I december förra året firade jag och min fru vår bröllopsdag. Den här gången hade vi bestämt oss för att lyxa till det. 2011 skulle bli ett år att komma ihåg. Jag klär upp mig fint, drar på mig fluga och kavaj. Vi ska få massage och komma ner i varv för att sedan avsluta kvällen med lyxig middag. När vi kommer in på Spa Selma får vi varsin badrock och varsin nyckel till skåpen i omklädningsrummet. I damernas omklädningsrum luktar det doftljus och jag går några varv för att hitta mitt skåp. De har nummer 1-45, men på min nyckelbricka står det 95. Vad konstigt. Mitt skåp saknas. Till slut kommer jag på vad som har hänt. Det är inte fel på nyckeln, det är jag som är i fel rum. De har gett mig nyckeln till ett av skåpen inne i herrarnas omklädningsrum. En månad senare är jag på väg hem från London. Jag har passerat säkerhetskontrollen och plockar till mig min vita läderväska och stoppar i datorn. Då hör jag en av säkerhetsvakterna ropa på mig. »Excuse me sir, can we see your passport«. Jag räcker över passet. Hon tittar i det, och drar en stav över båda sidor. En maskin piper, och jag får tillbaka passet. »Thank you madam«, säger hon och jag kan gå till flygplanet. Från sir till madam på tio sekunder. Så fort kan ett könsbyte gå ibland.
Om det var min mening att passera som en man så hade jag blivit lättad av att bli kallad för sir, herrn och monsieur. Men det är jag inte. Jag är en vanlig tjej som gillar snygga kläder från både herr- och damavdelning. Min frisyr är kortklippt men inte enligt den traditionella herrmodellen. Jag spelar fotboll men lägger också ner mycket av min tid på mänskliga relationer. Det är inte min könsidentitet som är jag, utan något annat. Jag vill flyta ovanpå det som delar upp människor i två. Tyvärr, så stämmer inte det alltid överens med andras världsbild. Då blir jag den onormala, trots att det är deras bild av världen som är sjuk. Jag har träffat min frus gudson i två års tid nu, och varje gång vi ses så har han glömt att jag är en tjej. Han får liksom inte ihop det. Jag spelar fotboll, har keps och är ihop med hans gudmor. Allt han har lärt sig om livet tyder på att jag är kille. Föräldrarna får skämmas över hans frågor och gång på gång upplysa om att »Moa faktiskt är tjej«. Själv bryr jag mig inte om vad han tror eller säger. Jag bryr mig bara om vad vi lär 5-åringar i världen idag. Det är 2012 och barn får fortfarande lära sig att de framförallt är tjej eller kille, och att hela deras liv kommer att begränsas utifrån det.
»Men det är flera av oss som fullt friska går till ett spa för att få lite massage och lämnar stället med en känsla av att vara sjuk.«
Jag berättade för min bästa kompis om vad säkerhetsvakten sagt. Hon säger till mig att om hon var jag, så skulle hon ha blivit riktigt arg och protesterat. Killar har aldrig varit ett intresse i hennes liv. Killar är ju inte alls roliga eller snygga och luktar konstigt. Det är hennes åsikt. Annars brukar jag bara höra tjejer skryta om hur de klättrade i träd och lekte med killar. Som att det skulle vara extra positivt att ha varit som killarna en gång i tiden. Vanligare är det att höra det som jag fick tjuvlyssna mig till på en sportaffär i Göteborg. Två killar går runt och tittar på träningskläder. Då kommer en tjej i personalen fram till dem och säger att det är en affär för tjejer. Vill de kolla på sportkläder för killar ska de gå till någon annan av deras butiker. De slutade genast dra i kläderna och gick därifrån. Jag tänker att all energi vi lägger ner på att tjejer ska vara riktiga tjejer och att killar ska vara riktiga killar, kunde läggas på något annat. Vi behöver inte rätta till den tjej som går in på killavdelnignen i klädaffären. Det är inte ett sjukt beteende. Men det är flera av oss som fullt friska går till ett spa för att få lite massage och lämnar stället med en känsla av att vara sjuk. Jag är oftast förstående, överseende och klarar ut alla missförstånd med ett leende. Oftast, men inte på min bröllopsdag.
Moa Svan är journalist och komiker.
