”En mäktig känsla”
Hur känns det att vara gravid med sin tjej, fast inte bära barnet? Genetik, etik, och juridik – att vara två tjejer och skaffa barn lämnar inget åt slumpen, valen och besluten är många. Anna Åhlund skriver en lesbisk föräldraguide. Läs ett utdrag ur texten här:
Ända sedan jag var liten har jag vetat att jag vill bli förälder en dag. Att få barn har alltid varit viktigare än att få leva med en partner för mig. Hellre ensamstående förälder än barnlös sambo. Med min kärlekssmak såg det onekligen ut ett tag som att jag skulle bli tvungen att välja, men så träffade jag min tjej. Vi visste från början att vi ville ha barn tillsammans, men var inte helt på det klara med hur det skulle gå till.
För ett tjejpar i Sverige som vi finns det ett par olika möjligheter, varav de vanligaste är att:
– Ställa sig i landstingskön
– Åka till Danmark för behandling eller
– Låta någon man känner eller hittar på till exempel internet vara donator, eller mer eller mindre aktiv pappa.
Varje metod har för- och nackdelar man måste ta hänsyn till. I slutändan handlar det om att man fattar beslut för sitt blivande barn, och hur ska man kunna veta vad en ofödd person kommer att må bäst av? Det finns så många frågor man måste ta ställning till när man som tjejpar vill skaffa barn, och när jag och min tjej började sätta oss in i det här upplevde jag att det var svårt att hitta några svar.
Det praktiska kan man googla sig till, det vill säga vilka de olika möjligheterna är, vad de innebär i praktiken och vilka lagar som gäller. Men vad gäller känslomässiga och rent av etiska frågeställningar kände jag mig ganska vilsen. För att få svar, och för att kunna hjälpa andra i min situation, har jag intervjuat ett tjugotal tjejpar med barn. Förhoppningsvis kommer våra samlade erfarenheter att kunna hjälpa andra som ställs inför samma frågedjungel som vi en gång stod inför. Kanske blir det en bok, kanske något annat.
Bara för att man är homosexuell behöver man ju inte tycka att det är en bra idé att blanda in en tredje eller fjärde föräldraperson i barngörandet.
Jag och min tjej var inte överens från början om hur vi skulle göra för att få barn. Anna ville att vi skulle låta någon vi kände vara pappa, eller åtminstone känd donator. ”Barnet har rätt till en pappa” tyckte hon.
Jag stirrade på riskerna och oroade mig för hur komplicerat det skulle kunna bli med en pappa eller känd donator inblandad och tänkte att det i slutändan skulle kunna vara värre för ett barn än att inte ha någon pappa alls. Dessutom ville jag ha barn med Anna, och inte med Anna och en person till.
Jag gick trots allt med på att leta efter en pappa eller känd donator, men det föll till slut på att vi inte kom på någon vi tyckte passade. Vi var överens om nödvändiga kriterier som att donatorn skulle behöva gå med på att låta oss adoptera barnet, och att barnet skulle bo hos oss, men sedan blev det ändå svårt att få ihop det. Hur ofta skulle barnet få träffa sin pappa? Om det nu skulle finnas en pappa kändes det rimligt att vårt barn skulle få ha en bra relation till den mannen. Men tänk om barnet plötsligt skulle vilja flytta hem till honom? Och tänk om pappan eller den kända donatorn skulle ångra sig och vill ha mer med barnet att göra än vi planerat, eller inte vilja adoptera bort det? Sådant händer, det är inte så konstigt.
Eller tänk om pappan/donatorn har andra barn, hur kan vi bestämma att vårt barn inte ska få vara syskon med dem? Lika väl som att ett barn kan sörja att det aldrig fick en pappa, kan ett barn med en mer eller mindre frånvarande pappa sörja att hon eller han blev bortvald. Hur känns det att ha en pappa på andra sidan stan som gått med på att adoptera bort en och istället fokuserar på att vara pappa åt och älska sina andra barn?
Både känd donator och pappa framstod som fel för oss båda är vi fingranskade alternativet. Det finns så klart en massa personer som har fått sina barn genom donatorer och pappor på det här viset, och det kan vara hur bra som helst. Men för oss var det inte rätt väg.
Vår dröm om familj har alltid varit konventionell. Bara för att man är homosexuell behöver man ju inte tycka att det är en bra idé att blanda in en tredje eller fjärde föräldraperson i barngörandet. Väldigt få heterosexuella par med svårigheter att bli gravida plockar in en vän för att lösa problemen, och ingen kräver det av dem. Ibland har jag blivit ifrågasatt för att jag medvetet valt bort en pappa till mitt barn. Men varför skulle jag vilja ha en så kallat alternativ familj bara för att jag är kär i en tjej?
Detta är ett utdrag ur texten – läs hela i pappers-Ottar!
Anna Åhlund
