrades hens kropp till något som kändes främmande.

– Jag gick igenom puberteten som kan vara jobbig, men också den första könsdysforin, att inte känna igen mig i min könsidentitet, framför allt över rösten och den kvinnliga figuren. Jag såg mig i spegeln och kände att det här var inte jag, säger hen.

På gymnasiet kom Eize-Vide i kontakt med olika communitys där det pratades om ickebinäritet och att vara trans.

– Äntligen hittade jag något att identifiera mig i. Det förstärktes när jag flyttade till London och träffade många andra transpersoner och ickebinära, säger hen.

Eize-Vide bytte namn och började kalla sig hen, och i juni 2019 började hen en utredning på Anovakliniken. Knappt två år senare, i mitten av april i år kom så dagen då hen fick ta sin första dos med könshormoner.

– Jag har velat ha testosteron sen jag startade på Anova, så det är väldigt skönt. Än så länge känner jag inte så mycket, men min röst har blivit hesare, säger hen.

Många mil söderut, i Malmö finns 65-årige Tinahåkan Jönsson. Hon förstod att hon var kvinna när hon som sexåring testade klänningar hos en kompis, men det tog ett halvt liv innan hon vågade ta steget som ledde till en östrogenbehandling.

– Jag kom ut som transperson den femte februari 2005, men jag har egentligen alltid vetat att jag var trans. När känslan blivit väldigt stark har jag hittat ett tillfälle att klä mig i kvinnokläder, sedan har jag knölat undan kläderna och försökt glömma, säger hon.

Tinahåkan gifte sig, fick fyra barn och jobbade hårt på Barsebäcksverket. I femtioårsåldern blev hon sjukskriven för utmattning och då överfölls hon av alla tankar.

– Jag bestämde mig för att berätta för min fru om hur jag kände. Jag erbjöd mig att flytta ifrån henne, men hon ville ha mig kvar, säger Tinahåkan.

»Det handlar inte om att >passera< för mig, det är bara hur jag mår själv, det är inuti.«

Tinahåkan Jönsson

När Tinahåkan gjorde könsidentitetsutredning sa psykologerna att hon var transvestit, och inte transsexuell. Men hon höll inte med och fyra år senare fick hon påbörja sin östrogenbehandling. Tinahåkan byter nu östrogenplåster två gånger i veckan och tar även testosteronhämmande medel. Hon har inte upplevt några biverkningar förutom att brösten växte för fort ett tag.

– Jag mår bättre än jag gjort i hela mitt liv. Jag är 1,95 lång och väger över 100 kilo och kan aldrig passera som kvinna på det sättet, men det handlar inte om att »passera« för mig, det är bara hur jag mår själv, det är inuti, säger hon.

Stockholmsbon Vic Widmark som jobbar på bokförlag identifierade sig med pojkarna i klassen redan på lågstadiet i uppväxtorten Skellefteå, trots att alla andra såg honom som en flicka. Hans uppväxt lärde honom att det här inte var något att prata om eller agera på.

– Jag var begränsad till den som folk såg mig som utifrån, säger han.

Men för sju år sedan fick Vic en kollega som var genderqueer.

– Personen var tio år yngre än mig med en helt annan begreppsvärld än jag, för första gången hörde jag någon som jag kunde relatera till, som sa allt jag inte vågade säga, berättar Vic.

En försvårande omständighet var att Vic hade en partner som inte kunde tänka sig en fortsatt relation om Vic genomgick en transition.

– Jag funderade på det i många år, och till slut bestämde jag mig ändå för att göra detta. Vår relation tog slut, men nu är vi goda vänner och det här var ett nödvändigt steg för mig, säger Vic.

Vic är i dag 43 år och de enda problem han haft av behandlingen som påbörjades för ett år sedan var benvärk som kom när muskelmassan växte. Men nu har han bestämt sig för att pausa hormonbehandlingen. Pausen kom efter att han fått ett mer androgynt ansikte och mer androgyn kropp, men inte kände sig bekväm med att få skägg.

– Min förhoppning var att känna mig mer som mig själv och det tycker jag att jag uppnått. Nu vill jag se om jag kan fortsätta känna mig som mig själv utan behandling. Gör jag inte det får jag kanske börja om med testosteronbehandlingen igen, säger Vic.

Hur riskfyllda är då de hormonbehandlingar som vissa transpersoner som utretts och fått diagnosen könsdysfori tar del av?

Stefan Arver är överläkare och docent i endokrinologi på Karolinska Universitetssjukhuset och han tycker att man ska ta oron för hormonbehandlingar med ro. Transpersoner har behandlats med könshormoner sedan 1940-talet och genom åren har vården lärt sig tillföra hormoner som efterliknar kroppens naturliga hormoner och påverkar på rätt ställe i kroppen, menar han.

– Visst finns det vissa risker med hormonbehand- lingar, men med tanke på hur imponerande stark drivkraften är hos vissa personer som vill kunna identifiera sig med det kön de känner sig som, får vården ändå dra slutsatsen att man nog måste överse med de smärre risker som finns för att uppnå resultat, säger Stefan Arver.

De risker läkarna som är kritiska till behand- lingen med könshormoner varnar för är cancerrisker, polycystiskt ovariesyndrom (PCOS), leverskador och avstannad tillväxt.

