Europa se upp – moralisterna kommer!

Nyligen publicerade professorn vid den katolska institutionen i Zagreb, Josip Baloban, en forskningsrapport* om kroaternas uppfattning kring privatmoraliska frågor – skilsmässa, abort, homosexualitet, dödshjälp, självmord och tillfälligt sex. Dessa jämfördes med vad som definierades som samhällsmoraliska värderingar – korruption, skattesmitning, rattfylleri, att skräpa ner på offentlig plats med mera.

Baloban har intresserat sig för hur katolska värderingar i de nya medlemsländerna i EU och kandidatländerna – Kroatien, Polen, Ungern, Rumänien och andra östeuropeiska länder – kommer att påverka moralen i övriga EU.

Invånarna i Kroatien stod för de mest extrema värderingarna när det gällde dessa attityder. Här var glappet störst mellan att värdera en hög privatmoral och strunta i samhällsmoralen. Landet hade lägst toleransnivå för personer som avviker från den förväntade privatmoralen, men ifrågasatte minst ifall någon bröt mot den så kallade samhällsmoralen.

Som exempel kan nämnas att borgmästaren i Zagreb för några år sedan åkte fast för att ha kört berusad, och smet. Borgmästaren fick lämna sin post, men den allmänna uppfattningen bland folk visade stor förståelse för hans beteende, han var ju bara mänsklig.

Baloban förklarar i sin rapport varför människor i väst- och nordeuropeiska länder, är mycket mer tillåtande när det gäller människors levnadssätt. En lång tid av marknadsekonomi och liberal demokrati, argumenterar Baloban, har skapat en stark individualism där samhället lämnar över de moraliska ställningstagandena till individen och den privata sfären. Viljan att kontrollera människornas privata sfär, deras val och liv – som dominerar i de forna kommunistländerna – är ett arv från de totalitära regimerna.

Europa se upp. Moralisterna kommer.

Kroaternas intolerans kan smitta

En slutsats man kan dra av hans undersökning är att alla katolska europeiska länder jämfört med icke katolska länder har en lägre toleransnivå vad gäller individens privatmoral.

Baloban pekar på en växelverkan mellan katolicismen och en acceptans av traditionella moraliska värderingar. Han frågar sig hur allt fler katoliker i EU kommer att påverka moralen, den privata och offentliga, för den europeiska medborgaren.

Katolikerna kommer att få majoritet i det nya EU. Idag har 16 av 25 länder en stor katolsk befolkning, och då är inte Tyskland och Nederländerna medräknade.

Han ser några möjliga riktningar: när de katolska länderna kommer med i EU påverkas de nya medborgarnas inställning och toleransen ökar. Ett annat scenario är att de gamla EU-länderna blir mer moralistiska – eller så består redan existerande skillnader, eftersom de ses som kulturella skillnader och är en del av den nationella identiteten. Men Baloban är mer säker på vad som kommer hända i Kroatien. Enligt alla de indikatorer som mäter människors privatmoral så bedöms Kroatien vara ett typiskt traditionellt katolskt land, med kärnfamilj, tvåsamhet och heteronormativitet som grund. Kroatiens lagstiftning beskrivs också som mer liberal än de värderingar majoriteten av invånarna faktiskt har. Baloban menar att det är ett fåtal som skapar de liberala, mer politiskt korrekta lagarna som majoriteten av befolkningen alltså inte står för. Hans analys blir att lagarna måste ändras.

Kroatiens kvinnor, se upp, de kommer att försöka ändra abortlagen och förbjuda den!

Det är svårt att säga vad liknande undersökningar, utförda i andra ex-jugoslaviska stater, skulle ge för resultat då den kroatiska forskningen genomförts och tolkats av katolska institutioner. Men oavsett så har försök att inskränka kvinnors reproduktiva rättigheter pågått i alla de här länderna sedan upplösningen av Jugoslavien – genomgående med starkt stöd från respektive kyrka. Än så länge har ingen av dessa stater lyckats förbjuda eller kriminalisera abort. I alla ”gamla kommunistländer” finns lagen från 1978 som ger familjen rätt att själv välja hur många barn man vill ha, när och hur ofta.

Kvinnan nationell symbol

I den komplexa förändringsprocess som de jugoslaviska länderna genomgick under tidigt 1990-tal blev kvinnorna en symbolisk projektionsyta för nationell identitet och nationsbyggande. Baserad på ett totalt särskiljande av könen. Kvinnorna framhölls som de som reproducerar nationen, både biologiskt och kulturellt. Attackerna mot reproduktiva rättigheter, med fokus på abortfrågan, började under det tidiga 1990-talet, både i Serbien och Kroatien. Religiösa och nya politiska ledare, påhejade av forskare i nationens tjänst, kom alla med samma varningsrop: ”Nationen är hotad, vi måste öka födelsetalen!”.

