Bakom skägget
Tomas Hemstad har spenderat ett år utan att klippa håret på hakan och undrar – vad är dealen med bögar och skägg? Han tar oss med till de hårigare delarna av San Fransisco, bland skäggdyrkare, discobjörnar och husbears. En exklusivt manlig värld.
I somras mötte jag en lång kroppsbyggare med läderbyxor och MC-boots. Jag var med min vän, den holländska läkaren, på technotemplet Berghain i Berlin när han skred upp för trapporna med en likaledes upp-pumpad pojkvän. Snygga för att vara Muscle Marys tänkte jag, men fördomen säger att kaka söker maka när det gäller de mer skrotlyftande elementen av bögvärlden. Blickarna vi utväxlade gick dock inte att ta fel på, och när jag fick tillfälle smet jag iväg från min vän för att klämma lite på muskelberget.
Några dagar senare ringde han, och vi träffades i en öde lägenhet någonstans i Östberlin. Det visade sig att han var mäklare (det är alltid lite lustigt när de där männen som ser ut som levande porrfantasier i nattklubbsmörkret envisas med ha vanliga liv och jobb) vilket gav oss tillträde till den märkliga lokalen.
Men inte bara platsen, utan även sexet var märkligt. Killen var en fullfjädrad skäggfetischist och trots att vi sög av varandra, hånglade och hade oss, var det mitt ansiktshår som hela tiden stod i centrum. Till slut låg han med huvudet på min mage och grävde och tvinnade i mitt skägg som om det var en snuttefilt innan han slutligen kom över hela sin tvättbrädemage. Jag skulle ljuga om jag påstod att det var det bästa sexet jag har haft, men det var helt klart en ny upplevelse.
När min, nästan lika skäggiga, pojkvän kommer till Berlin några veckor senare berättar jag om den skäggsnusande muskelpuggan. Frågar om han har samma rent köttsliga dragning till håret som växer från hakan. Han tänker ett tag innan han förklarar att han ser det på ett annat sätt.
– Jag växte upp bland knuttar. Alla män jag attraherades av när jag var liten var skäggiga. För mig är det inte skägget jag tänder på, utan mannen med skägget.
Det låter som en liten distinktion men det han beskriver är egentligen skillnaden mellan fetisch och estetisk preferens. En fetischist attraheras av objektet. Varken han eller jag gör det. Däremot tycker jag att skägg ofta gör ett ansikte vackrare.
––––––
Jag har sedan de tidiga tonåren nästan alltid hållit mig med någon form av ansiktsbehåring. I början av flera anledningar: för att se manligare ut, för att komma in på krogen, för att ge ett mognare intryck och för att få fördelar från andra män. Lägg märke till att jag inte skriver bögar. Riklig skäggväxt är nämligen en manlighetsmarkör som går över sexualitetsgränser. Där försvinnande få heterosexuella män skulle gå fram till en annan man de knappt känner och berömma honom för hans vackra hår eller fasta stjärt, är skägg en frizon. Ett unikt manligt attribut.
I bögvärlden däremot, sågs skägg ofta som något lite suspekt när jag var yngre, säg ett tiotal år sen. Åtminstone på en yngling. Idealet som rådde då var; så ung som möjligt, så smal som möjligt och så fräsch som möjligt. Det var – och är på sina ställen – lite tabu att inte göra sitt bästa för att se yngre ut än man är. Efter aids-krisen på 80-talet byggde utseendenormen i bögvärlden på att se frisk och lycklig ut.
Vita tänder, solbränna och svällande muskler förde tankarna bort från svullna magar, insjunkna kinder och karposis sarkoma-fläckig hy. 90-talet handlade om att visa att bögar levde, festade och hade hälsan. Och utseendenormen speglade detta. Partyeliten kallades Circuit Queens, efter, ”circuit parties”, enorma bögdansfester med mycket sex och droger. Och de var på stilbildande för böglooken. Många rakade bort allt eller det mesta av skägg, kropps- och pubishår, som liksom för att blotta allt, visa musklerna utan skymmande element. Vissa gjorde det av sexuella skäl (mindre fjun mellan tänderna). Men många behöll det också. Själv har jag alltid tyckt att det är hetare med buske. En gång rakade jag pungen för att prova hur det kändes. Jotack, bra. Tills det växte ut. Vilket kändes som att bli uppäten av flatlöss.
