Novellen som skakade Sverige

Torsdag den 3 februari lyssnade jag som vanligt på P1 morgon till frukosten. Denna dag var det omöjligt att inte spetsa öronen: Porrnovell uppläst för små barn i ett teaterprojekt från Dramatiska institutet, DI. Galenskap, tänkte jag och säkert hundratusentals andra människor.Fast redan efter några minuter infann sig en viss eftertänksamhet. När studioreportern började fråga projektets konstnärliga ledare Suzanne Osten upprörda frågor blev jag misstänksam. ”Men kan man prata om knulla med sexåringar?”, undrade reportern, Camilla Kvartoft. Suzanne Osten förklarade lugnt och pedagogiskt att detta var fullt möjligt. Reportern verkade tvivlande och hon undrade i närmast förnärmad ton: ”Men menar du ändå att sexåringar kan känna sexuell lust…?”

Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg konstaterar i sin rapport Dramatiska Institutet – en skola i kris? att ”man kan inte bortse från att många människor var lika upprörda över att man över huvud taget andades om sexualitet i barns närvaro som att texten hade lästs”.

Sveriges Radio lade ut novellen på sin hemsida och den återgavs bland annat nedkortad i Expressen (4/2). En manlig 30-årig students alster kunde nu lä- sas av en jättepublik: ”Lisa särade på benen så att Åsa skulle komma åt ordentligt. Hon ville känna händerna där mellan benen. Inne i snippan, där det var skönt att någon tog.”

Det kan naturligtvis hävdas att medierna i detalj redovisade en händelse som var en stor nyhet. Samtidigt fanns ett drag av spekulation i mediebevakningen.

Vad tänkte du den där morgonen när du blev intervjuad i radio?
– Jag trodde vi hade löst det här, svarar Suzanne Osten. Studenterna hade varit ute och bett skolan i Nacka om ursäkt. Vi hade talat med rektorn. På DI hade vi haft en utvärdering där alla fyra grupperna hade redovisat sina resultat. Det var stormöte på DI med 40-50 personer och en häftig diskussion. Den fjärde gruppen hade goofat och och gjort något dumt. Det var en självkritisk diskussion.

– Det föreföll så oallvarligt, inte själva övertrampet, fortsätter hon. Men de hade koll på det. De hade reagerat så snabbt och alla verkade veta exakt var gränserna gick. Så jag bedömde att allt hade klarats av innanför ramen av dialog och självkritik.

Det fanns ingen tvekan om att det här var fel?
– Nej, alla var överens. Det var innan medierna kom. Sedan hände mycket. Studenterna blev rädda för mediedrevet. Per Lysander (DI:s rektor) och jag blev rädda. Vi blev mordhotade och kallades pedofiler. Studenten som hade skrivit texten blev också hotad till livet.

Jag träffar Suzanne Osten i slutet av april, när tio veckor har gått sedan skandalrubrikerna exploderade. Hon har länge varit en hyllad gestalt i svenskt kulturliv, men nu har hon upplevt kritik, som ibland varit närmast hatisk.

– Jag har haft överfallslarm och åkt taxi hela våren för att inte utsätta mig för provokationer, berättar hon. Jag har fått sexualsadistiska brev. I medierna har man försökt ta heder och trovärdighet av Per och mig. Nyhetsjournalisterna satte igång ett drev mot oss. De var inte intresserade av att nyansera. Det fanns så mycket avundsjuka och kulturförakt. Och kvällstidningsjournalistiken har slagit igenom även i Ekot och Rapport. Det har varit en fruktansvärt okunnig och slarvig journalistik.

—–

Den 3 februari var startpunkten för ett så kallat mediedrev; de kommande veckorna skulle rubrikerna om ”Porrskandalen” bli många. Och ännu är inte affären över. I Nacka har en förundersökning inletts och åklagaren Birgitta Tholander Werne ska ta ställning till om hon ska väcka åtal för sexuellt ofredande. Sexuellt ofredande kan handla om att någon ”genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan”.

Förhör har hållits med skolledning, föräldrar och barn och material, däribland videokassetten från uppläsningen av novellen, har samlats in.

– Jag räknar med att fatta beslut om åtal eller inte under maj, säger Birgitta Tholander Werne till Ottar. Jag närmar mig slutet i förundersökningen.

Hon vill inte uttala sig om vem eller vilka som eventuellt ska åtalas.

