Mejkade män och moderna myter

– Jag skulle verkligen rekommendera att du färgar ögonfransarna och permanentar upp dem lite. Men jag skulle inte ha mascara, det blir för mycket. Många killar tycker att där – där blir det tjejigt.

Jag sitter i en stol på varuhuset NK:s kosmetikaavdelning och har just fått en snabbkurs i grooming (engelska för makeup för män) plus tips kring hur jag plockar ögonbrynen, och till sist en manlig make-up. Först en primer för strukturen, en foundation, två olika concealers, en mot röda prickar och en annan mot mörka ringar under ögonen. En rouge och en eyeliner och en naturlig ögonskugga. Det ska inte synas. Men jag kommer att se piggare ut på nästa jobbmöte, det försäkrar sminkösen.

Hösten 2006 slog Stockholms första sminkbutik speciellt riktad till män upp dörrarna på Strandvägen. Den nye, moderne mannen bör bry sig om sitt utseende. Tendensen märks inte bara på avdelningarna för hudvård och kosmetika, utan kan också avläsas i dramatiskt ökade försäljningssiffror för herrkläder eller via en snabb blick på tidningsbutikernas fullmatade rader med nya stilmagasin. Tvättbrädemagar och hårborttagning. Sexig kalsongreklam och kalendrar med avklädda brandmän. Varför ser vi just nu ett sådant ökat intresse för hans yttre? Blir manskroppen i allt högre grad ett sexobjekt? I den feministiska mediekritiken har reklamens bilder av kvinnokroppen ifrågasatts länge nu. Sker avklädningen den här gången i jämställdhetens namn?

Manlig fåfänga inget nytt

Intresse för manlig skönhet är dock självfallet inte någonting nytt, inte ens i modern tid. Under 1900-talet har olika stilideal inneburit att rika uppsättningar av traditionellt feminina attribut, omfamnats av dandys och gentlemän.

Men någonting är ändå annorlunda i 00-talets manliga skönhetsdiskurs. Han kallas den metrosexuelle mannen. Han är urban, stilmedveten, mejkad, uppklädd, slank, vältränad. Och övre medelklass. Men om vi för ett ögonblick bortser från hur perifer eller förenklad denna bild må vara, kan vi konstatera följande: Inom moderna kulturstudier och mansforskning har en diskussion pågått i snart 20 år om ett ökat fokus på det estetiska, på ytan. I en redan bildcentrerad och individualistisk tid har den explosionsartade medialiseringen under de senaste decennierna trängt allt djupare in i samtidskulturen, och trycket från idealbilder i fler kanaler har tilltagit. Bilderna har ofta handlat om tvättbrädemagar. Mansforskaren och sociologiprofessorn Thomas Johansson vid Göteborgs universitet tillhör dem som menar att 1990-talet var kroppens årtionde. Han har studerat gymkultur och menar att ideal kring vilken typ av – modulerad – kropp som är sexig, vandrat över till media från fitnessvärlden.

Kvinnokroppen huvudobjekt

Bilderna av män är självfallet inte i närheten av att tränga undan huvudobjektet i vår visuella ekonomi – den unga kvinnokroppen. Men någonting har hänt. Varför just nu? Ett svar handlar om det kommersiella, om en bransch som söker nya marknader. En hel rad skönhetsprodukter fanns att sälja in, och en stor grupp välbärgade medelklassmän som kunde spendera mycket tid och pengar på sig själva. Bara att byta förpackning på redan befintliga krämer. Och nu är de här.

I Susan Faludis bok Ställd – ett smått klassiskt reportage om den amerikanska arbetarklassmanlighetens kris – beskrivs å andra sidan en förlorare, som efter nedläggningen av varvet stod kvar i hamnen och såg den emanciperade kvinnan segla iväg mot det nya postindustriella samhället. Vilken identitet kan VÅRT senkapitalistiska samhälle erbjuda hans son, han som inte bör uppfatta sig själv som arbetare eller producent, utan som en fri och självständig individ? Kanske kan han bli konsument? Och om han skaffar en tillräckligt snygg mage, kanske han till och med kan komma med i Big Brother?

Thomas Johansson uttrycker en mer allmänt utbredd tanke om kopplingen mellan jämställdhet och manligt utseende. Skönhetstrenden är en del av utvecklingen mot ökad jämställdhet mellan könen, och en mer genusmedveten man är inte längre begränsad till den snävaste typen av maskulinitet. Johansson menar att pysslandet kring kroppen handlar om att utmana gränserna till det feminina, ”helt klart en potential till förändring” också av maktrelationerna mellan könen, skriver han i förordet till antologin Manlighetens omvandlingar.

