Indien – medelklassen växer men var finns feministerna

Trafiken står helt stilla och luften är gul av avgaser. Det är svårt att andas i den lilla taxin. Delhi är en av världens biltätaste och mest förorenade städer. Det är också en stad där shoppingcenter och butiker växer upp som svampar ur marken. Unga kvinnor och män med händerna fulla av påsar från trendiga klädaffärer korsar gatorna. De mest moderna snitten blandas med mer traditionella kläder.

Indiens växande medelklass är köpstark, både vad gäller kläder och bilar. Det märks också här i utkanten av tiomiljonstaden där bilarna står parkerade i dubbla rader längs vägen.

Taxin svänger in i ett lite lugnare kvarter. Här, i ett av de vita stenhusen har den feministiska organisationen Jagori sitt kontor. De arbetar framför allt med våld mot kvinnor men fungerar också som ett resurscenter uppdaterat på den senaste litteraturen på området. Organisationen tillhandahåller också föreläsare och kurser i ämnet jämställdhet. Enligt Kamla Bahsin, som startade organisationen 1984, är jämställdhetsarbetet tungt i Indien. Djupt rotade hierarkiska strukturer som klass, kast, kön och religion komplicerar det hela. Liksom det faktum att det bor drygt en miljard människor i landet. De stora skillnaderna mellan människor på landsbygden och i städerna bidrar också till att det är svårt att ge en generaliserad bild av kvinnors villkor. Men många lagar har blivit bättre ur ett könsperspektiv de senaste 30 åren.

– Idag kvoteras kvinnor in på 33 promedelklassen cent av de statliga jobben, nästan en miljon kvinnor jobbar i statliga organisationer, säger hon. Och allt fler flickor får utbilda sig. Brudbränning är förbjudet, abort är tillåtet sedan 1971 och preventivmedel är gratis.

—–

Efter mordet på landets premiärminister Rajiv Gandhi 1991 bildade kongresspartiet under ledning av P.V. Narasimha Rao en koalitionsregering. Denna regering inledde en liberaliseringsprocess som öppnade landets ekonomi för internationell handel och utländska investeringar. Indien involverades allt mer i det globaliserade flödet av kapital, kunskap och idéer. Men trots att landets medelklass växer sig allt större, idag är den lika stor som hela Västeuropas befolkning, lever runt 30 procent av invånarna under fattigdomsstrecket. Och fortfarande bor drygt 60 procent på landsbygden.

De stora kontrasterna gäller också utbildning. Datorprogrammerare i världsklass utbildas på universiteten men nästan hälften av befolkningen under femton år kan varken läsa eller skriva. Särskilt utsatta är fattiga flickor som inte har samma möjlighet till utbildning som pojkar och som inte själva får avgöra vem de ska gifta sig med. Flickor är också mindre önskade eftersom de kostar pengar i form av hemgift. Gamla människor tas oftast om hand av sina söner och deras familjer när de inte längre klarar sig själva. Döttrarna som gifts bort tillhör mannens familj och ska istället ta hand om sina svärföräldrar.

Dr Sangeeta Kaul är gynekolog och anställd på den indiska organisationen MAMTA som bland annat arbetar med sexualitet och rättigheter, hiv/aids, jämställdhet och fattigdomsfrågor. Enligt henne instiftades den liberala abortlagen för att kvinnor inte skulle tvingas genomgå olagliga och osäkra aborter.

– Men tyvärr beror fortfarande tio procent av mödradödligheten på illegala aborter eftersom många som utför dem inte är utbildade. Säkra aborter är fortfarande en väldigt viktig fråga för kvinnors hälsa i Indien, säger hon.

En liberal abortlagstiftning ökar naturligtvis möjligheterna att arbeta för att allt fler kvinnor ska få tillgång till säkra aborter. Men det finns också en negativ sida. Idag aborteras många flickfoster, ett resultat av könsdiskriminering och det rådande hemgiftssystemet.

– Fattigdomen bidrar till att flickorna ses som en belastning. Varför ska man bekosta utbildning av en flicka om hon ändå ska giftas bort och dessutom ha hemgift med sig, resonerar många, säger dr Sangeeta Kaul.

Ultraljudstekniken är en blomstrande verksamhet i Indien men för att förhindra att flickor aborteras försöker regeringen hålla koll på alla aborter som görs. Alla kliniker måste därför årligen rapportera antal aborter och kön på fostret.

