”Han bara står där med sin pistol och hotar skjuta skallen av henne”

Billy håller pistolen riktad mot Patricias huvud och väntar tills hon klätt av sig och lagt sig på sängen. Det behövs inga ord eller instruktioner. Proceduren har upprepats många gånger. Efteråt åker hon hem till det rum som hon delar med en väninna på en bakgård i kåkstaden Alexandra öster om Johannesburg, och några dagar senare skickar Billy ett blöjpaket till hennes tvååriga dotter.

Det har tagit nästan tre timmar att berätta historien som är lika makaber som den är våldsam, och om den sydafrikanska verkligheten inte vore så brutal hade det varit lätt att avfärda den som en överdrift, eller till och med ett påhitt.

Patricia är saklig och förklarar i detalj, men nu gråter hon. På något sätt är det blöjorna som är värst – eller rätttare sagt att hon inte har råd att slänga bort dem.

Visst, skjut bara

Någon våg av reformer har inte svept in över Sydafrikas kvinnor efter apartheids fall. De har visserligen lagen på sin sida, men i praktiken lever många kvar i fattigdom och förnedring. Sexuellt våld betraktas inte alltid som en kriminell handling, och berättelserna om hur det kan gå till när kvinnor försöker rapportera övergrepp är lika många som de är avskräckande. Det händer att offren utsätts för nya sexuella trakasserier hos polisen.

– Här är deras standardsvar att de inte har tid att lägga sig i kärleksgnabb, berättar Patricia, som ser den som en otänkbarhet att anmäla Billy.

Billy är ledare för Alexandras främsta gangstersyndikat och Patricia är övertygad om att hans kontaktnät sträcker sig ända in i rättsväsendet; I början av 1990-talet dömdes han till livstids fängelse för mord men efter bara ett par år var han på fri fot igen.

Gåvor till fattiga

Han har tjänat stora pengar på brottsligheten och då tiderna varit tuffa är det han som kommit till undsättning med lån och gåvor till de allra fattigaste. När polishelikoptrarna flyger över plåtskjulens tak brukar Patricias mor sucka ”bara det inte är Billy de letar efter”.

– Hon tillhör de kvinnor som betraktar mäns ord som lag. Jag tror inte ens att hon förstår själva konceptet ”våldtäkt” eftersom män ändå aldrig kan göra något fel, säger Patricia.

I rädslan att betraktas som lösaktiga och bli utfrysta väljer de flesta kvinnor att tiga om övergreppen, men det är inte problemet för Patricia. Hennes familj valde att bryta kontakten redan då hon för åtta år sedan samlade mod till sig och berättade att hon var hiv-positiv. Nej, hur cyniskt det än kan låta är det största problemet att Billy inte slår henne och hon har varken blåmärken eller rivsår att visa upp som bevis. Han bara står där med sin pistol och hotar att skjuta skallen av henne om hon inte gör som han säger.

– Ett tag tänkte jag att det inte skulle göra så mycket. Visst, skjut mig bara, så är det i alla fall över. Men då började han hota med att han skulle ta min dotter i mitt ställe.

Ett dubbelliv

I fjol gömde sig Patricia på ett hem för misshandlade kvinnor, men det tog inte lång tid förrän Billy hittade henne och snart därefter återupptogs ”rutinen” igen.

– Det var då jag insåg att man inte kan leva så här. Skräcken över att han när som helst kan ringa gör att man inte kan tänka på att skaffa en bättre utbildning eller söka jobb. Det är som framtiden inte finns.

Men det är inte bara rädslan som blivit outhärdlig. Billy, som också är hivpositiv, använder inte kondom och varje gång han våldtar Patricia ökar dosen av hiv-virus i hennes blod.

Efter den misslyckade flytten till kvinnohemmet försökte hon ta livet av sig själv och dottern. Hon blandade medicin med blekmedel och alla andra kemiska substanser hon kunde hitta. Men när hon såg hur en vit fradga bubblade ut ur barnets mun fick hon panik och kallade på hjälp.

Hon säger att hon skäms över hur svag hon är och över det dubbelliv hon lever. I Alexandra är hon allmänt känd som en orädd aidsaktivist som inte skyggar för någon fråga.

– De vet inte att rädslan håller på att göra slut på mig.

Som aidsaktivist i organisationen Treatment Action Campaign, TAC, har hon deltagit i flera kurser om sexuellt våld och aids, och till en början fick det alltid henne att må dåligt. Sliten mellan viljan att berätta och risken för hämnd har den senare nästan alltid tagit överhanden, men på senare tid har Patricia ändå börjat berätta om våldtäkterna – fast bara i små, utvalda grupper.