Smink med teknikmetaforer

Jag lämnar sminkstolen med en hudkräm för 450 kronor i handen och en försäkran. ”Oroa dig inte, du kommer inte att börja dofta ros”. Medan jag strosar vidare mellan sminkdiskarna funderar jag på alla uppmuntrande ord jag fått från expediterna från Clinique och Biotherm: ”Du tycker säkert att det här låter krångligt, men bara man får in vanan är det riktigt enkelt!”. När jag kliver in i NK:s ”manliga depå” är scenbytet dramatiskt. Avdelningen för män omgärdas liksom av en svart glänsande mur som avgränsar oss mot allt det vita, milt rosa och krämigt ljusgröna. Inne i depån är flaskorna med ”anti-aging face cream” svarta eller grå och heter saker som ”Skin mechanics” eller ”Recepy for men – logical skincare” och ser ut som om de tagits fram av NASA:s hemliga experter på högteknologisk krigföring. Tidningen Café presenterar produkterna med fraser som ”ladda om”, ”turbofukt” och ”Jobbat för mycket, partajat för sent?” När stilmagasinet King berättar om rakningens historia – ”Skarpt läge!” – poängteras att den moderna hyveln uppfanns av en överstelöjtnant i den amerikanska armén.

Anja Hirdman är medieforskare vid Stockholms universitet och har specialiserat sig på genus- och bildanalys. Hon tycker inte att skönhetstrenden är särskilt revolutionerande.

Visst läggs nya attribut till maskulinitetens arsenal – men det kan bara ske på ett sätt som inte utmanar den vita medelklassmannens ledande status.

– Det talas hela tiden om att det är så upplöst idag och vi kan välja vår identitet, men samtidigt finns en kärna i den heterosexuella maskuliniteten som förblir intakt. Inte genom att förbli oförändrad, men genom att den alltid förhåller sig till två antiteser. Den kan aldrig integreras med det feminina eller det homosexuella.

I manstidningar från 1950-talets Playboy, via 1990-talets ”avbögifierade” version Details till svenska Slitz och Café finns brudarna där som en vaccinationskur mot den potentiella homoladdningen i alla de där konsumtions- och skönhetsprodukterna på uppslaget före. När stilsajten Manolo guidar till manlig hårborttagning är tipsen om hur man rakar pungen, vaxar ryggen och plockar ögonbrynen sofistikerade. Men under en rubrik tar det helt plötsligt tvärstopp: ”Bara simmare och homosexuella vaxar bröstet.”

Raka, smörj in och sminka så mycket du vill. Men riskera aldrig – jag sa aldrig – att uppfattas som kvinnlig eller gay. Då är det kört.

Kalsongreklam en rättvisefråga?

Begreppet ”den manliga blicken” etablerades av filmteoretikern Laura Mulvey för att synliggöra konstruktionen av det feminina som begärligt blickfång i en patriarkal kultur. ”Rätten att se” har länge varit ett manligt privilegium. Kan då inte kalsongreklamen med Fredrik Ljungberg betraktas som en rättvisefråga? Ett sätt att utjämna den sneda fördelningen av rätten att se, mellan heterosexuella män och kvinnor.

– Många feminister menar att ”vi ska väl inte göra samma sak med män, som män har gjort med kvinnor?”. Men jag säger tjaaaa… vi kanske ändå ska det? skrattar Anja Hirdman och nyanserar sig något:

– Vi lever idag i en medialiserad bildkultur. Symboliska representationer har en jäkla betydelse för hur man upprätthåller olika maktordningar. Där tycker jag att vem som får se på vem och hur är väldigt viktigt.

Hon är förvånad över att tidningar som Veckorevyn och Cosmopolitan, som skriver mycket om sex för unga heterosexuella kvinnor, till 80 procent fylls av bilder av, inte unga sexiga män, utan unga sexiga kvinnor.

Männen aldrig passiva

Den feministiska mediekritiken har ofta handlat om objektifiering. Vad händer när det istället är mannen som är objektet? Anja Hirdman jämför bilderna av avklädda män och kvinnor. Vi kan fortfarande se passiva kvinnor, men vi ser aldrig passiva män. Nakenheten sätts i ett sammanhang där han ofta kommer från träningen ut ur duschen. En annan kod som kopplas till maskulinitet är ”vem-tittar-bort-först”-looken, en aktiv och aggressiv blick rakt in i kameran. Ett uttryck för den autonomi som är så basal i maskulinitetsbygget. Mannen ska inte vara narcissistisk. I en Details-artikel som citeras av Susan Faludi klarar skribenten av följande reptrick: ”Visst tänker jag på hur jag ser ut. Det avgör vilka kvinnor som kan tänkas vilja prata med mig. Men är jag självupptagen och fåfäng för det? Nej, jag är smart.” Exhibitionism och narcissism är istället uttryck för en feminin sexualitet, hon vill visa upp sin kropp, hon njuter av det och hon frågar ”gillar du det du ser?” Det motsatta – en man som tar på sin kropp, eller avbildas halvmasturberande är snarast tabu i vår kultur. Hans sexualitet syns inte. Särade läppar och halvsänkta ögonlock tillhör det feminina.

