Fattigdom makt fördelning

Vem är den fattige?

I min barndom var han lätt att känna igen.

Fattiga barn hade en särskild sorts vantar som kom i Kyrkans Julgåva.

Dom barnen hade också en särskild lukt.

Dom luktade svett och sura trasor, matos och mögel, fukt och trångboddhet.

De flesta svenska arbetarfamiljer bodde fortfarande i ett rum och kök och saknade både dusch och badrum.

Det luktade.

Statarungarna från Långbro gård hade med sig lagårdslukten och mjölklukten.

Man kände helt enkelt igen dom på lukten.

Och på vantarna.

De särskilt fattiga hade vantar från Kyrkans Julgåva.

***

Statarna avskaffades i Sverige 1945, när jag var tretton år. Fem år senare beskrevs de i Svensk Uppslagsbok som en besynnerlig förhistorisk djurart.

”Genom sin låga levnadsstandard, sin relativt isolerade livsföring och sin ofria ställning bildade statarna ett i flera avseenden egenartat befolkningsskikt med inte minst psykologiskt intressanta särdrag.”

Men det var knappast av fri vilja eller för att göra sig psykologiskt intressanta som statarna valde en ofri ställning, en isolerad livsföring och en låg levnadsstandard.

I Sverige var statarna kanske ett egenartat befolkningsskikt, men när jag kom ut i världen fann jag att de var ganska typiska för den stora majoriteten av jordbrukets arbetare som i land efter land också utgjorde en majoritet av befolkningen.

Jag kom att ägna åtskilliga år av mitt liv åt att studera de svenska statarnas motsvarighet i Latinamerika.

Ofri ställning och djup fattigdom gick överallt hand i hand. De som ägde jorden hade också makten.

Vadå ”makt”? Vari består makten?

”Makt” är, som jag ser det, inte att kunna styra sina egna livsmöjligheter. Det kallar jag ”frihet”.

Med ”makt” menar jag istället att till egen fördel kunna kontrollera andra människors beteende.

[…]

Sju miljoner barn dör varje år i de skuldtyngda länderna. Nära en miljard människor är undernärda i en värld där det finns gott om mat och där produktionen av livsmedel fortfarande kan öka.

Ändå påstås det med jämna mellanrum att världens fattigdomsproblem redan är löst. Medan andra hävdar att problemet kvarstår oförändrat eller fortsätter att växa. Påstående står mot påstående och siffra mot siffra – även inom en och samma institution.

Så här säger Världsbankens vd James Wolfensohn: ”Antalet människor som lever på mindre än en dollar om dagen har under de senaste 20 åren minskat med 200 miljoner efter att tidigare stadigt ha ökat i 200 år”. Och så här lyder första meningen i Världsbankens årsrapport 2001: ”Av världens 6 miljarder människor lever 1,2 miljarder på mindre än en dollar om dagen. Det är samma antal som 1987 och 1998.”

Hur kan Världsbanken komma till två så olika slutsatser? Vem har rätt? Har kanske båda fel? Hur vet de vad de vet? Hur mäter de världsfattigdomen?

Ett av problemen är att Världsbanken har så gott som monopol på produktion av global fattigdomsstatistik. Samtidigt är Världsbanken en ledande aktör i kampen mot fattigdomen. Det betyder att när banken mäter fattigdom och brist på jämlikhet i världen så mäter den också sina egna nederlag och misslyckanden – eller sina framgångar, om klyftorna skulle minska. Mätproblemen är stora och mätresultatet är helt beroende av inte bara ett utan en lång rad metodval. Vem skulle inte frestas att välja metoder som tycktes visa att den egna politiken lett till framgång?

[…]

Inte heller begreppet ”en dollar om dagen” är entydigt. Om man med ”dollar” menar verkliga, amerikanska dollar, sådana som fattiga länder kan betala sina internationella skulder med, sådana som de kan köpa varor för på den internationella marknaden – menar man sådana dollar, ja då har fattigdomen i världen ökat dramatiskt och klyftorna mellan rika och fattiga växer. Det är alla överens om.

Men de som lever i extrem fattigdom agerar inte på internationella marknader och det är inte säkert att valutamarknadens växelkurs ger dollarn ett rättvist värde i deras lokala valuta. Därför är fattigdomsgränsen definierad inte som en verklig dollar om dagen utan ”en PPP-dollar om dagen”. PPP-dollarn tar hänsyn till dollarns olika köpkraft i olika länder och för en rad olika varor och tjänster. Men för att mäta de extremt fattigas köpkraft är den olämplig, eftersom de inte kan kosta på sig bil eller cykel eller tandläkare eller allt det där andra som bestämmer värdet på en PPP-dollar.

