Ett liv utan död. Ett liv med bästa möjliga service om något går snett. Många av oss lever sådana liv. Men man behöver inte titta särskilt långt bort för att påminnas om en annan tid. Ta till exempel kyrkogården i Svenneby i Bohuslän, där nötta minnesord vittnar om verkligheten för inte så länge sen, då det inte var ovanligt att barn dog, kvinnor i fertil ålder, unga män.
Hur påverkar det oss att leva så frånkopplat från döden, med penicillin och professionell sjukvård på hyfsat nära avstånd?
För många kan en graviditet eller förlossning bli ett ögonblick där närheten mellan liv och död uppenbarar sig. I RFSU:s kampanj Unite for Women – stoppa mödradödligheten, skriver ett 20-tal författare, musiker, journalister, läkare och andra för att solidarisera sig med alla de kvinnor världen över som inte är lika lyckligt lottade som de som bor i Sverige eller andra välfärdsstater. Det stora antal kvinnor för vilka en graviditet är lika med livsfara, panik, kanske skam.
Författaren Mons Kallentoft skriver frankt om viljan att ha ett säkert alternativ: ”Vi ska ha kejsarsnitt! Punkt slut. Annars går jag till Aftonbladet”. Musikern Petter hyllar lustgasen: »Det var underbart att se Michaela som hade haft sådana smärtor nu skratta som om hon hade druckit fyra glas champagne”. Alexandra Pascalidou som packade sin BB-väska inför förlossningen med »frukt- och mandelchoklad, granatäppeljuice och aloe vera-drycker för en ökenvandring”. Katarina Wennstam skriver: ”Jag har flera gånger de senaste två dygnen varit övertygad om att jag ska dö. Men jag gjorde det inte”.
Det är kanske inte så konstigt att förlossningar, graviditeter, missfall och abort är ämnen som människor behöver tala om, där alla öden är unika. Karin Alfredsson berättar om Clara som stinker av urin, vars föräldrar lyckas skrapa ihop pengar till kliniken många mil bort, och Karolina Ramqvist om en hemlig abort på en resa, att det ”finns en tablett som kostar tre tusen dollar (motsvarande 600 kronor), men ingen får misstänka något”.
Till slut handlar det kanske om vår moral. Att vi accepterar så olika förutsättningar världen över. Kattis Ahlström skriver efter att ha träffat en ung kvinna som just förlorat sitt barn under en resa i Nicaragua: ”Jag tror att jag grät i två timmar efter det där mötet. Det var som att allt gick upp för mig. Orättvisan och förnedringen som så många kvinnor upplever varje dag runt om i världen. Och gråta ska vi – om inte annat av ilska. Men sen är det fanimej bara att kavla upp.”
”Tänk på döden”, står det på porten till en annan kyrkogård i Göteborg. Det kanske inte är helt fel. Men bättre är nog att tala om den.
Läs mer om Unite for women, barnvagnsmarschen 2010 och mödradödlighet här och här.
Carolina Hemlin och Ylva Bergman