– Visst kan vi se samma grad av avkläddhet, men vi ser inte samma tilltal, säger Anja Hirdman.

Perfekta kroppar väcker ilska

Härom året rapporterade den brittiska reklambranschens granskningsorgan att rekordmånga män hört av sig för att klaga på nedvärderande eller sexistiska bilder av män. Den manliga tittarstormen tilltog under sista halvan av 1990-talet, då antalet klagomål så mycket som tiodubblades på sex år. Statistiken bekräftas av en intervjuundersökning från London School of Economics där respondenterna beskrev hur bilder av manliga modeller med perfekta kroppar fick dem att känna sig svaga, arga, frustrerade och fysiskt otillräckliga.

Det har länge varit den vite mannens privilegium att slippa synliggöras som könskategori, att slippa reduceras till ”bilden av”. Det rör sig, i ett avseende om ett högst tvivelaktigt privilegium. Vi har i det offentliga vant oss vid att vända och vrida på den kvinnliga sexualiteten och allt som har med ”unga-tjejer-idag”att göra. Men när det handlar om unga män och deras könsidentitet, blir det oftast tyst.

På samma sätt förhåller det sig med den manliga sexualiteten, konstaterar både Anja Hirdman och Thomas Johansson. Vår kultur frossar i koder för kvinnlig sexualitet, men vi saknar fortfarande något så grundläggande som bilder av den manliga sexualiteten. Jo, det finns en, men bara en symbol konstaterar Anja Hirdman: spjutet, pålen – fallosen. I övrigt är sexualiteten dold, som en okomplicerad naturkraft. Det är också den okomplicerade manliga sexualiteten vi möter när skribenten i grabbmagasinet Moore skryter om att ”lägga ner fler kjoltyg på en kväll, än vad du hinner med på en vecka”. En sexualitet väldigt långt ifrån de killar som hör av sig till olika frågespalter med funderingar om otillräcklighet och vilsenhet. En av de allra vanligaste frågorna i RFSU:s frågelåda är den från unga killar om utseendet på kuken. De frågar om operationer, piller eller träningsmetoder för att fixa större och snyggare doningar. Tjejers frågor om utseendet på kön eller bröst är idag betydligt ovanligare.

Thomas Johansson tror att utseendehets, sexualisering och objektifiering av manskroppen föder osäkerhet och skapar ångest hos unga killar, precis som den motsvarande antas göra hos unga tjejer. Han skriver i essän ”Den självsäkra manligheten – en myt?” om den offentliga bilden av den manliga sexualiteten: Unga män förväntas inte vara intresserade av att förstå sin sexualitet eller att närma sig sitt känsloliv och undersöka sin könsidentitet. I samma antologi beskriver Anja Hirdman en stor del av den manliga befolkningen som ”känslomässigt illitterat”. För Statistiska Centralbyrån uppger 800 000 svenska män, det vill säga en av fem, att de saknar en nära vän.

Emotionell tomhet

Manligheten kopierar alltså ett strikt urval av det som brukar kallas traditionellt feminina attribut, men bara till det yttre. Det är fortfarande inte tal om några förmodat ”mjuka värden”, det finns ingen ”total proffsguide” som utvecklar den känslomässiga läskunnigheten. Grabbjargongen i tidningar som Moore, Slitz eller Café gör att den emotionella stumheten ekar allt högre. I ett antal nummer har mannen nu lärt sig att både raka pungen och locka upp ögonfransarna. Nu återstår bara: ”Bingo Rimér diskuterar manlig sexualitet och pratar känslor. Stort dubbelnummer! Kom igen gubbar! Skarpt läge!”

Rasmus Malm, redaktör för tidskriften Re:Public Service

Referenser: King, november 2006, Café, november 2006, Slitz, november 2006, Slitz man, hösten 2006, DV man, hösten 2006, Moore, november 2006, Susan Faludi, Ställd – förräderiet mot mannen, Ordfront, 2000, Essäer: ”Den självsäkra manligheten – en myt?” av Thomas Johansson och ”Respect the cock. Medial maskulinitet: bilder begär och alienation” i Manlighetens omvandlingar, Thomas Johansson (red), Daidalos, 2005, www.manolo.se.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2006)