Medicinsk abort – inte alltid ett fritt val i Sverige
Idag står alla kvinnor som ska göra en tidig abort inför valet av metod. Kirurgisk eller medicinsk abort? Det viktiga är att kvinnan själv får välja. Men är det verkligen kvinnan som bestämmer? Ottar har tittat närmare på det fria valet.
1992 gjordes de första medicinska aborterna i Sverige och sedan dess har andelen medicinska aborter ökat stadigt för varje år. Förra året var nästan hälften av de tidiga aborterna medicinska. Gränsen för medicinska aborter går i nionde/ tionde veckan medan kirurgiska aborter kan göras upp till tolfte veckan.
Ett tidigt beslut öppnar alltså för två möjligheter. Vid en kirurgisk abort sker en skrapning av livmodern, ofta under narkos. Det beräknas ta en halv dag med narkos, ingrepp och uppvakning.
En medicinsk abort innebär att man framkallar ett missfall. Vid ett första besök får kvinnan tabletter som stoppar graviditeten och ett par dygn senare får hon komma in till sjukhus för de slidpiller som framkallar missfallet. Något som kan ta fyra till åtta timmar. Men de medicinska riskerna är mindre vid en sådan abort än vid en kirurgisk.
Läkaren Kristina Gemzell-Danielsson sitter i WHOs expertgrupp för säkra abortmetoder och är en av dem som utvecklat den medicinska abortmetoden vid Karolinska Institutet i Stockholm. Hon anser att andelen medicinska aborter borde vara högre än dagens 50 procent.
– Undersökningar som har gjorts visar att ungefär 70 procent av alla kvinnor skulle välja den medicinska metoden.
Gemzell-Danielsson räknar upp ett antal tänkbara orsaker till att det inte görs flera medicinska aborter i Sverige idag. En sådan är att det finns ett motstånd mot nya idéer på vissa kliniker. Det handlar om vad det finns för traditioner på de olika klinikerna, menar hon.
– Det kan också vara så att vissa kliniker har ett antal operationsplatser upphandlade som de måste utnyttja.
Vill göra det snabbt
Men Kristina Gemzell-Danielsson tror att den främsta orsaken är bristen på information och utbildning. Hon berättar att hon märkt av ett enormt behov av utbildning i den här metoden bland personal runtom i landet. De utbildningar Karolinska Institutet erbjuder är eftersökta.
– Intresset är stort. Det är många som inte har fått en tillräcklig utbildning, konstaterar hon.
Det låter som att det fria valet får ge vika för den krassa verkligheten. För organisationen, traditionerna och resurserna inom sjukvården.
En jämförelse mellan de olika landstingen väcker oundvikligen en del sådana tankar. Skillnaderna är slående. I Västra Götaland var andelen medicinska aborter förra året 42 procent. I Västerbotten var siffran 77 procent. Tänker kvinnorna i norr och de i sydväst verkligen så olika?
På NU-sjukvården som omfattar Trollhättan, Vänersborg, Dalsland och norra Bohuslän är andelen medicinska aborter bland de allra lägsta i landet, 24 procent. Elisabeth Ivarsson som är tillförordnad chef på kvinnokliniken i Trollhättan berättar att man har diskuterat vad det kan bero på, men inte hittat något entydigt svar.
– Vi anser inte att vi påverkar patienterna i någon särskild riktning. Personligen så informerar jag om de båda alternativen, men de flesta väljer kirurgisk abort. De vill ha det snabbt avklarat, säger hon och syftar på att den kirurgiska aborten sker vid ett tillfälle medan den medicinska aborten kräver två besök.
Men hon konstaterar också att en orsak till den jämförelsevis låga siffran kan vara att NU-sjukvården inte har haft några problem med att få narkoshjälp.
– När man började med medicinska aborter var det främst på ställen där det fanns en brist på narkospersonal. På de klinikerna fick man erfarenheter och en tradition av att utföra medicinska aborter som vi saknar.
Ekonomin styr
I den andra änden av statistiken finns lasarettet i västerbottniska Lycksele där 86 procent av de tidiga aborterna är medicinska. Ann Laurentzon-Sundström som är barnmorska och avdelningschef på den gynekologiska mottagningen på Lycksele lasarett sticker inte under stol med att hon och de andra som jobbar där anser att den medicinska metoden är den bästa för patienterna.
– Det är naturligtvis ett val, men vi rekommenderar medicinsk abort upp till den nionde veckan. Det är ju vad jag skulle råda mina egna flickor, säger hon.
Visst är hon medveten om att personalens inställning påverkar patienterna, men tycker ändå att det är bra att vara tydlig med vad man själv tycker. Det märks ju ändå, menar Ann Laurentzon- Sundström som förklarar att de haft väldigt goda erfarenheter av medicinska aborter.
Medicinska aborter är också oftast billigare än kirurgiska. Narkosen kostar. Och ekonomin är inte oväsentlig i ett av de många landsting som ställts inför hårda sparkrav.
– Ekonomin är självklart viktig. Vi strävar efter att göra allting så billigt som möjligt, men det får inte vara på patienternas bekostnad.
Kritik mot Stockholm
När jag berättar om exemplet Lycksele för Ingela Wiklund som är vice ordförande på barnmorskeförbundet säger hon att 86 procent låter lite väl högt, men precis som Kristina Gemzell-Danielsson tycker hon att det generellt görs för få medicinska aborter.
I Stockholms läns landsting där Ingela Wiklund är vårdsakkunnig inom kvinnosjukvård är andelen medicinska aborter 38 procent och landstinget har fått kritik för att de långa väntetiderna tvingat kvinnor till kirurgiska aborter.
– Många verksamhetschefer säger att de har för få läkarresurser, de hinner inte, men det här handlar också mycket om tradition. Det går trögt att ta till sig nya idéer, säger Ingela Wiklund.
Så är vi tillbaka där Kristina Gemzell- Danielsson började, med traditionerna. Ingela Wiklund menar att det bland annat hänger ihop med att sjukvården präglas av ett hierarkiskt synsätt. Hon berättar att en del läkare kan ha problem med att barnmorskorna får möjlighet att ta ett större ansvar för aborterna när det inte längre krävs något kirurgiskt ingrepp.
Som barnmorska skulle hon rekommendera den medicinska metoden och hon tycker att det är helt okej att försöka påverka patienterna. Så länge man gör det öppet.
Anna Dahlqvist