—–

Trots att den nya och snabba ekonomiska utvecklingen i landet har medfört att många fått det bättre är Kamla Bahsin väldigt kritisk till det som händer. Det indiska hemgiftssystemet är enligt henne bara ett exempel på hur den genomkommersialiserade världen drabbar kvinnor. Många män förblir missnöjda med hemgiften och med tiden vill de ha mer. Att visa upp en tjusig fasad och materiell rikedom blir allt viktigare i Indien och kraven på hemgiften hårdnar.

– Många tycker att den globaliserade ekonomin förbättrat tillvaron för oss här i Indien men enligt min åsikt så medför den mest negativa saker. Den gör att traditionella jobb kvinnor haft försvinner. Nu får vi äpplen från Australien. Det innebär att äppelodlarna i Kashmir försvinner. Det värsta av allt är att medelklassen drar nytta av detta. De unga får jobb i stora multinationella företag och konsumerar varor från hela världen.

Det tuffare livet ute på landsbygden gör att kvinnorna där kämpar mer för en rättvis tillvaro än vad medelklasskvinnorna i städerna gör, tror Kamla Bhasin. Visserligen har jämställdhetsarbetet haft större genomslag i städerna men att överhuvudtaget hitta en kvinna i medelklassen som säger sig vara feminist är näst intill omöjligt. Också det ett utslag av samhällsutvecklingen där de kommersiella krafterna styr allt mer, även synen på kön.

– De unga människorna i vår klass får allting serverat och medias bild av könsroller påverkar dem enormt. Den nya kulturen gör folk mindre politiska, säger hon. Det kapitalistiska systemet skapar en individualism och de riktigt rika väljer att ägna sig åt opolitiska aktiviteter.

—–

Paolo Favero är socialantropolog vid Stockholms universitet. Enligt honom har det nya ekonomiska systemet trots allt inneburit större frihet men också problem. Han berättar till exempel att prostitutionen på universiteten är ett stort problem.

– Kvinnliga studenter som kommer från en medelklass där familjen har en bil och ett hus drygar ut sin ekonomi genom att sälja sex, säger han. De flesta från medelklassen har det inte så bra som man kanske tror. De har inte pengar till dyra kläder och nöjen. Dehli och Bombay är stora metropoler där det kostar 200 kronor att gå in på ett diskotek. Det blir allt viktigare för de unga att känna att de tillhör den grupp indier som finns på de rätta ställena och omger sig med de rätta sakerna.

Utvecklingen av Indiens ekonomi är trots allt positiv, säger han. Det kan till och med de gamla socialisterna hålla med om. Men han ser att det är en ny grupp som håller på att växa fram. En grupp som söker ett nytt Indien.

– Efter självständigheten blev det typiskt indiska väldigt viktigt. Den indiska kulturen framhävdes. Så småningom blev det viktigt att visa sig kunnig på engelska, och att man levde ett modernt liv, det traditionella skulle tonas ner. Idag ser jag att människor gör en mer modern tolkning av det typiskt indiska. De framhäver åter igen sin kultur men på ett annat sätt än förr. De har anpassat sig till den nya världen där allt finns inom räckhåll.

– Reklam, film och media har påverkat bilden av könsrollerna men inte som man tror, säger han och förklarar att den stereotypa bilden av en man respektive en kvinna har förändrats på kort tid.

I dagens indiska reklam porträtteras ofta mannen som en mjukis med en nallebjörn eller ett barn på armen. Han avbildas i hemmiljö och som en person att lita på. Kvinnor däremot står för det sexuella och aggressiva, en kvinna som ingen kan sätta sig på och som gör karriär.

– Detta får naturligtvis effekter, säger Paolo Favero. Många av de tjejer jag mött föraktar medias bild av mannen. De ser honom inte som en riktig man längre och han har tappat sin roll i det indiska samhället. Och männen har svårt att hitta en fru som kan leva upp till reklamidealen samtidigt som hon ska stanna hos honom. Idealen tränger igenom verkligheten och nu ser man att skilsmässorna ökar. Men detta gäller bara människor i de stora städerna. Det går inte att generalisera, ute på landsbygden är livet är helt annorlunda.