Bengt Westerberg har gjort en utredning på DI:s uppdrag som presenterades 23 mars och Högskoleverket utreder frågan. ”Porrskandalen” har också debatterats i riksdagen. De långsiktiga effekterna av skandalen när det gäller synen på barn och sexualitet och konsekvenserna för barnteater som vill ta upp känsliga ämnen kan bara anas.

För Suzanne Osten var projektet på DI inget nytt. I 30 år har hon sysslat med barnteater och Unga Klaras verksamhet har bidragit till att Sverige i dag anses ha en världsledande ställning inom barnteatern. Sedan 1994 har alla elever som går på DI deltagit i ett barndomsprojekt och det nu aktuella var det sjunde som har Suzanne Osten som projektledare. Barndomsprojektet vill intressera eleverna, de som ska bli regissörer, producenter, dramatiker, scenografer och skådespelare, att göra teater för barn.

– Normalt sett har studenter i 25-30 årsåldern väldigt lite intresse för barn. Min uppgift är att intressera dem för detta, förklarar Suzanne Osten. Barnteater har ingen hög status. Den här gången ville jag att det skulle handla om kropp, kärlek, sexualitet och barn. Jag betraktade den här studentgruppen som riskfri att umgås med barn.

Hon betonar att studenternas uppgift inte har varit att intervjua barn och att projektet inte handlar explicit om sex:

– Barns sexualitet är inte genital, som vuxnas sexualitet. Den handlar om allt; hela kroppen. Det är själva kärnan i levandet; lukt, smak, syn, fantasier, könsidentitet. Vi är på jakt efter barnens upplevelser, det handlar om hemliga rum.

I sitt researcharbete inför framställandet av pjäser samarbetar studenterna med skolor och förskolor. Studenterna ska i umgänget med barnen få material som kan användas i pjäser som samma barn sedan ska se. Det handlar alltså inte om någon form av sexualupplysning.

—–

Den 19 januari inträffade den händelse som alla, inklusive Suzanne Osten och Per Lysander, ansåg olämplig och som nu eventuellt kommer att leda till en rättegång. I en kuddhörna på DI, inramad med skynken – ett slags koja – befinner sig 15-16 barn och en extralärare från Stensö skola samt ett antal DIstudenter. Den beryktade novellen läses upp. Ingen, vare sig de andra studenterna i gruppen, DI:s handledare eller skolans personal, har i förväg läst texten.

”Många har frågat sig varför inte någon av studenterna eller läraren inne i kojan reagerade och avbröt läsningen. Tanken for igenom huvudet på flera av dem. Men de blev överrumplade”, skriver Bengt Westerberg i sin utredning.

Studenter hinner dessutom läsa texten ytterligare ett par gånger för några barn som är kvar och vid den sista läsningen handlar texten om två pojkar. Handledaren Gunnar Ekman och psykologen Ann-Sofie Bárány hämtades dit av studenterna men de kunde när barnen återsamlades konstatera att det inte rådde någon oro i barngruppen. Barnen åt sin matsäck medan studenterna samtalade med dem i smågrupper.

Var då novellen om en sexåring och åttaårings sexuella aktiviteter olämplig?

– Jag har velat ge studenten en hyfsad chans, säger Bengt Westerberg till Ottar. Jag ville inte bara acceptera den bild som gavs i medierna. Jag har läst den noga och diskuterat texten med barnpsykologer och litteraturvetare. Det här är en vuxen persons tänkande. Om man jämför med till exempel Annika Thors böcker så saknas barnperspektivet. Bengt Westerberg konstaterar att läsningen av texten skedde i en skolklass med obligatorisk närvaro, och att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att ”läsa en text om en sexuell relation högt för en så stor grupp”, då frågor som rör barn och sexualitet utövas ”i hemliga rum eller under täcket och tanken är att vuxna inte ska få ta del av dem”. Här handlade det alltså om en vuxen person som lät barnen ta del av hans berättelse om barn, medan DI:s researcharbete handlade om att lyssna på barn. ”Omdömeslöst”, är Bengt Westerbergs slutsats.

Var det då farligt för barnen att lyssna på texten? Kan de få bestående men av ”porrnovellen”?

– Den bedömning jag har gjort grundar sig på vad psykologer har sagt, då jag inte är expert själv, svarar Bengt Westerberg. De är rätt överens om att de barn som lyssnat på uppläsningen inte riskerar skadliga effekter. Den största risken ligger i vuxnas reaktioner. Själva uppläsningen kan knappast tillhöra de värsta hemskheter ett barn kan utsättas för. Om jag hade barn eller barnbarn som hade varit med om detta så skulle jag inte känna någon allvarlig oro.

