Hur lätt är det att träffa någon om du är tonåring, inte tillhör tuffa gänget – och dessutom sitter i rullstol? Herman Grafström tänker tillbaka på sin egen uppväxt, och konstaterar att det kanske krävs mer ansträngning att hitta en partner för den som har ett funktionshinder. Men det går.
Jag är en vanlig och ganska tråkig person.
Jag är drygt trettio, blev inte miljonär under nittiotalets IT-hausse, har aldrig varit med i en dokusåpa eller släppt en eurodisco-singel. Här kommer tre fakta om mitt liv:
Jag bor i en hyreslägenhet i Stockholm.
Jag kör en tråkig japansk småbil.
Jag har en flickvän och vi går på bio ibland.
Trist va?
Men innan du slutar läsa kommer här en så kallad ”plot twist”. Det är nämligen någonting hos mig som får barn, och ibland även vuxna, att stanna upp och titta. Som får hundar att skälla och gamla damer att lämna plats i kassakön på ICA.
Jag sitter i rullstol. Mitt funktionshinder får mig att se lite konstigare ut än genomsnittet och det räcker för att jag i mångas ögon ska bli en mer intressant person. Här kommer mina fakta igen, nu i ett annat ljus:
Jag bor, trots mitt funktionshinder, inte på institution.
Jag kan framföra ett motorfordon med bara händerna och dessutom lyfta in och ut min rullstol.
Trots mina fysiska defekter har jag en kvinna i mitt liv.
Jag vill ogärna generalisera, men för att få fram min poäng ska jag göra ett undantag; människor utan funktionshinder är okunniga om hur det är att ha ett funktionshinder. Varje gång en servitör eller kassörska pratar över mitt huvud och frågar fl ickvännen: ”var det bra så, eller vill han ha något mer?”, undrar jag vad de ser framför sig egentligen. En man i rullstol plus en gående kvinna summeras snabbt till en funktionshindrad och hans assistent. Om han förfl yttar sig med hjälp av hjul och hon med pendlande benrörelser är det bäst att tilltala henne och inte riskera att hamna i en jobbig situation.
Alla människor med funktionshinder drabbas av fördomar och diskriminering, oftast på grund av omgivningens bristande insikt i vad funktionshinder kan innebära. Det gäller inte minst något så tabubelagt som funktionshinder och relationer. Kärleksrelationer alltså. Med mysiga hemmakvällar, möten med svärföräldrar och oenighet om vem som ska diska alla smutsiga kaffekoppar. Mitt försök att räta ut några frågetecken kring ämnet börjar på 1980-talet.
—–
När jag gick i småskolan var jag en klassisk nörd. Så när jag hamnade i rullstol, som tolvåring, var det inte mycket som förändrades på tjejfronten. Min förändring i status från att ha varit vanlig nörd till att bli nörd med funktionshinder var ett steg i sidled. Vi får hoppa fram till gymnasiet för att få mer konkreta exempel på hur mitt funktionshinder påverkade närmandet till det motsatta könet. Teknisk linje innebar på den tiden ett massivt överskott av killar. De kunde göra alla möjliga tuffa saker som att spela innebandy och köra moppe.
Jag ville också vara tuff och provade på handikappidrott. Killarna i rullstolsbasketlaget hade massor av muskler och en del hade ringar i öronen. De körde egen bil till träningen och hade fl ickvänner som satt på läktaren. Jag hade hittat förebilder, men insåg snabbt att jag var värdelös på rullstolsbasket och att det var på tok för jobbigt att träna. Min plan att bli tuff och träffa tjejer gick om intet, till stor del på grund av dålig bollkänsla och ren lathet.
Jag förblev en nörd så jag sökte mig till gänget som kallades ”de tre musketörerna”, killarna som alltid satt längst fram i klassrummet. Vi gjorde coola saker som att memorera decimaler av pi och titta på Star Trek, men relationer fanns inte på agendan.
—–
Gymnasieåren gick och allt eftersom tiden gick började en del obehagliga känslor dyka upp i min hjärna. Jag hade tjejkompisar, men det blev liksom aldrig något mer. Inte heller kändes det bättre när man såg en person i rullstol på tv eller fi lm. Antingen var de ensamma kufar som bodde i ett litet rum fullt med datorer eller också var de självmordsbenägna tablettmissbrukare. Tom Cruise gjorde en stark rolltolkning i Född den fjärde juli och hans tårar vid den misslyckade sexdebuten efter ryggmärgsskadan var obehagligt övertygande.
Mina framtidsutsikter såg dystra ut, ett liv i ensamhet väntade med största säkerhet.
Men det fanns en stor fråga som mer än andra stod i vägen för mina utsikter till att ha en kärleksrelation: Kan man verkligen ha sex när man har en ryggmärgsskada och sitter i rullstol?
– Ja det kan man absolut, i någon form, säger Lars Andersson utan att darra på rösten.
Han arbetar för Rekryteringsgruppen, en organisation som bland annat söker upp personer som nyligen fått en ryggmärgsskada. Runt om i landet finns ungefär nittio uppsökare som utifrån egna erfarenheter berättar om livet med ett rörelsehinder. Jag frågar honom – drygt femton år för sent – hur mina chanser att ha en relation ser ut.
– Under en uppsökning är det inte så vanligt att man går in på relationer, för de fl esta är den viktigaste frågan om man kan ha sex överhuvudtaget. Det vi förmedlar är att om man lever ett aktivt liv leder det ofta till att man träffar någon, på samma sätt som personer utan funktionshinder, säger han.