—–

Indien förknippas ofta med arrangerade äktenskap. Och det är en tradition som inte tillhör historien. Den är i allra högsta grad levande. Många gånger gifts unga flickor bort men traditionen gäller också kvinnor i mer mogen ålder. För en del av dem är ett arrangerat äktenskap inte så laddat. Paolo Favero berättar om en kvinna som vid trettio ännu inte var gift. Hon hade satsat på ett kärleksförhållande som sprack. När föräldrarna ville para ihop henne med en man accepterade hon. Efter några försök gifte hon sig.

– För henne var det ett enkelt val. Hon ville inte bli osams med familjen och heller inte leva ensam. Men visst är det stor skillnad mellan män och kvinnor. För män är det inte lika svårt att bryta sig loss från familjens förväntningar.

Shruti Tipathi, 23 år och Ashutish Singh, 18 år bor i Varanasi, Indiens heliga stad alldeles invid Ganges. De tillhör landets övre medelklass och studerar på universitetet. Ingen av dem vill kalla sig feminist. Men de säger att kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet.

För Ashutish är det självklart att själv välja fru.

– Vi lever ju på 2000-talet, säger han. Men det är viktigt att hon är oskuld och några år yngre än vad jag är. Jag har inga problem vad gäller kasttillhörighet, däremot tror jag att mina föräldrar skulle vara intresserade av vilken kast min blivande fru tillhör.

– Idag har kast ingen betydelse för oss unga. Däremot är kvinnor och män långt ifrån jämställda, säger Shurti.

Hon hoppas att hon ska kunna gifta sig med den man hon är tillsammans med nu och att hon ska få ett bra jobb i webbbranschen när hon är klar på universite- tet. Men hon är medveten om att det kan bli svårt.

– De flesta kvinnor slutar att arbeta när de har gift sig men det håller på att förändras, säger hon.

—–

Jag återger samtalet med Shruti och Ashutish för Kamla Bhasin. Hon säger att de gett en symtomatisk bild för det som händer i Indien. Trots att jämställdhetstanken växer sig allt starkare finns det stora problem att förverkliga jämställdheten. Teori och praktik går inte ihop. Och en mer organiserad feministisk rörelse kräver en byråkrati som kan bli förödande, tror hon. När något som en gång varit politiskt radikalt ska genomsyra alla politiska beslut försvinner skärpan. Att det finns en miljard indier med så olika utbildning och ekonomiska möjligheter gör även att det går långsamt. Människor lever i skilda världar.

Men FN:s Kvinnofond, UNIFEM, ger en annan bild av saken. I en rapport från 2002 påpekar de att det är politisk vilja, inte ett lands rikedom och utveckling, som avgör hur pass mycket jämställdheten ökar. Flera av de rikaste länderna – som USA, Frankrike och Japan – har sämre jämställdhet än många uländer. Däremot är fattigdom det avgörande hindret för unga flickors möjlighet att få gå i skolan.

—–

Jakten på jämställdhetstecken i Indien går vidare ut på landsbygden. Färden från den heliga staden Varanasi går i hög fart. Med hårfin marginal väjer chauffören för enorma långtradare och människorna i vägrenen flyttar sig inte många millimeter för att undvika att bli påkörda. De är vana vid den täta trafiken och litar på gudarnas beskydd. Bilen är smyckad med glitter och vid vindrutan sitter en ganesha inklämd. Vårt beskydd denna skräckfyllda resa.

Att fattigdomen är stor i Indien syns tydligt längs vägen ut till byarna. På kärror med frukt ligger kvinnor och barn och vilar under skuggan av ett träd. Försäljningen går långsamt och de får inte in många rupies under dagen. På kvällen kantas kärrorna av filtar som blir nattens skydd. Kanske har de rest långt för att sälja sin frukt längs en av de större vägarna. Kanske är vagnen deras hem och frukten säljer de åt någon annan.

I en by i området Pindra utanför Varanasi har 25 flickor mellan 10 och 18 år samlats i ett litet hus. De sitter tätt, tätt på lergolvet och berättar ivrigt om sin tillvaro.

– Vi flickor har nästan inga rättigheter alls. Vi säger till våra föräldrar att vi själva vill bestämma över våra liv men de lyssnar inte, säger Manjo Komari, 16 år.

I denna by träffas ungdomar för att prata om sexualitet och könsroller med jämna mellanrum. Eftersom flickor och pojkar inte får umgås är grupperna alltid könsuppdelade. I byn finns ett litet ungdomscentrum där Chandra Shekhar och Sheila Komari jobbar som rådgivare. De svarar på frågor om mens, sex, hiv/aids och könssjukdomar från ungdomar i de 33 kringliggande byarna.