––––––
I slutet av 70-talet och början av 80-talet, innan aids kom, fanns den så kallade klonlooken, som bestod av Burt Reynolds-mustasch, bröstlurv och avklippta jeans. Men när klonerna dog framför ögonen på dem som överlevde gjorde bögsamhället en total estetisk makeover, och i det 90-tal som omgav mig när jag tog mina första stapplande steg ut på bögklubbarna var circuit-looken kung. Nu har vi levt med bromsmedicinerna i nästan femton år. Och det verkar som att en ny – hårigare – kultur vinner mer och mer mark.
För när det hårlösa, fräscha utseendeidealet stod på topp under 80-talets andra hälft föddes en motreaktion. Ur MC och lädersubkulturerna i gaysamhället startade två San Francisco-bor Bear Magazine, och gav upphov till en helt ny subkultur: Björnen. Björnkulturen fetischerade traditionellt maskulina arbetarklassattribut som rutiga skjortor, snickarbyxor, brynjor och grova kängor kombinerat med skägg, ölmage och kroppshår.
Och Bear Magazine växte från kopierat fanzine till en internationellt distribuerad tidskrift med tusentals läsare. En av de första annonsörerna var den lokala baren Lone Star Saloon som kom att bli björnkulturens ground zero. Tjugo år senare ligger Lone Star fortfarande på samma adress i SOMA-området i björnmeckat San Francisco. Numer är det dock inte navet i björnkulturen, utan en av många barer som tävlar om de skäggiga bögarnas ölkassa. Några kvarter bort ligger Eagle, en punkigare bar som lockar med livekvällar och alternativrock. Tar man bussen till Castro-området hittar man de lite mer högbördiga björnarna på The Edge och Starbucks, som i folkmun kallas Starbears eller Bearbucks. I takt med björnkulturens uppväxt från obskyr företeelse till en av de största internationella underkategorierna i bögsamhället har det vanliga subkulturella delningarna och motsättningarna fått fäste.
––––––
Det finns inte längre en björnkultur. Det finns discobjörnar, punkbjörnar, hipsterbjörnar, muskelbjörnar till och med straighta björnar. Och på Lone Star får vi (jag och pojkvännen) den där ny-på-skolgården-blicken av den skäggiga samlingen när vi kommer in. Lika delar nyfikenhet som territoriell misstänksamhet. Vi beställer en öl och går ut på gården (”gräsverandan” kallas den efter en viss växt som fortfarande avnjuts på de flesta barer i denna hippiekulturens hemstad). Pojkvännen skruvar på sig nervöst. Han gillar inte Lone Star efter som han är stammis på Eagle, och trots att det endast skiljer ett par tvärgator är det ett annat klientel här. Det är lite klickigare, lite mer likriktat och, framförallt, lite fler björnflaggor.
Björnflaggan är en variant av regnbågsflaggan med jordfärger och ett ramavtryck i vänstra hörnet. Trots att symbolen bara har lite drygt tio år på nacken har den blivit en av de mest välkända symbolerna i hbt-världen. På Lone Star tycks den symbolisera old school, att det här är en straight up björnbar. För skäggen har spridit sig. Med tidningen Butts segertåg genom de trendkänsligare delarna av bögsamhället som kanske främsta influens, kom skägget att få en annan lite hippare beundrarskara. Butt är ett lyxfanzine som med ruffiga, arty bilder på ostylade bögar blev modevärldens älskling i början av 00-talet.
Vi går vidare till Eagle, som är en ganska Butt-aktig bar. Här är klientelet något yngre den här kvällen. Lite rockigare och färre definierar sig som björnar – trots att skäggfrekvensen är ungefär lika hög. ”Det är lite som med gamla gother”, kommenterar någon, ”man kommer till en punkt när det blir mer goth att inte kalla sig goth”. Och lite så är det på Eagle. Visst är det skäggigt och nerklätt. Men pratar man björnkultur idag kan det lika gärna handla om organiserade campingläger, löjliga uttryck som ”husbear” (make) och ”woof” (ragg- eller hälsningsfras bland nördbjörnar) och ”årets björn”-tävlingar. Så här är björnen hånad och hyllad på samma gång. Lite som twinken (den unga, smala, pojkaktiga killen) på mainstreambögdiscot.