De två fattigaste miljarderna av jordens befolkning är tvungna att lägga nästan alla sina inkomster på mat. Är matpriserna höga, hjälper det inte att mycket annat som bestämmer PPP-dollarns värde är relativt billigt. En liten förändring i matprisernas tyngd vid bestämningen av PPP-dollarns värde kan skenbart sända många miljoner människor upp över eller ned under gränsen för extrem fattigdom.

Särskilt i Kina och Indien har miljoner människor fått kraftigt höjd levnadsstandard under det senaste kvartsseklet. Men just i dessa länder är PPP-måttet särskilt bristfälligt. I Indien baseras PPP-dollarn på framskrivning av en hushållsundersökning från 1985. I Kina har man aldrig gjort någon landsomfattande hushållsundersökning utan gissar sig fram på basis av stickprov i några större städer. Det är troligt att PPP-dollarn kraftigt överskattar de kinesiska inkomstökningarna och därmed underskattar ojämlikheten i den globala inkomstfördelningen. Ökade skillnader mellan olika delar av Kina verkar samma riktning.

Även om man i brist på bättre tumstock accepterar PPP-dollarn, så visar de flesta sätt att mäta en kraftigt ökad ojämlikhet under de senaste två decennierna. Inkomsterna hos den rikaste tiondelen av världsbefolkningen har dragit ifrån mellanskiktets inkomster och medelklassen har i sin tur dragit ifrån den under sta tiondelens inkomster. Ännu mer dramatiskt har klyftorna ökat om man jämför inte inkomster utan förmögenhet. De rikaste har blivit mycket, mycket rikare och de allra fattigaste är kvar där de alltid har varit, på botten.

[…]

*

”Historien lär oss att de bästa botemedlen för fattigdom kommer inifrån,” skriver ekonomhistorikern Davis S Landes i The Wealth and Poverty of Nations. ”Det som räknas är arbete, sparsamhet, hederlighet, tålamod och uthållighet…”

De som vill förklara de rika nationernas rikedom söker ofta efter sådana vackra egenskaper som flit och sparsamhet.

Men fanns inte fliten och sparsamheten även i Kina?

Är indier och araber verkligen lata och slösaktiga?

Nej, jag tror inte det är bland psykologiska och kulturella faktorer man skall söka – utan bland de militära.

Det fattiga Europa hade på 1600-talet inte mycket som en övriga världen efterfrågade. Vår viktigaste exportvara var våld. Ute i världen betraktades vi på den tiden som nomadiska krigarfolk i stil med mongoler och tartarer. De härskade från hästryggen, vi från skeppsdäcket.

Kineserna hade gjort de grundläggande militära uppfinningarna: krutet och kanonen, bomben och raketen. Men det var kapprustningen mellan Europas kuststater på 1600-talet som skapade flottor i stånd att bekämpa strategiska mål långt från hemlandet. 1600-talets militära revolution fortsatte under 1800-talet med geväret och kulsprutan. De var som gjorda för att meja ned anstormande infödingar.

Europa la under sig allt större del av världen.

Vi blev stora jordägare. Jordägare i global skala.

Jordens sammanlagda landyta är 149 miljoner kvadratkilometer.

Europa utgör bara 7 procent därav.

Men européerna nöjde sig inte med det.

Med sina överlägsna vapen har de lagt under sig Nordamerika, Sydamerika, Sibirien, Australien och Stilla Havets övärld och förfogar nu över sammanlagt 55 procent av jordens landyta.

Det var inte bara flit och sparsamhet, det var kanoner och kulsprutor som gjorde oss rika och det är med bomber och missiler vi behåller våra rikedomar.

Liksom jordägarmakten i Sydamerika vilar makten över kontinenterna ytterst på hot om våld och i sista hand på själva det nakna våldet.

Sven LindqvistSven Lindqvist är författare, samhällsdebattör och professor, född 1932. Han har givit ut ett trettiotal böcker, bland annat Utrota varenda jävel, Reklamen är livsfarlig och Nu dog du. Texten är en förhandspublicering ur Sven Lindqvists kommande bok Avsikt att förinta, som ges ut våren 2008 på Bonniers förlag. Kapitlet Fattigdom, makt, fördelning är baserat på en föreläsning som hölls vid Linköpings universitet 14/3 2002. Här publicerad i en kortad version.