Kärlek över religionens gränser

Linn Rabe och Asim Syed förstod tidigt att deras förälskelse var mer än en semesterromans. De träffades på en resa, och väl hemma i Stockholm igen flyttade Asim in hos Linn nästan omedelbart. Det dröjde dock innan han berättade om sin nya kärlek för familjen.

– Mina föräldrar hade varit tydliga mot mig och mina syskon att vi förväntades gifta oss med en annan muslim, säger han i dag, 13 år senare.

– Jag ville fortsätta vara med Linn. Om de inte var beredda att acceptera det skulle jag bli tvungen att bryta med dem. Jag kände att det inte fanns något annat att göra. Det var en jättejobbig period.

»Asims bror trodde aldrig att vårt förhållande skulle accepteras«

Linn Rabe

Asim är uppvuxen i ett praktiserande sunnimuslimskt hem. Linns bakgrund finns i en protestantisk frikyrka. Att förena dessa båda ursprung i en ny relation framstod initialt som omöjligt.

– Asims bror sa: »kul att träffa dig, men jag tror inte att du blir långvarig«, säger Linn.

– Han trodde inte att vårt förhållande skulle accepteras. Jag förstår varför. Asims föräldrar var övertygade om att det är en förutsättning för ett lyckligt liv och äktenskap att paret delar samma muslimska tro. Det fanns också en reell, obehaglig känsla hos dem att vår relation skulle påverka både Asims och deras egna möjligheter att komma till himlen. Detta är inget som religiösa människor tar lättvindigt. Alla vill ju sina barn väl.

I dag är Linn och Asim, trots allt, gifta och har en liten dotter. En äldre, högt respekterad släkting på Asims sida av familjen tog ställning till deras fördel. Sedan dess är Linn en lika omtyckt svärdotter för Asims föräldrar som om hon hade varit muslim. De tidiga önskemålen om att hon skulle konvertera uttrycks inte längre.

Linns och Asims historia är inte ovanlig. Många som blir kära över religionsgränserna stöter på problem i relation till familjen. Andra möter motstånd från annat håll:

– Inom den indiska kulturen händer det att man ser ner på kvinnor som gifter sig med europeiska män, säger Lars Wadman, som är kristen sedan mer än 40 år lever tillsammans med Sheela Wadman, dotter till indiska föräldrar och troende hindu.

Sheela Wadman upplevde att andra indier såg henne som kuvad under en vit man.

När hon på 1980-talet flyttade hit för att leva tillsammans med Lars gick hon i början på religiösa ceremonier med andra indier. Ganska snabbt insåg hon dock att fördomarna mot henne som kvinna med svensk man gjorde umgänget komplicerat. Hon upplevde att andra indier såg henne som kuvad under en vit man.

– Jag är född och uppvuxen i Singapore. Där har man ett lite annorlunda tänkande kring tro jämfört med i Indien. Singapore är ett väldigt internationellt samhälle. Vi har fyra religioner som samexisterar, och det finns kristna kyrkor där. Så jag var van vid kristendomen. När jag träffade Lars som var svensk förstod jag direkt att han troligtvis var kristen. Det var inget konstigt för mig, säger hon.

I dag är Sheela och Lars aktiva medlemmar i en församling i Svenska kyrkan i Stockholm. Där har Sheela vid ett antal tillfällen blivit ifrågasatt om hon, som fortfarande praktiserar sin hinduiska tro, egentligen har rätt att vistas i en kristen kyrka. Själv ser hon engagemanget som naturligt, och betonar att det finns många likheter mellan hur kristna och hinduer uttrycker sin religion. Inte minst i hur viktig roll musiken spelar vid de olika ceremonierna.

För Johannes Soldal var att bli förälskad i en kristen inte lika enkelt.

– Hade någon sagt till mig i sena tonåren att jag skulle gifta mig med en kristen tjej så hade jag aldrig trott att det var möjligt, säger han.

– I den åldern var icke-tro viktigt för mig. Jag tyckte att det var irrationellt att tro på Gud och jag värdesatte evidens väldigt högt. Jag hade till och med en ateistisk blogg.

»Det finns så mycket fördomar om kristna. Som att man är pryd och inte gillar sex.«

Engagemanget ebbade förvisso ut med åren, men när Hanna kom in i Johannes liv ställdes ändå tankarna om religion på sin spets. Hennes process hade nämligen varit den motsatta.