––––––
Vi träffar en kompis, Josh, på Eagles som frågar något som vi inte riktigt registrerar om konst. Senare blir vi kontaktade av en konstnär från den amerikanska östkusten som kommer till San Francisco för att fotografera skägg. Tydligen ska det användas som slutprojekt på en konstskola som han går på. Sean, som han heter, har tidigare gjort filmer med män som gnuggar sina skägg mot varandra, lite som kelande kattungar. Men det här projektet är annorlunda. Innan vi vet ordet av står vi i bara kalsonger i en ateljé i The Mission, det forna latino-området som allt mer blivit ett tillhåll för hippa lesbianer och folk som tycker att cykel är en livsstil. ”Pretend it’s a party”, ropar Josh bakom kameran och jag och de andra skäggen framför slår metodiskt sönder en piñata under glada tillrop. Senare möts vi igen i en privat lägenhet och tvättar varandras skägg (!) medan Josh fotograferar ivrigt. Pojkvännen ställer inte upp utan står i bakgrunden och kastar perplexa blickar. När vi kommer hem säger han uppgivet: ”Jag trodde att JAG var besatt av skägg…vem kan gå igång på det där?”.
Jag kollar på YouTube. Uppenbarligen ganska många. För det finns en hel liten underkategori av skäggvideos. Och bara några dagar senare får jag ett mess på skäggcommunityt MyBeard där någon undrar om jag vill ställa upp på bilder mot betalning. Innan jag hinner ta ställning till om jag vill bli internet-porrmodell hinner han tillägga att det hela är helt påklätt och oskyldigt. Sagt och gjort. Jag träffar en fotograf som fotar mitt skägg ur olika vinklar. Märkligt minst sagt. Ännu märkligare blir det när jag inser att mannen inte ämnar sprida bilderna utan vill ha dem till sin privata samling. Kanske borde jag få seriemördar-vibbar men han bor en halv värld bort och vet inte ens vad jag heter i efternamn så jag bestämmer mig för att det är lugnt.
––––––
Dagen efter går jag till den klassiska herrsalongen Male Image på Market på väg till Castro, med kanske det skäggigaste klientelet i stan, Jag frågar mannen med trimmern om han märkt några trender i skäggfrekvens på sista tiden.
– Egentligen inte. Men man blir hemmablind. Det är en skäggig stad.
När han kom hit, i slutet av 80-talet var det visserligen mer mustascher men annars har det sett ungefär likadant ut.
Björnkulturen dominerar i stort sett i den här stadsdelen. Och björnkulturen är ju egentligen också ganska förutsägbar. Att svettas över klassiskt manliga attribut är ju inte direkt att uppfinna hjulet. Samtidigt är det naturligt att den växer bland unga alternativbögar när hudkrämsduttandet kidnappats av straighta dokusåpakillar, eftersom det då förlorat sin subversiva potential. Och för mig funkar björnkulturen om den kan användas som tillflykt från mainstreambögandet. Om det dessutom gör att fler bögar stylar sig lite hetare (och lite mindre) så inte mig emot. Sexuell utstrålning är ju projektion mer än något annat.
Frisören fortsätter ansa mitt skägg och vi pratar om den kommande Harvey Milk-filmen som Gus van Sant spelar in ett kvarter bort kommer leda till en klon-revival och kommer överens om att det vore kul.
– Kanske mustascher, men bögar är färdiga med långt hår, konstaterar han myndigt.
Innan jag går böjer han sig fram och säger med lägre röst:
– Men för oss skäggdyrkare kan ett stort skägg vara som en stor mustig kuk.
Hm. Än en gång tänker jag på gymmisen i Berlin. Och på att jag trots allt har ett ganska okomplicerat förhållande till mitt skägg. Det är mest något som växer i ansiktet. Men i vissa hörn av bögvärlden tycks stort skägg vara det nya stor kuk. Även om björnarna blir fler undrar jag om inte såna som frisören och tysken ändå är ett ganska litet och fixerat antal.
Tomas Hemstad
Frilansskribent och en av författarna bakom den hyllade boken Bögjävlar (Atlas)