Båda staterna hävdade att nativiteten var den lägsta någonsin i det moderna Europa. I det muslimska Bosnien var det annorlunda. De led oerhörda mänskliga förluster under kriget och deras ledare var väldigt försiktiga med att ge sig på kvinnors reproduktiva rättigheter. Skälet är troligtvis det stora antal kvinnor som utsattes för massvåldtäkter i kriget, men också att koranen går att tolka flexibelt i frågan.

När Allah tänder den oföddes själ kan variera mellan 42 och 120 dagar efter konceptionsögonblicket. Under massvåldtäkterna i kriget utropades kvinnorna till shehids (heliga offer) av de muslimska ledarna. Man krävde inte heller att kvinnorna behöll de barn som kom till genom våldtäkter.

Kyrkan som krigshetsare

I Kroatien och Serbien fick kyrkorna långt större inflytande än i länder med en mer utvecklad demokrati, och den religiösa och etniska identiteten har använts för både politiska och krigshetsande syften.

Det faktum att Vatikanen politiskt stöttade Kroatien under kriget (Vatikanen var den första ”stat” som erkände Kroatien när de bröt sig ur Jugoslavien) liksom under självständighetsprocessen, samt studier från 1991 och 2001 som visar att 88-89 procent av kroaterna definierar sig som katoliker, används ofta för att ge den katolska kyrkan legitimitet som politisk aktör.

Den numera avlidna kroatiske presidenten Tudjman brukar kallas ”Nationens fader”. 1992 tog han initiativet till ett program för ”Nationens andliga förnyelse”, som då fick sortera under det nyinrättade Departementet för förnyelse. Programmet infördes efter det att den kroatiske ärkebiskopen talat inför parlamentet och begärt ett förbud mot abort, begränsning av preventivmedel, och att skolorna införde religiöst baserad sexualundervisning.

Etnisk nativitetspolitik

Regeringsprogrammet fokuserade främst att pånyttföda nationen ur en andlig aspekt och att få kroaterna att vilja föda fler barn. Till ansvarig minister för detta utsågs Don Anto Bakovic, en ökänd fundamentalistisk krigshetsare, franciskanerpräst som drev en etnisk inriktad nativitetspolitik. Men efter protester från kvinnoorganisationer och den liberala pressen försvann programmet. Kyrkan och staten fortsatte däremot att med ansenliga summor pengar stötta dubiösa enskilda organisationer aktiva i dessa frågor.

1995 lanserade staten ett nytt nationellt program för demografi sk utveckling, den här gången framtaget av ett ”expertteam”. Fundamentalistisk retorik ersattes nu av ett vetenskapligt expertspråk. Men fokus låg fortfarande på ett fåtal frågor: att födelsetalen skulle ökas, (vilket beskrevs som pånyttfödelse av den kroatiska nationen och familjen) befolkningens fördelning inom landet, och begränsad invandring.

En av programmets huvudfrågor var att en befarad massimmigration inom en snar framtid skulle kunna göra kroaterna till en minoritet i sitt eget land. Den serbiska ortodoxa kyrkan var inne på samma linje. De högre födelsetalen bland kosovoalbaner skulle krympa serberna till en minoritet i sitt eget land.

Kvinnan som slagfält

När stora politiska och sociala omvälvningar sker, särskilt när det handlar om etniska konfl ikter, får – som jag skrev tidigare – kvinnan inta rollen som symboliskt och territoriellt slagfält. Den verkliga politiska minoriteten, och den mest marginaliserade samhällsgruppen under ex-Jugoslaviens förändring var kvinnorna, trots att de demografi skt utgjorde en majoritet – nästan 53 procent av befolkningen i de forna jugoslaviska länderna.

Det tog tio år och hårt politiskt arbete (1990-2000) av kvinnoorganisationerna i samarbete med kvinnliga politiker från de olika partierna för att öka andelen kvinnor i de regionala parlamenten. Vid de första flerpartivalen var andelen kvinnor under 10 procent. Idag ser det ut så här: 23 procent i Kroatien, endast 7,9 procent i Serbien Montenegro, 16,7 procent i Bosnien-Herzegovina, 19,2 procent i Makedonien, och 12,1 procent i Slovenien, numera medlemsstat i EU.

