Anna Svensson dissar de som anser att man kan stjäla någons värde.
Härom året skulle jag medverka i en antologi om våldtäkt. I det tänkta förordet stod att »våldtäkt är stöld« och Annika Norlins text till hitlåten »Allt som är ditt« citerades. Sedan kom lågkonjunkturen och boken blev inte av. Att likna våldtäkt vid inbrott var inte unikt för redaktörerna till antologin. I mars i år lyckades Aftonbladet på bara åtta dagar publicera två krönikor där våldtäkt kopplades ihop med stöld, tjejens själ och egenvärde. Mattias J Larsson skrev att en våldtäkt berövar en människa på det finaste hon har – sig själv, medan Martin Ezpeleta menade att själen faktiskt har en mödomshinna.
Det är sant att någon, för stunden, tar något från en annan vid en våldtäkt. Men inte den personens värde eller själ, utan rätten att välja själv. Känslan att ha berövats rätten till sig själv och sin valmöjlighet är inte att leka med. Min rätt att välja är starkt kopplad till mitt självförtroende, mina gränser och mitt värde. Kanske kan det kallas för själ.
Men det är avgörande om det är valet eller själen som angrips. Det är en enorm skillnad på att känna sig värdelöst behandlad, och att påstå att värdet har stulits. När Annika Norlin sjunger att två killar »stjäl allt« vid en våldtäkt är det knappast valfriheten hon syftar på. Efter kritik från feministiskt håll har Norlin sagt att hon menar tryggheten, men är det inte bara en kommersiellt gångbar omskrivning av ens själ?
När ›Blondinbella‹ berättade att hon utsatts för ett övergrepp ifrågasattes hon för att hon inte betedde sig som en krossad kvinna.
Varför blandar en del debattörer ihop själen och det fria valet, för att göra en politisk poäng? ag ska försöka förklara: Teorin om könsroller är idag lika spridd som den är användbar eftersom den förklarar varför människor beter sig könsstereotypt, och upplever detta som naturligt. Men som med alla socialiseringsteorier finns en risk i att se för deterministiskt på saken. Det är en sak att påverkas av genusnormer, en annan att vara slav under dem. Med lite för stark övertro på normer och könsmaktordning kan människors personliga val lätt reduceras till något som inte måste tas på så stort allvar. Eftersom folk inte förstår vad som är bäst för dem.
De som pratar allra mest deterministiskt om könsroller är ofta samma personer som sedan trasslar in sig i begreppen när våldtäkt kommer på tal. Ett exempel är boken Våldtäkt och Romantik (2008) där Katrine Kielos menar att vår kultur skapar kvinnan som våldtäktsbar och att våldtäkt leder till själens förruttnelse. Kielos skriver bland annat att »hon måste skapa en ny person och inte försöka återskapa det hon var innan övergreppet. Vad hon än var är oåterkallerligen dött, försöker hon gräva upp det från platsen där det sover finner hon bara förruttnelse. Hon måste inte bara skriva om slutet på sin saga, utan hela berättelsen«.
Genom att mäta effekterna på offret, som hur ruttnad själen är, hur sexuellt aggressiv (eller passiv) eller otrygg personen är skapas ett tryck på den drabbade att vara trovärdig i sin utsatthet. När Isabella »Blondinbella« Löwengrip berättade att hon utsatts för ett övergrepp på ett italienskt disco ifrågasattes hon just för att hon inte betedde sig som en krossad kvinna. Men om vi pratar om våldtäkt som att det handlar om stulna valmöjligheter i stället för själakränkning förtydligas problematiken med tjatsex, manipulation och utnyttjande. Alla de situationer som är svåra att förklara för dem som inte var med. Om vi leker med tanken att våldtäkt skulle definieras som själva handlingen, inte upplevelsen, blir allt mätbart. Vi kan räkna slag och se på hur hårda de var. Men en mängd övergrepp skulle flyga under radarn, och vissa sadomasochistiska rollspel i sängen blir med ens tveksamma. Det skulle gå att mäta avståndet mellan smisk på rumpan och våldtäkt men inte betydelsen av förändrade sinnesstämningar. Det är inte handlingarna i sig som gör en våldtäkt, det är betydelsen av dem: att det du vill faktiskt inte spelar någon roll. Du kan välja mellan pest eller kolera; strategin att följa med eller kämpa emot. Men inte att slippa, som är vad du egentligen vill.
Anna Svensson
har tidigare skrivit om våldtäktsdebatten bland annat i den feministiska antologin F-ordet.