Bengt Westerberg menar att negativa reaktioner från föräldrar kan leda till negativa effekter för barnen. Om dessa reaktioner ingår i ett mönster skulle det kunna leda till att ”barnen känner oro eller skam inför sin egen sexualitet”.

Du fick kritik i riksdagen av kristdemokraten Annelie Enochson för att du inte har talat med barn och föräldrar när du gjorde din undersökning?

– Ja, det stämmer. Men jag gjorde bedömningen att det var olämpligt när det pågår en rättslig prövning. Det skulle kunna vara förvirrande om polisen först håller förhör och sedan kommer jag och frågar om samma saker.

En hård kritiker av DI-övningen var Börje Svensson, psykolog på Rädda Barnen, som arbetar med övergrepp på barn. Men i Svenska Dagbladet den 11 februari bedömde han att barnen inte har tagit allvarlig skada, ”inte om de är någotsånär trygga ungar”. Däremot såg han det hela som en kränkning.

Inte heller mamman Ylva Zimmerman, trodde när hon intervjuades i SvD, att hennes son som hörde novellen hade traumatiserats av upplevelsen.

—–

I medierna var det många som hade åsikter om det som hade hänt i kojan på DI. Expressen (4/2) skrev om en mamma, Camilla Sellstedt vars son ingått i projektet. Hon förklarade att det var ”vidrigt” och sonen, sexårige William, såg ledsen ut på bilden som publicerades bredvid utdraget ur novellen. Linda Skugge var i Expressen, (6/2),”så förbannad att jag inte vet var jag ska börja nånstans” och deklarerade att ”Killen som läste det där högt i en klass med sexåringar är ju pedofil och ska sitta i fängelse.” Linda Skugge skrev också att ”Killen får inte komma ostraffad ur det här!” och ansåg att ”Han förtjänar spö och fängelse, gärna spö i fängelset”.

Andra debattörer gick inte så långt att de förespråkade misshandel av fängelseinterner. Men kopplingen till pedofili förekom också i ett debattinlägg i Aftonbladet, (8/2 ), undertecknat av författare och personer inom media som Jens Ganman, Annika Sundbaum-Melin, Henrik Kolbjér, Anna Wahlgren, Karin Alvtegen, Karin Leijon, Unni Drougge, Annika Norlin och Rickard Olsson. Under rubriken ”Pedofili – snart en rumsren hobby?” kräver de att företeelser som legitimerar pedofilbrott stoppas. ”Dramatiska institutets uppmärksammade ’experiment’ kring barns lust” nämndes som ett exempel på det som bidrar till normaliseringen av pedofili.

”Ljud från samlag spelades upp för barn” var huvudnyheten på DN:s förstasida (6/2) och det uppgavs att ”En grupp nioåringar har tvingats lyssna till samlagsljud från en porrfilm.”

”Extra: De fick höra på porrljud” var rubriken på ett helt uppslag i Aftonbladet samma dag. Därtill fanns exteriörbilder på byggnader med texterna ”Samlagsljud”, ”Snuskiga historier”, ”Sexuella gester” och ”Överdrivna könsdelar”. Händelsen med det så kallade samlagsljudet (en kvinna andas häftigt) i hörlurar beskrivs så här i Bengt Westerbergs utredning: ”Miljön var emellertid sådan att ljudet knappt hördes och även om man försökte lyssna gick det inte att uppfatta vad det handlade om. I samma rum pågick nämligen disco. Såväl en lärare som en förälder lyssnade i hörlurarna, men uppfattade det inte som uppseendeväckande. Några barn lyssnade också men var ointresserade.”

Aftonbladet hade därefter uppgiften om att ännu fler porrnoveller hade lästs (9/2). Bengt Westerberg konstaterar att den ”novell” som åsyftas var ”Barbro Lindgrens klassiker Jättehemligt, som först kom ut i början på 1970-talet”.

– Jag har granskat allt som skrevs, säger Bengt Westerberg. Och den som har följt hela medierapporteringen har fått en hyfsad bild av vad som har hänt. Men de flesta läser bara någon tidning. Och då är det lätt att man får en bild där Barbro Lindgrens bok blir porr.

Bengt Westerberg tror att många av de som yttrar sig inte känner till att barnlitteraturen faktiskt tar upp sexualitet. Han har gått igenom publicerade insändare och funnit inlägg från riksdags- och kommunpolitiker.