– Det finns ytterligare ett ungdomscentrum i en annan by men det är allt, så vi har mycket att göra eftersom det sammanlagt finns över 1 500 ungdomar i byarna. Ibland kommer en läkare hit och då tar vi också emot gravida kvinnor eftersom de inte har någon annanstans att gå, säger Sheila Komari.

I flickgruppen pratar några av de yngsta om att föräldrarna väljer vem de ska gifta sig med. De säger att de inte har något emot det.

– Det är en tradition, säger Manjo Komari. Jag litar på att mina föräldrar väljer den som är bäst för mig. Om jag väljer en man och det sedan inte skulle gå bra för oss kan jag inte räkna med att få hjälp. Då är ansvaret bara mitt.

—–

Under ett tak mitt i byn sitter de unga männen samlade. De väntar också på att få prata om sexualitet och könsroller. De säger att de vill arbeta för att även flickorna ska få utbildning och större möjlighet att själva styra sina liv. Några av dem har barn och hoppas kunna ge dem bättre förutsättningar för ett jämställt liv än vad de själva har fått.

– Jag har en dotter och hon ska absolut få välja man själv. En familj som har fyra döttrar ser sina barn enbart som en börda. Men med mer utbildning och samtal av den här typen kommer synen på kön att förbättras hela tiden. Men det går långsamt, säger Santos Komar, 19 år.

Vi lämnar byn för att träffa en grupp ungdomar som arbetar som informatörer runt om i andra byar. Håliga, sandiga vägar leder oss till en skola på ett fält. Mitt på skolgården har någon lagt ut randiga filtar att sitta på. Solen går inte att undvika på den öppna platsen men vid den här tiden på året blir det inte särskilt varmt. På håll ser vi flickorna och pojkarna som sitter där. De väntar. Flickorna sitter för sig och pojkarna för sig. Också här säger flickorna att de diskrimineras kraftigt. De får inte gå i skolan lika länge som pojkarna och deras möjligheter till arbete utanför hemmet är begränsade. Och det händer att kvinnor bränns till döds för att de av någon anledning hamnat i onåd hos mannen.

– Vi lever hela tiden i rädsla för att vi ska bli brända eller slagna, säger några flickor.

Att leva under ett sådant hot känns overkligt. Flickorna får frågan igen. Jo, de säger att de är rädda för att brännas av sina män. Hur går detta ihop med männens påstådda jämställdhetssträvan?

De unga männen håller med om att det inte är rätt att bränna eller slå sina fruar. Och naturligtvis är det straffbart att bränna sin fru. Men trots det förekommer det även om det inte tillhör vanligheterna. De säger att de jobbar på att få bort sådant våld.

Några av flickorna som sitter på filten har röd färg i hårbotten. De är gifta, trots att de ser väldigt unga ut. Några är bara 16 år.

– Vi gifter oss ungt men bor kvar hemma hos våra föräldrar några år innan vi flyttar ihop med mannen, säger Restma, 17 år. Den rödfärgade benan är för att visa att vi tillhör någon.

—–

Arbetet med jämställdhet verkar nästan oöverstigligt i detta enorma land, men kvinnors utsatthet har blivit en fråga för världens ledare. För fyra år sedan enades det internationella samfundet på FN:s millennietoppmöte om att gemensamt jobba för att uppnå åtta milleniemål för att bland annat tackla fattigdom, hunger och diskriminering mot kvinnor. Målen ska var uppfyllda år 2015 men för att lyckas med det måste regeringarna också ta hänsyn till de mål som blev resultatet av FN-konferensen om befolkning och utveckling i Kairo för tio år sedan.

Dessa mål handlar bland annat om unga människors rätt till sexualupplysning, om rätt till säkra aborter, om mäns ansvar och om våld mot kvinnor. Om ungdomar får information om sexualitet och reproduktiv hälsa får de också möjlighet att själva bestämma hur många barn de vill ha och när de vill ha dem. Familjerna blir mindre och därmed mindre fattiga. Om kvinnor får möjlighet att själva bestämma över sin kropp och om de får möjlighet till utbildning kan också jämställdheten mellan könen öka.

FN:s generalsekreterare, Kofi Anan har vid ett tillfälle sagt att vi inte har råd att förlora någon tid om vi ska uppfylla milleniemålen till år 2015. ”För att klara det måste vi investera i världens kvinnor”.

Silvia Sjödahl

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2004)