Graviditet är ingen sjukdom, skriver professor Staffan Bergström i årets första nummer apropå att tusen kvinnor dör varje dag enbart för att de bär på eller ska föda fram ett barn. Så varför dör de om de inte är sjuka? Synen på vad som är sjukt och friskt avgör vad vi får för vård och vår tillgång till hälsa och liv.
Västernorrlands landsting kan få stå exempel. Där får lesbiska par som vill försöka få barn själva bekosta inseminationer som kostar upp till 13 000 kronor per försök. Heterosexuella par får dem gratis. Ofrivillig barnlöshet definieras med en heterosexuell utgångspunkt, som en sjukdom och ett funktionshinder. Men det kan mycket väl vara så att båda parter i ett heteropar är fullt friska, men ändå inte lyckas bli gravida tillsammans.
För lesbiska par handlar barnlöshet – oftast – inte om sjukdom alls. Men ändå används resonemang om friskt och sjukt för att motivera diskriminering. ”Vi har ett uppdrag att behandla dem som har en sjukdom. Är man inte sjuk, får man lösa det på något annat vis” sade landstingspolitikern Hans Hedlund (C) för något år sedan till Ottar angående de ojämlika villkoren för heteros och homos.
Synen på vad som är sjukt och friskt avgör vad vi får för vård och vår tillgång till hälsa och liv.
Diagnoser behövs för att kunna få hjälp av vården. Men i många fall; särskilt de som rör sexualitet och kön, vidhäftas samhällets ideologiska föreställningar om sjukt och friskt, normalt och onormalt (och så klart, vad som är bäst för barnen..) på den enskilda individen eller gruppen med onödigt lidande som följd. Tvångssterilisering av transsexuella är ett flagrant exempel.
Samma sorts politiska illvilja ligger bakom världens enormt höga mödradödlighet, dödsstraff för homosexualitet och munkavleregler kring abort. Listan är lång. Makthavare är duktiga på att definiera vilka grupper, människor och beteenden som är sjuka och friska, vilket får svåra konsekvenser för den enskilda individen. Men är det inte misogyna maktstrukturer och konservativa politiker som borde få behandling? Eller rentav hamna framför skranket i Haagtribunalen.
Text: Carolina Hemlin och Kristina Lindquist, Ottars chefredaktörer