Det första steget i en relation, att ta kontakt med någon, är svårt att ta om man har dåligt självförtroende och svag självbild. På läger som Rekryteringsgruppen anordnar kan man träffa människor med samma skada och lära sig att fördomar om personer med funktionshinder inte är sanna. Filosofi n är att man ska bli så självständig som skadan eller sjukdomen tillåter och Lars Andersson menar att det är viktigt för självbilden.
– Även om självständigheten har blivit mindre är den viktig, och något man kan fi nna stolthet i, säger han.
Han är själv förlamad från bröstet och ner efter en olycka för tjugo år sedan och bor med fru och barn i en villa i Falun. Lars Andersson hade varit precis rätt person för mig att prata med när framtiden var som mörkast.
—–
I min bekantskapskrets fanns få andra funktionshindrade och ingen av dem kunde jag prata om sex och relationer med. Mina kompisar kändes oftast plågsamt normala om man kom in på det ämnet. Hade jag varit i samma situation idag hade jag kanske vänt mig till internet. Även om man saknar ett nätverk av människor i samma situation, man kanske inte kan eller vill engagera sig i föreningar som Rekryteringsgruppen, fi nns kunskap och möjlighet att diskutera på nätet. Oavsett vilken kombination av funktionshinder och sexuell läggning man har kan man få svar på en del av sina frågor om relationer där. Men det kan innebära lite detektivarbete. Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, har en hemsida, det kan vara ett bra ställe att börja, och sajten Holken.nu är en mö tesplats på nätet för människor med alla slags funktionshinder. Trots sitt fåniga namn mycket användbar för den som söker information om kärlek, sex och förhållanden. På diskussionsforumet fi nns ämnen som ”assistans” och ”erotik & sex”. Holken fungerar även som en dejtingsajt – Sveriges enda som är inriktad på personer med funktionshinder.
De senaste åren har internetdejting ofta lyfts fram som den nya frälsaren för annars eviga singlar. För de som har för dåligt självförtroende för att våga ta kontakt, de med uselt socialt kontaktnät, eller vars fysiska förutsättningar gör det svårt att till exempel ragga på krogen. På nätet kan man möta och bygga en relation med någon, utan att faktiskt ha träffat personen. Man slipper bemöta den förförståelse och de fördomar som kan sätta stopp för en relation – innan den ens har börjat – i den ”riktiga” världen. Frågan är när och hur man ska presentera sitt funktionshinder. Gör man det direkt i sin ”personliga information” eller väntar man tills man etablerat kontakt med en potentiell partner?
—–
Jag pratar med Ulla. Hon dejtade på nätet för ett par år sedan och provade då båda sätten. Hon beskriver det som en skrämmande upplevelse:
– Vid mitt första försök angav jag inte i presentationen att jag använder rullstol. Jag fick många napp, varav en del verkade seriösa. När jag efter inledande kontakt berättade om mitt rörelsehinder fi ck jag blandade reaktioner. Allt från total tystnad till rena utskällningar av män som sa att de kände sig lurade. Men några sa att det inte spelade någon roll, att de kände någon med funktionshinder eller hade erfarenhet av det via sitt jobb.
Vid hennes andra försök, på en annan sajt, provade hon att berätta om sitt funktionshinder direkt i presentationen.
– Även då blev det blandade reaktioner. Det fanns ”snuskisar” som nog valde att ta kontakt just på grund av det faktum att jag hade ett funktionshinder. Men en del var uppriktigt intresserade av mig som person. En kontakt började väldigt bra men avslutades abrupt och brutalt när han läste min presentation mer noggrant och upptäckte mina förmodade begränsningar.
Nu har Ulla hittat sitt livs stora kärlek. Dock inte på nätet. Om hon varit singel skulle hon inte välja internetdejting igen. Det var påfrestande och jobbigt att fråga sig hur de hon fi ck kontakt med skulle hantera funktionshindret. De målade upp begränsningar och hon kände sig förnedrad av att behöva bevisa sin förträffl ighet.
– I dag, med mer erfarenhet och större självförtroende, skulle jag aldrig göra så. Hellre vara ensam i så fall. Jag vet vad jag är värd, säger Ulla.
—–
Det kanske kräver mer ansträngningar för en person med funktionshinder att hitta en partner. Man har en hel del emot sig i form av omgivningens fördomar, okunskap och fysiska otillgänglighet. Tillgången på naturliga mötesplatser är helt enkelt mer begränsad än för de utan funktionshinder. Internet är ett alternativ, men på de stora dejtingsajterna är det lika hård stämning som på krogen. Funktionshindret upplevs av många som lika avvikande om det beskrivs i text på ens presentation, som om man träffas öga mot öga.
Mina egna farhågor om ett liv i ensamhet besannades dock inte. Det som behövdes i mitt fall var att fl ytta hemifrån och börja läsa på universitetet. Självständighet och ett aktivt liv alltså.
Min syn på funktionshinder och relationer har förändrats under åren. Jag ser det inte som att bara tio procent av befolkningen har funktionshinder (vilket är den offi ciella siffran) – alla har funktionshinder. Det fi nns saker som jag inte kan göra i mitt förhållande, men ingen människa kan göra allt. Inte ens min fl ickvän. Så vi kompletterar varandra.
Att träffa en partner är ingen rättighet som kan eller ska garanteras av samhället. Det krävs att man lägger ner arbete på en relation för att den ska fungera, oavsett vad ens förutsättningar är. Däremot måste möjligheten att träffa någon finnas där för alla.
Herman Grafström, frilansjournalist