– Kvinnorna jag talar med reagerar precis som jag gjorde. De sitter tysta och stirrar ner i sina knän. Ofta har de egna ouppredda erfarenheter av sexuella övergrepp.

Kvinnor som talar ut

Efter den kontroversiella våldtäktsrättegången mot ANC:s vice ordförande Jacob Zuma i juni i förra året startade TAC kampanjen Women Speaking Out, som syftar till att kvinnor ska våga tala ut och en gång för alla göra upp med stigmatiseringen.

Det är dessa kvinnor jag vill intervjua; De som pratar öppet om övergreppen och som rent ut sagt ger blanka fan i vad folk tycker. På TAC:s kontor i Johannesburg finns det gott om starka kvinnor som obesvärat bär t-shirts med budskapet ”Hiv-positiv” tryckt över bröstet.

Flera av dem har också blivit våldtagna, men ingen vill berätta. Det är lätt att få för sig att kampanjen Women Speaking Out flammade upp i en helig vrede efter den friande domen i Zumafallet, utan särskilt mycket eftertanke. För nu, ett år efter rättegången, står de våldtäktsdrabbade kvinnorna precis lika ensamma i orkanen av stigma, skam och skräck. De få som vågar bryta tystnaden, till exempel journalisten och författaren Charlene Smith, har ofta en helt annan ekonomisk och social back-up än kvinnorna i kåkstaden.

– Problemet är att det inte finns någon stark kvinnorörelse i Sydafrika, och i synnerhet inte någon rörelse som organiserar fattiga kvinnor mot våld och förtryck, kommenterar Mark Heywood som är styrelseledamot i TAC.

Det har lett till att kampanjen bara kunnat föras i ett par begränsade områden, och inte i den skala som TAC hade hoppats på. Ändå menar Heywood att kampanjen är nödvändig och att den inte fötts för tidigt.

– Vi är medvetna om att det kommer att ta tid innan vi kan se något resultat, kanske så länge som fem år, men någonstans måste man ju börja. I det här skedet handlar det framförallt om att odla solidaritet med de kvinnor som överlevt våldtäkt. I praktiken betyder det att vi måste gå från dörr till dörr och besöka allt från kyrkor till fotbollsklubbar.

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta – och det är sant även när det gäller rättegången mot Jacob Zuma. För även om besvikelsen över domen till en början var stor har det lett till att fler män engagerar sig i vad som traditionellt betraktas som kvinnosaksfrågor. Det menar i alla fall Mbuyiselo Botha, generalsekreterare i organisationen South African Men´s Forum.

– Man kan inte förvänta sig att kvinnorna ska vinna det här slaget på egen hand. Män måste ta ställning, regeringen måste sluta sända dubbla signaler, rättsväsendet måste agera konsekvent och sydafrikaner i allmänhet måste sluta skydda våldsverkare.

Helst skulle han vilja se att folk agerade lika hårdhänt mot våldtäktsmän som man gjorde mot ”impis”, de svarta sydafrikaner som samarbetade med polisen under apartheid.

Åtminstone en framtid

Sedan några månader tillbaka jobbar Patricia som TAC-volontär på kliniken i Alexandra. I handväskan bär hon med sig en TAC-manual för volontärer, och när hon citerar ur stycket ”Makt och sexuellt våld” flyger associationerna lätt iväg till ordet ”nyfrälst”.

– Det här har räddat mig, inte fysiskt men psykiskt, säger hon.

Vissa dagar är fortfarande svåra. Billy har inte försvunnit ur hennes liv. Ibland ringer han till henne på jobbet och säger saker som att han vet att hon har en grön klänning på sig. Ibland väntar han på henne när hon kommer ut från kliniken. Ändå kan hon skönja en utväg. Hon hoppas att frivilliginsatsen på kliniken ska leda till att hon får tillräcklig arbetserfarenhet för att kunna söka ett riktigt jobb, helst så långt borta från Billy som möjligt.

– Då ska jag berätta för andra kvinnor om våldtäkterna utan att vara rädd, och så ska jag börja spara pengar till min dotters universitetsutbildning.

Än är det långt tills dess; Dottern har precis avslutat sin första vecka på dagis, men det är åtminstone en bild av en framtid som tidigare inte ens existerade.

Text: Annika Forsberg Langa
Annika Forsberg Langa är frilansjournalist bosatt i Johannesburg, Sydafrika.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2007)