I Evie Wylds artikel Woman,s Body: An Owners Manual behandlas menstruation som en av milstolparna i ett kvinnoliv. Wyld reflekterar över den kvinnliga kroppens förvandling från flicka till kvinna under rubriker som »masturbation«, »att använda make-up«, »beroende«, »skydd« och betraktar blödandet som en sorts passagerit mellan flicka och kvinna. Wylds text återfinns i den brittiska litteraturtidskriften Granta som har tema »Sex« och, föga förvånande, kretsar flera av bidragen kring den kvinnliga kroppen och sexualiteten. Den är alltid problematisk, kvinnokroppen, sällan så självklar som mannens kropp. Kvinnokroppen är både attraktiv och skrämmande, vacker och äcklig. Ett mysterium. Wyld beskriver hur hon längtade efter att få mens, men också hur pinsamt det var när den väl kom. Hennes mamma lade diskret ett paket ob på hennes säng samma dag som hon började blöda. Väninnans pappa bjöd ut sin dotter på frukost för att fira hennes första menstruation.
Den senare reaktionen får man nog säga tillhör ovanligheterna. När Uta Pippig 1996 vann Boston maraton med mensblod rinnande längs benen beskrev de manliga sportkommentatorerna det hela med ord som »magont« och »diarré« (det tycker jag personligen låter mycket äckligare än mens, men det kanske är en smaksak). Eileen McNamaras beundrande text i Boston Globe – »she bled all the way from Hopkinton to Boston« – väckte avsky. Ett klockrent exempel på det menstabu som helt uppenbart inte bara finns i religionens värld: det är snarare regel än undantag att den menstruerande kvinnan har betraktats som oren och att kvinnan tvingades genomgå en reningsritual innan hon åter kunde delta i bön och gudstjänst.« Sociologen Jutta Ahlbeck från Åbo Akademi har skrivit en avhandling om ett sinnesjukhus för kvinnor, Själö Hospital i Finland. Hon visar att kvinnligt vansinne betraktades som intimt förknippat med menstruation: »epileptiskt menstruationsvansinne« var en av de kreativa diagnoser som sattes. Föreställningar om aggressiva mensmonster odlas fortfarande i populärkultur – i den mån denna pinsamma belägenhet nämns är det just som förklaring till kvinnors instabila humör och aggressivitet, ibland just ren och skär galenskap. Tänk Carrie av Stephen King: hennes skräck när hon börjar blöda i duschen, mammans fördömande, grisbloddränkningen på skolbalen, och slutligen, Carries hämndmassaker med hjälp av de krafter som frigjorts i henne i samband med att hon börjat menstruera.
»Föreställningar om aggressiva mensmonster odlas fortfarande i populärkulturen.«
Hur ligger det egentligen till? Finns det någon relation mellan kvinnors blödande och galenskap eller är det en föreställning som är ett utslag av patriarkala härskartekniker? En grupp feminister argumenterade för att utesluta diagnosen »premenstruell dysforisk störning« ur psykiatribibeln DSM med hänvisning till ovanstående. Att kvinnor påverkas av sin menscykel avfärdades alltså som en manlig konstruktion. Trots det har nog majoriteten av menstruerande kvinnor erfarenheter av PMS – dåligt humör, spända bröst, tröstätande. Nej, det är inte en sjukdom att blöda en gång i månaden, det är en del av kvinnans liv på samma sätt som graviditet och förlossning.
För en mindre grupp kvinnor är det mer komplicerat än så med de där månatliga blödningarna. Ungefär fem procent av alla kvinnor lider av premenstruella dysforiska störningar (PDS), oavsett om det är korrekt ur ett feministiskt perspektiv eller inte. En kvinna med PDS drabbas av depression, ångest, sömnstörningar och självmordstankar i samband med mens. Jag är en av dem – jag har dessvärre gjort några självmordsförsök, samtliga i samband med mens. För mig är sambandet tydligt. Det är viktigt att dekonstruera föreställningar och fördomar om manlighet, kvinnlighet och kroppslighet men det är också viktigt att komma ihåg att vi är kroppar, komplicerade biologiska varelser som påverkas av hormoner, inte bara av sociala strukturer, normer och roller. Kroppen är inte möjlig att dekonstruera bort.
Ann Heberlein är teologie doktor i etik och författare. Hon utkom 2011 med boken Ett gott liv (Albert Bonniers förlag)
Bild Kennet Ruona