En långsam förändring av det politiska klimatet och genusordningen har dock kunnat skönjas sedan år 2000. Skälen är flera men i huvudsak beror det på politiska maktskiften och den starka viljan att bli medlem i EU. I de flesta länder har man anpassat sig, juridiskt och på myndighetsnivå, till en politisk retorik som värnar om tolerans mot etniska grupper, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Men en verklig förändring sker mycket långsamt. Den enda del som gäller kvinnors mänskliga rättigheter som fått genomslag hos folket är våld mot kvinnor, särskilt våld i hemmet, och trafficking.

Den här viktiga politiska frågan brukar jag förklara, hur kontroversiellt det än må låta, som ett resultat av en ofrivillig allians mellan konservativa krafter som driver frågor om den traditionella familjens värde, och kvinnoorganisationer. Kvinnogrupper hänvisade till att söka finansiering inom landet tvingas ibland att kompromissa i sin helhetssyn, så att deras kritik av samhället och politiken inte syns utåt.

De jämställdhetsfrågor som drivs av EU är i huvudsak lika möjligheter på arbetsmarknaden, våld mot kvinnor och kampen mot trafficking.

Det finns inget parti i Kroatien idag som inte vänder sig mot våld mot kvinnor i hemmet. På samma sätt står de (åtminstone retoriskt) för att få in fler kvinnor i politiken. De mer progressiva partierna föredrar, åtminstone symboliskt, att lyfta frågan om våld istället för att tala om de patriarkala värderingar som sitter djupt rotade i nationens identitet, eller om konservativa krafter mer generellt. Under 1990-talet växte kunskaperna om och synligheten kring våld mot kvinnor i samhället – men det faktiska våldet minskade ändå inte.

Det offentliga språket är idag långt mer politiskt korrekt än för tio eller tjugo år sedan, och media uppmärksammar också och bevakar frågan om våld mot kvinnor. Men – som det konstaterats i en rapport från ombudsmannen för jämställdhet – det saknas en fungerande analys av de bakomliggande orsakerna till diskrimineringen av kvinnor och homosexuella. På samma sätt anses försöken till folkbildning i dessa frågor inte tillräckliga. De förändringar som skett – hur viktiga de än är – har inte förändrat de traditionellt och kulturellt patriarkala mönster som är en del av vardagen. Speciellt inte i avlägsna byar och på landsorten, där politiska förändringar tar ännu längre tid att genomföra.

Avhållsamhet inget för folket

Kanske kommer förändringar att ske precis så som Baloban föreslår. I den moraliska majoritetens namn kan nya lagar och riktlinjer drivas fram.

Kroatien har redan idag ett speciellt avtal med Heliga Stolen (officiellt namn för Vatikanstaten, som är en egen stat och har, som enda religion, observatörsstatus i FN, red. anm), ett så kallat konkordat som skrevs på 1996 och 1998, under Tudjmans era. Avtalet befriar bland annat katolska kyrkan från att betala skatt. Det ger också kyrkan särskilda privilegier inom utbildning, militär och polis. Konkordatet väger juridiskt lika tungt som andra internationella fördrag som Kroatien ratificerat, till exempel FN-dokument om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

”Teen Star-projektet ” heter de senaste årens sexualundervisning, godkänd av utbildningsdepartementet. Det lär ut avhållsamhet som preventivmetod innan man gifter sig, heterosexuellt såklart, att homosexualitet är en synd, och preventivmedel är onaturligt.

Kvinno- och hbt-organisationer samt vissa experter har lyckats ifrågasätta sexualundervisningen, men vad som är ett lämpligare program diskuteras fortfarande.

Attityder åt olika håll

Den dominerande attityden i sexualrelaterade frågor och kvinnors reproduktiva rättigheter har dock inte ändrats nämnvärt, trots de konservativa ansträngningarna. På mitten av 90-talet sade 70 procent av befolkningen ja till rätten till abort, både kvinnor och män. 2004 gick det ner till 56 procent. Idag stödjer 65 procent rätten till abort, 73 procent vill tillåta användningen av preventivmedel, 93 procent vill att sexualundervisningen i skolorna ska inkludera information om användning av kondom som skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar.

Undersökningarna visar att förändringar i människors attityder och grundläggande värderingar går åt båda håll.

Våra liberala ”kommunist”-lagar och svåra ekonomiska förhållanden gör att folk tenderar att göra rationella val.

Som tur är – för oss och Europa – är det svårt att lära gamla hundar att sitta.

Vesna Kesic, journalist, forskare och fredsaktivist, känd bland annat för att under kriget ha startat ett center för kvinnliga krigsoffer. Hon är bosatt i Zagreb.

* Rapporten heter ”A Comparative Study of Values: Croatia and Europe”.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2006)