Till det kommer risken för att unga som genom- går behandling ska ångra sig när hormonerna redan påverkat deras kroppar på ett sätt som inte går att förändra tillbaka. Därför efterfrågas nu, bland annat av Astrid Lindgrens barnsjukhus, fler långtidsstudier på personer som genomgått könskorrigering innan fler unga under 18 år ges behandling.

Den som i framtiden vill genomgå en hormonbehandling på Astrid Lindgrens Barnsjukhus kan enbart göra det om hen samtidigt ingår i kliniska studier.

Fram till 2015 fanns det bara ett nationellt team som utförde hormonbehandlingar för barn och ungdomar i Sverige, på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm. Sedan 2016 finns det utredningsteam även för barn och ungdomar på samma orter som för vuxna.

I början av maj i år beslutade Astrid Lindgrens barnsjukhus att stoppa all ny hormonbehandling av minderåriga patienter med könsdysfori med hänvisning till att evidens saknas för att garantera säkerheten för behandlingar på lång sikt. Läkare på kliniken uppger att de ser en risk för ånger hos unga patienter som genomgår hormonbehandlingar. De hänvisar också till att det är en »svår och infekterad fråga«.

Den som i framtiden vill genomgå en hormonbehandling på Astrid Lindgrens Barnsjukhus kan enbart göra det om hen samtidigt ingår i kliniska studier. Efter Karolinskas besked har flera andra kliniker följt i deras spår och avvaktar nu med behandlingar.

Samtidigt har beslutet fått kritik av bland annat RFSL som kontaktats av unga transpersoner samt av föräldrar till unga som uttryckt oro för vad beslutet kan innebära för deras barn. Även föreningarna Transammans, SFTH (Svensk förening för transpersoners hälsa) och FPES, som samlar transpersoner, är kritiska. Den 21 maj lämnade nätverket Translobbyn in närmare 7 000 namnunderskrifter till Astrid Lindgrens Barnsjukhus med uppmaning om att de ska se över beslutet och följa Socialstyrelsens riktlinjer.

Risker kan vara större eller mindre hos olika individer och ser olika ut om personen behandlas med testosteron eller östrogen, menar Stefan Arver.

– En person med stark genetisk risk för diabetes, bröstcancer eller prostatacancer som genomgår hormonbehandling kan till exempel behöva extra noggrann uppföljning och specialanpassad behandling för att minska risken för framtida sjukdomar, säger Stefan Arver.

»Min förhoppning var att känna mig mer som mig själv och det tycker jag att jag uppnått. Nu vill jag se om jag kan fortsätta känna mig som mig själv utan behandling.«

Vic Widmark

När det gäller andra sorters risker nämner Stefan Arver att syntetiska östrogentabletter kan ge ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, men sådana används endast i undantagsfall i Sverige. I stället används oftast kroppsidentiskt östrogen i form av gel eller plåster. Enstaka rapporter om att personer som tilldelats kvinnligt kön vid födseln och behandlas med testosteron har fått cancer i äggstockarna finns, men fallen är – enligt Stefan Arver – för få för att man ska kunna säkerställa att det finns en koppling. Det finns heller inga data som indikerar ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom, menar han.

Däremot finns det lång erfarenhet av personer som genomgått könsbekräftande behandling, och denna erfarenhet visar att behandlingar har mycket god effekt på det problem som könsbekräftande behandlingar handlar om: att en person vill identifieras som ett annat kön än det som hen fötts till.

För många av de personer som genomgår en transition skulle alternativet att inte göra behandlingen, vara något som garanterat försämrade kvaliteten på deras liv.

– Att genomgå en hormonbehandling är så önskvärt hos många personer att de är beredda att gå igenom väldigt svåra processer för att uppnå förändringen. Då förstår man behandlingens betydelse, säger Stefan Arver.

»Uppföljningar är otroligt viktiga för att behandlingen ska bli bra och för att eliminera risker så långt det går«

Stefan Arver, överläkare och docent.

Den som vill genomgå en könsbekräftande behandling bör ta upp eventuell oro och sina frågor med sin läkare.

– Det är läkarens uppgift att informera om vad som är risk och inte risk för en patient, säger han.

Det är också viktigt att medicinska behandlingar följs upp – dels via ett kvalitetsregister men också med individuell uppföljning.

– Uppföljningar är otroligt viktiga för att behandlingen ska bli bra och för att eliminera risker så långt det går, avslutar Stefan Arver.

Vic, Tinahåkan och Eize-Vide känner sig alla trygga med sina behandlingar och Vic tycker det är konstigt att så många verkar så oroliga över just hormonbe- handlingar för transpersoner.

– Det är ju så många andra som får hormonbehandling, av massa anledningar: att de är i klimak- teriet eller gravida till exempel. Men tydligen är just könskorrigeringar läskigt för många, säger Vic.

Tinahåkan känner sig också väl omhändertagen.

– Min endokrinolog gick noga igenom vad som kan hända och vad som är farorna. Jag fick en allsidig information, jag är inte orolig, säger Tinahåkan.

Eize-Vide låter inte heller bekymrad.

– Tvärtom, jag ser jättemycket fram emot det som ska komma, jag vill se förändringen nu nu nu! Det är så roligt, säger hen.

Martina Strand Nyhlin är frilansjournalist.