– Det har förekommit reaktioner och kommentarer som avspeglar åsikter jag inte trodde existerade i dag.

—–

Sexualitet är som bekant ett känsligt ämne. Och det var knappast förvånande att många föräldrar var upprörda när de tog del av medierapporteringen kring DI:s arbete, där deras barn deltagit. I dagens samhälle utsätts barn för övergrepp och de senaste 15 åren har antalet anmälda brott för sexuella övergrepp mot personer under 15 år fördubblats. Barnpornografibrotten har fördubblats sedan år 2000. Mörkertalen när det gäller utsatta barn torde vara enorma.

De möten som hölls med föräldrar till barnen som ingått i projektet efter att nyheten hade kommit ut i medierna var stormiga tillställningar.

– Det finns ju ingen ände för alla porrbilder och all exploatering, säger Suzanne Osten. Vi lever i en sexualiserad värld och det har varit ett nödvändigt avtäckande de senaste årtiondena av incest och övergrepp mot barn. Jag kan förstå att föräldrar med rätta kan vara oroliga för att vuxna människor ska vara otillbörliga mot deras barn i statlig regi.

– Men om de bara lade ner en mille procent på att bekämpa den verkligt förråande kulturen runt barnen, fortsätter hon. De bryr sig inte om alla dessa våldsvideos som de ser eller alla mord barn konsumerar. De bryr sig inte om dödsskriken och dödsvrålen, i stället reagerar de på häftigt andningsljud som kallas samlagsljud i rubrikerna. Det är farligt! Det finns inga proportioner.

Suzanne Osten berättar att en pappa på ett möte med föräldrar sade att han ansåg att 17 år var en lämplig ålder för sexualundervisning.

– Den personen kanske redan har barn, säger hon. Många tonåringar lever ju i äktenskapsliknande relationer.

Det finns en dröm om ”det oskyldiga barnet” säger Suzanne Osten. Men diskussionen måste vidgas. Vi måste erkänna att barn har en sexualitet, anser hon, och teatern med dess möjlighet att beskriva människans inre och yttre är ett ställe där den måste kunna tas upp.

—–

”Porrskandalen” på DI har också fått en politisk dimension på riksdagsnivå. Den 8 februari krävde Tobias Billström, (m) ledamot av riksdagens utbildningsutskott, att regeringen skulle sparka Suzanne Osten från uppdraget som expert i barnkulturfrågor – och att både hon och Per Lysander ”omedelbart lämnar sina poster inom Dramatiska institutet”.

Margareta Israelsson (s) varnade för att pornografi används av de som vill utföra sexuella övergrepp för att sudda ut gränserna för barn om vad som är tillåtet eller inte. Och hon ansåg att det var ”helt förkastligt att sådant förekommer i en svensk skola för minderåriga”.

I P1-programmet Kulturnytt den 12 april var det politikernas tur att utsättas för en kritisk granskning. Reportern Jesper Lindau försökte visa att Billström (m), Israelsson (s) och Enochson (kd) hade låtit sig styras av överdrifter i massmedierna. Att de inte hade kollat fakta innan de skrev sina interpellationer. Margareta Israelsson pressades hårt, menade hon att avsikten med uppläsningen av novellen hade varit att förbereda barnen för ett övergrepp? Hon svarade:

– Jag vill med mitt påstående säga att om det är så, då är det förkastligt, om det skulle vara så. Det vill jag överhuvudtaget inte spekulera i, så jag vill inte i mikrofonen uttala så. Men alltså…

När Jesper Lindau försöker pressa henne förklarar hon att ”Ja, jag förstår vad du säger men jag vet inte om jag kan tugga runt det något mer”.

Kristdemokraten Annelie Enochson hävdade att barnen hade skadats av att ha deltagit i DI:s teaterprojekt. Hon krävde också att utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky skulle ”ställa de ansvariga till svars” och påpekade att regeringen anslagit 2,5 miljoner kronor till arbetet mot sexualiseringen av det offentliga rummet, medan DI får 76 miljoner kronor, trots att de ägnar sig åt att ”inte bara sexualisera utan översexualisera” skolan. Billström har också tillsammans med sin partikamrat Sten Tolgfors (m) anmält DI till Barnombudsmannen, BO, då de anser att DI brutit mot barnkonventionen.

