Sexterapi – nej tack

Så satt jag där i SEXTERAPI. Herregud, vad hade jag gett mig in på? Jag och min sambo hade varit ihop i några år och den första förälskelsen hade snabbt gått över. Så var det för mig i alla fall. Jag vågade inte säga något om det. Det var faktiskt lättare att tala om problem med närhet, en konstig relation till pappan och en abort som orsak till att jag inte ville ha sex längre.

Mina utvecklade panikångestattacker kom allt tätare. Jag låg på golvet och skrek att jag inte kunde andas. Mina vänner slöt upp och stod som en mur mellan mig och omvärlden. Vi pratade om vår barndom, de svek vi varit utsatta för som små och hur vi påverkats som vuxna. Visst var det bra. Och visst var jag påverkad av mina erfarenheter. Men min ångest handlade om något annat – jag var inte kär längre och jag hade ingen lust längre. Men aldrig hade jag varit riktigt sann mot mig själv. Aldrig hade jag vågat känna efter vad jag ville.

Efter en attack och ett besök på psykakuten satt jag nu med en påse piller och en lapp med ett telefonnummer i handen – till en sexterapeut! Kunde hon hjälpa mig att komma över mina problem med närhet, uppkomna efter ett ”svek i barndomen”? För fortfarande trodde jag och den psykiater jag träffat att min brist på lust handlade om min ”störning”.

Som en snäll flicka satte jag mig på bussen för samtal nummer ett. Fast att det är länge sedan minns jag att jag kände mig otroligt duktig och insiktsfull som avsatte tid och energi för att gå till botten med mina problem. Läderknarriga fåtöljer på snurrfot, ask med näsdukar, rosor på bordet och en medelålderskvinna med huvudet på sned. Ja, det var faktiskt så. Jag lade fram min egen teori om varför jag inte hade lust till sex. En inte helt orimlig sådan. Så fick jag hemläxa. Min partner och jag skulle bada tillsammans och fylla badrummet med tända ljus, äta en god middag och ha det riktigt mysigt. ( Jag får ont i magen bara jag tänker på det.) Det gick väl inte så bra. Känslan av främlingskap växte inom mig. Här låg jag i ett badkar med en man som hade höga förhoppningar om att vårt sexliv skulle explodera i närhet, sensualism och ömhet. Jag vill inte, skrek mitt ångestmonster inom mig. Men min vana trogen tryckte jag det nedåt till en alldeles speciell punkt i magen. Nästa vecka skulle vi smeka varandra på kroppen men absolut inte vidröra könsdelar eller bröst och inte ha sex. Hu vad hemskt det var att ligga där och försöka känna något när allt bara var dött.

—–

Fas två i Sexterapiland inföll och vi satt båda hos terapeuten och snurrade i var sin fåtölj. Nu skulle vi prata om hur det kändes med övningarna. Och det var dags att bli mer och mer avancerade. Vi fick till och med se på en film om hur man kan ta på varandra. Herregud vad det var jobbigt! Jag slingrade mig när vi kom hem och jag försökte komma undan övningarna så ofta som möjligt. Mannen blev mer och mer frustrerad och lade mer och mer skuld på mig och min ”störning”.

En morgon slog det mig att sexterapeuten aldrig hade frågat hur jag kände för mannen. Kunde det vara så att vi inte borde vara ihop? Vi var 20 år och hade haft en två år lång relation, kanske var det dags att bryta upp? Svåra tankar för någon som inte vågar känna själv – bättre och lättare att skylla på egna problem. Men tanken hade slagit mig nu – jag kanske borde flytta. Göra slut helt enkelt.

Ångesten kom krypande men nog gluttade jag på ”att-hyra-annonserna”. Jag minns att jag grät, hulkade upp mitt ångestmonster, när jag sa att jag måste flytta. Sexterapin funkade inte och mina piller som skulle verka ångestdämpande var slut. Detta var ett nytt sätt att försöka lösa problemet. Och visst mådde jag bättre. Sakta men säkert gick det upp för mig att jag inte hade några större problem i mitt sexliv. Inte mer än många andra i alla fall. Visst varierar graden av lust men inte måste jag söka hjälp när den är på botten.

—–

I dag blir jag förbannad när jag tänker på turerna jag haft, ingen frågade mig någonsin vad jag ville. Om det var ett problem för mig att inte ha lust – eller om det var någon annan som hade problem med det. Jag tänker aldrig mer öva mig på närhet med någon jag inte vill vara nära. Istället ska jag utan skam och skuld känna efter själv hur och med vem jag vill leva.

Susanne

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 3 2005)