Krönika om barnlöshet av Bodil Sjöström.
…är mycket enklare. Har jag hört.
Vi kan äta när vi vill, sova när vi vill, resa, läsa, vara borta hela dan om vi vill. Vi har ingen försörjningsplikt och kan när som helst säga upp oss, vara fria och bara ta ansvar för oss själva.
Vi utan barn slipper också bry oss om dagisavgifter och föräldraförsäkring och kan välja politiskt parti bara efter vårt eget liv, så vi kan fortsätta resa, äta, sova när vi vill. Och på tal om resa, vi ska också vara tacksamma för att vi inte behöver bry oss om att barnen också ska ha sitt på semestern, och vi slipper betala för någon annan.
Vi har bara oss själva att tänka på.
—–
Jag vet aldrig vad jag ska säga när jag hör påståenden som dessa. Men jag tänker tyst, att livet nog egentligen skulle bli mycket enklare om jag valde att skaffa barn. Det utanförskap jag känt som homosexuell är bara en skugga av det jag upplever som medelålders och barnlös.
Man (heterosexuella) förväntas skaffa barn. Som homosexuell måste man noga tänka igenom om man verkligen vill ha barn. Att skaffa barn som homosexuell kräver en hel del. För heterosexuella måste man tänka igenom noga om man INTE vill ha barn. Det kräver en hel del att inte göra det. Ingen frågar föräldrar varför de har valt att skaffa barn. Inte heller frågar någon ett heterosexuellt par utan barn varför de har valt att inte skaffa barn. Ett heteropar utan barn förmodas inte kunna.
—–
Livet skulle vara så mycket enklare om jag skaffade barn.
Tänker jag.
Jag skulle ha så mycket mer att prata om med vänner som har barn. När det blir smått därhemma kommer man med blommor, gullar med den lilla som man hoppas få kontakt med, men går därifrån med sorg i varenda cell.
Är det sorg över att inte ha ett eget barn?
Är det sorg över att förlora en liten bit av sina vänner?
—–
En vän och hennes man försökte skaffa barn i flera år. Det blev deras livsuppgift, deras totala fokusering under de här åren. Jag såg en smärta i min väns ögon som inte liknade något jag tidigare sett. Hon var inte hel, sa hon, förrän hon kunde bli med barn.
De blev med barn.
En lite rödhårig flicka kom till jorden. Bedårande. Men min vän hamnade i något som jag bara kan gissa mig till var ett slags mammapsykos. Pappan var stolt som en tupp, bytte blöjor och visade det lilla flickebarnet för oss andra. Men min vän bleknade bort.
Det är ett tag sedan, men någon riktig mammalycka har aldrig infunnit sig. Jag undrar om hon någonsin valde att skaffa barn. Om hon i hela cirkusen kring IVF och underökningar någonsin vågade tänka tanken ”Måste jag skaffa barn”?
Förlåt. Nu är jag dum, hör jag er säga. Hur kan jag ifrågasätta något sådant. Under åren som de försökte bli gravida hade de säkert all anledning att ifrågasätta.
Är det så säkert? Hur mycket är det omgivningens förväntningar som styr? Hur mycket rädsla för att falla utanför normen är inblandad?
—–
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag hör så mycket om att ha barn att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.
Livet vore kanske lättare med barn.
För det tycks alla föräldrar överens om, att inget är så stort som ögonblicket att föda barn, och den som inte fött barn vet inte vad smärta är, och har man gått igenom det riktigt smärtsamma att föda, ja då är annan smärta ingenting. I jämförelse. Och man vet vad som är fantastiskt. Livets största ögonblick.
Och jag skulle bli växa och bli ansvarsfull. Och jag skulle se om ett barn blev likt mig, få fräknar och trötta ögon. Och någon skulle komma efter mig när jag dör.
Men livet för oss utan barn är mycket enklare.
Säger ni.
Vi utan barn har inte drabbats av livets svårigheter, vi ska vänta till vi får barn, då vet man. Vad som är jobbigt, vad det är att vara trött, orolig, ledsen och bekymrad. Att aldrig få tänka på sig själv.
Det är då jag undrar varför man skaffar barn.
Men det säger jag aldrig.
Bodil Sjöström
Bodil Sjöström medverkar i boken Längta barn – en antologi om barnlöshet. Utkommer på Albert Bonniers förlag i slutet av mars.