—–

Den 12 april var det interpellationsdebatt i riksdagen om ”sex, samlevnad och barnkultur” där Pagrotsky förklarade att ”kränkande behandling av elever” aldrig kan accepteras, samtidigt som han ville finna bättre former för samverkan mellan kulturen och skolan. Han avvisade att regeringen ”med ett klubbslag ska avsätta en rektor som man inte gillar bara därför att man hör någonting misshagligt på radion.

Enochson (kd) pekade på att DI har uppenbar koppling till den ”så kallade queer-teorin som innebär att det inte finns något som är rätt eller fel”. Hon var upprörd över att DI hade gett ”sig på de minsta och mest skyddsvärda i vårt samhälle – våra barn”. Hon fick stöd av Per Landgren (kd) som också var oroad över att queer hade smugit sig in på DI.

– Av en del queer-anhängare ses allt som vidmakthåller heterosexualitet – som någon form av biologisk, naturlig, normativ och ändamålsenlig form för sexualitet – som förlegade och ibland till och med förhatliga uttryck för, låt oss säga, det gamla samhället, vare sig det är det borgerliga eller socialistiska samhället. Här kan skönjas en närmast anarkistisk kulturkamp på det sexualetiska området. All ordning ifrågasätts och normer godtas överhuvudtaget inte.

Per Landgren menade att det kunde handla om att en enskild elev ”har förgripit sig” som ”en logisk konsekvens” av queer.

Enochson ansåg att hela DI:s barndomsprojekt verkade rymmas inom brottsbalkens paragraf om sexuellt ofredande och ville dra in det statliga bidraget till DI, det vill säga i praktiken nedläggning.

– Den svenska folksjälen känner avsky och upprördhet över det inträffade, fastslog Enochson.

—–

Suzanne Osten suckar tungt över agerandet från vissa politiker:

– Går det inte att anmäla den där bunten av politiker som inte har gjort en anständig koll av fakta? De försöker faktiskt förstöra våra liv. De felciterar och lägger ord i våra munnar som vi aldrig har sagt. Och queer… Ja, jag har skrivit företalet i en skrift DI gav ut sedan en massa kunniga föreläsare gästat studenterna och pratat om queer. Men det handlade ju om en feministdiskurs. Det har ju ingenting med det här att göra!

Studenterna på DI har oavsiktligt fått ”den bästa lektionen i samhälle, barn och tabun” de kunde få, som Suzanne Osten uttrycker det.

– Men jag är oroad över reaktionerna, fortsätter hon. Det finns drag av ren McCarthy-anda. Astrid Assefa, ordförande i DI:s styrelse, har fått höra att hon kanske inte är så bra som chef för Dalateatern då hon är ordförande för Pedofilinstitutets styrelse. Riksteatern funderar på att byta namn på en pjäs som handlar om sexuell upplysning.

Kanske är det den så kallade moralpaniken som nu kommer att sätta dagordningen.

– Det finns risker. Författaren Dan Höjer säger att efterfrågan från skolorna på hans föreläsningar om sexualitet har minskat kraftigt. Karin Helander (föreståndare vid Centrum för Barnkulturforskning vid Stockholms universitet, reds anm.) säger att det är svårt att få kontakt med skolor för att få barn att gå på Ronja Rövardotter. Det har hon aldrig upplevt förut. Det är svårt att veta hur långvarig den här effekten kommer att bli, säger Bengt Westerberg.

—–

Ingen har hävdat att den novell som lästes upp för en grupp barn den 19 januari var lämplig eller att den fungerade bra i det syfte DI hade med sitt barnteaterprojekt. Om studentens avsikt var att medvetet provocera eller om det bara var ett missriktat försök att lösa en svår uppgift vet vi inte. Men debatten och de många åsikter som luftats sedan ”porrskandalen” blev känd har rört frågor långt utöver textens innehåll.

Det har stundtals funnits en underton av hämnd och skadeglädje över att man äntligen får ge sig på Suzanne Osten, Per Lysander och en ”lyxutbildning” som DI.

Från borgerliga politiker har efterlysts en hårdare styrning från regeringen över den konstnärliga frihet som DI har haft. Och många, allt för många, har sett detta som ett tillfälle att ifrågasätta att barn överhuvudtaget skulle ha en sexualitet.

• På www.draminst.se finns skolans egen redovisning av vad som hände i Barndomsprojektet och Bengt Westerbergs rapport.
• Interpellationsdebatten i riksdagen den 12 april kan läsas på www.riksdagen.se.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2005)