– Jag är uppvuxen i Knutby, som ju blivit känt på grund av frikyrkoförsamlingen som fanns där. Min familj var medlemmar i Svenska kyrkan, men jag upplevde det som att närvaron av den här omtalade församlingen påverkade hur man förhöll sig till tro i byn. Det var nästan som om man inte ville prata om det. Så min egen tro höll jag länge för mig själv. Jag var dessutom rädd att bli placerad i ett fack. Det finns så mycket fördomar om kristna. Som att man är pryd och inte gillar sex.

Johannes märkte alltså inte först hur central Hannas religiösa övertygelse är. Det förstod han först ungefär två år in i relationen. Samtidigt som Hanna stegvis vågade vara mer öppen fick tron också en allt större betydelse i hennes liv. När paret började prata om att gifta sig var det till exempel självklart för henne att det skulle ske i kyrkan.

– Jag sa tidigt att jag inte förstod varför jag skulle gifta mig om det inte skedde i kyrkan. Det hade känts halvt på något sätt. Nästan som en livslång sorg. Johannes i sin tur var tydlig med motsatsen. Han ville inte gifta sig i en kyrka. Jag tänkte då att det aldrig skulle hålla mellan oss, säger Hanna.

Men mot Hannas farhågor höll det. Många samtal senare vigdes paret av en präst sommaren 2020. De har även kommit överens om att eventuella framtida barn ska döpas i kyrkan.

– Jag tycker att det viktigaste i en relation är att man delar samma värderingar, säger Johannes.

– Att man har en liknande syn på andra människor och sin egen plats i världen. Sedan vad man tror på eller inte spelar lite andrafiol. Nu betyder giftermål och dop mycket för Hanna, och inte så mycket för mig. Då blir det naturligt att jag anpassar mig. Sedan får hon anpassa sig till något annat.

Sheela och Lars Wadman som har ett många decennier längre äktenskap att se tillbaka på är inne på ett liknande spår:

– I Sverige har vi ett talesätt som säger att man gör något »för husfridens skull«, säger Sheela och fortsätter:

– Det kan man applicera även i situationer där man upptäcker olikheter baserat på religion. Om vi har en konflikt så kanske jag får ge mig en gång, så

får min partner ge sig nästa. Man måste vara praktisk också. Och inte tänka att Gud straffar en om man inte gör på ett visst sätt. Gud straffar aldrig.

»Det är så sjukt spännande att få lära sig mer och vidga sina perspektiv genom den man älskar.«

Samtliga par som Ottar talar med är överens om att det i mötet mellan olika trosuppfattningar också finns mycket som berikar kärleksrelationen. Även om man inte är överens leder de skilda utgångspunkterna ofta till intressanta samtal och nya tankar.

– Det är så sjukt spännande att få lära sig mer och vidga sina perspektiv genom den man älskar, säger Linn Rabe.

– Våra olika trosuppfattningar ger ytterligare dimensioner till vår relation. Jag tycker att det är positivt att hela tiden utmanas mer och att få utvecklas som person tillsammans med Asim. Det finns också en trygghet mellan oss. I vårt sekulära samhälle finns attityder som ser ner på tro. Trots att vi tror olika så har vi förståelse för att religionen finns som ett element i den andres världsuppfattning.

Genom åren har Asim varit noga med att betona att han är sekulär muslim, ett förhållningssätt som både Linn och han kopplar till den misstänksamhet som finns i samhället mot islam.

De beskriver sin vardag som ganska lik den som de flesta par med ett litet barn upplever. De många idéerna som finns kopplade till att de lever ihop som kristen och muslim spårar de främst till omvärldens fördomar.

– Det är så många som förväntas ta avstånd från sin tro i dag, säger Linn, och betonar att det viktigaste för henne och Asim när de uppfostrar sin dotter är att hon vet att hennes föräldrar stödjer henne i alla val.

– Den sekulariserade normen är så snäv. Vithetsnormen och normer kopplade till genus likaså. På samma sätt som vi vill uppfostra vår dotter att känna sig fri att utforska sin identitet i förhållande till genus vill vi också att hon ska känna sig fri i relation till kulturell identitet och religion. Hur vi gör det i praktiken får vi se. Men vi jobbar på hennes självtillit i första hand. Hon ska veta att hon har ett värde oavsett vilket liv hon väljer att leva.

Sara Martinsson är frilansjournalist.