En vacker kropp kan vara en tillgång, det måste jag villigt erkänna. Den ”perfekta” kroppen syns överallt. Reklampelare, tidningar och tv talar om hur jag ska se ut. Jag ska vara smal, lång och välproportionerlig för att lyckas i livet.
Jag ser inte ut så. Jag är kort, min mage och rumpa pryds av några kilon för mycket. Och jag sitter i rullstol.
Som tonåring kunde jag känna smärta när spegeln obarmhärtigt visade sanningen. Jag såg min mage som var för stor och genast började hjärnspöken dyka upp i mitt huvud: ”Du måste banta”, skrek de i högan sky, och jag kunde inte annat än må illa nästa gång jag skulle äta.
Det blev inte heller bättre av att jag när jag var femton blev dödsförälskad i en kille som inte ville ha mig. Min rullstol störde honom. Han var rädd för vad andra skulle säga och tycka. Och visst var det så att andra sa och tyckte… ”Hur kan du vara kär i en handikappad tjej” sa de när jag hörde. Det gjorde ont, och med brustet hjärta önskade jag att få bli älskad för den jag var.
Men tids nog blev det så, och sakta men säkert insåg jag att kärlek, sex och relationer inte är förbehållet människor utan funktionshinder, att även jag kan få till det.
Jag är vacker. Det finns människor som åtrår mig.
Men fördomar dör långsamt. Idag har jag hunnit bli trettiotvå, men fortfarande tvingas jag inse att min rullstol verkar skrämma många. Det är det första människor ser, inte min röda rufsiga kalufs, mina gröna ögon eller min ganska stora byst.
Sex och funktionshinder omgärdas av ett väldigt tabu. Få vågar prata om det och få vågar fråga. Det märks även när personer med funktionshinder nämns i offentliga sammanhang. Sexualiteten tycks då vara som bortblåst och fokus ligger alltid på funktionshindret, inget annat. Även inom så kallad ”handikappress” behandlas ämnet sex och funktionshinder inte speciellt ofta. I uppsatsen ”Inte sexigt nog” (Linköpings universitet, 2004) kan man läsa att sex och funktionshinder endast togs upp elva gånger i tidskrifterna Rörelse, Kick, intra och Ottar under åren 2002-2004.
När kommer vi att kunna prata om sexualitet och kroppsideal på ett sätt så att fler än ett fåtal kan känna igen sig? När ska den ”vanliga” kroppen inta arenan?
Sari Nykvist, redaktör för Stiletten
