Ragg eller rakat

Det är något med hår. På huvudet är det ofta föremål för komplimanger – att inte kommentera någons nya frisyr anses rent av oartigt, och den som har ett tjockt glänsande hårsvall är i många kulturer ytterst avundsvärd.

Men när håret hamnar på andra ställen: enstaka hårstrån i maten, som klumpar i avloppet eller på kvinnors underben, överläppar och innanlår, förvrids plötsligt uppskattningen till äckel.

Varför känner vi så starkt för hår, något vars gränser dessutom förändras över tid – det som anses äckligt idag, är senaste mode imorgon.

Och vad är det som gör normer kring kroppsbehåring så starka och så skamfyllda?

I slutet av 1980-talet och början av 90-talet var det inte en enda av de jag delade dusch med efter gympan i skolan eller fotbollsträningen som hade friserat sitt kön, de flesta – men långt ifrån alla – rakade sig förvisso under armarna. Senast jag besökte Friskis och svettis rakade en kvinna fittan i duschen, till synes obekymrad om övriga gästers reaktioner. Min lillebror – född 1983 – har sedan tidiga tonåren avlägsnat allt hår på sin kropp förutom huvud, ansikte, armar och ben. Länge avlägsnade han håren på bröstet med hjälp av pincett.

––––––

På sajter som Bröllopstorget.se finns oändliga diskussionstrådar om hur man bäst rakar/vaxar/laserbehandlar sitt könshår. Att inte göra något åt behåringen är ”äckligt” och ”ohygieniskt”. Debattörerna framhåller till exempel också hur mycket trevligare det är för deras partner att slicka fitta om det inte är en massa hår i vägen. (Påfallande ofta används uttryck i stil med ”man vill ju inte ha hår i maten” – något som ytterligare understryker äckelfaktorn). Apotekets märke ACO hade i höstas en stor kampanj i Stockholms tunnelbana där man räknade upp olika saker som kunde irritera underlivet – däribland rakning – för att marknadsföra en särskilt mild tvål.

På andra sidan befinner sig sjukvårdspersonal som åter och igen upprepar att könsbehåring i själva verket är hygieniskt, eftersom håret inte bara skyddar mot skavsår från tajta kläder utan även leder bort svett och smuts och att rakning inte bara leder till klåda och irriterad hud utan även dramatiskt ökar risken för svampinfektioner.

Hår, och dess vara eller icke vara, har alltid kopplats ihop med moral. Från påbudet att gifta kvinnor bör täcka sitt hår (europeiskt 300-tal, Saudiarabisk nutid) till dagens utrop om hur äckligt det är med vildvuxna kön och armhålor.

––––––

Det finns de som hävdar att huruvida man rakar sig eller ej enbart är en fråga om personliga preferenser, att diskussionen om förtryck, strukturer, normer och den objektifiering som ofta kopplats till framför allt kvinnors behåring är en pseudodebatt som tar kraft från större och ”viktigare” politiska frågor. Men den tjej som någon gång gått med håriga ben en sommardag på stan vet att det inte är riktigt så enkelt, oavsett vilka åsikter man har i frågan. Det finns något väldigt utlämnande i att bryta mot hår-normen.

För även om män i allt högre utsträckning rakar sig på fler ställen än i ansiktet är det fortfarande kvinnor och deras kroppar som är fokus för vad som är ok. Och på andra sidan äckeldebatten finns de som hävdar att människor som föredrar helrakade kön är ”pedofiler” eftersom den vuxna kvinnans kön då liknar ett barns. Därigenom görs kvinnor som väljer att raka eller vaxa sig till viljelösa offer. En kvinna som rakar sig blir enligt samma devis också läst och mallad som tillgänglig, genom att göra sig än mer synlig för den (oftast) manliga blicken placeras hon i horfacket där följderna är desamma – hon är maktlös, och föraktas inte bara av män utan även av sina hårbeklädda medsystrar.

Det är också den ängsliga och normbärande medelklassen som förfasar sig mest över rakningens följder, många gånger med ett illa dolt klassförakt för de smaklöst rakade kvinnorna ur arbetarklassen, som i alla tider ansetts mer lössläppt och med en sexualitet som måste tyglas.

––––––

Camilla Flink är konstnär och designstrateg. I ett forskningsprojekt på Konstfack i Stockholm undersökte hon vad som händer om man placerar hår – som utsmyckningar – på olika platser på kvinnokroppen. Skulle man kunna lansera ett nytt mode, en ny look, med hjälp av hår? Svaret blev nej. De som medverkade reagerade starkt, och så gott som genomgående väckte bilderna äckel och obehag.

– Det fanns en viss tolerans för bilder där håret var en del av en genomtänkt look, som en där modellen hade mustasch och liknade Frida Kahlo, men ju mer håret såg ut att ha hamnat där av omedvetenhet eller glömska – som på innanlåren eller under armarna – desto starkare var motståndet. Det finns en väldigt stark och allmän förväntan på just kroppsbehåring, där det vilda och okontrollerade ska kontrolleras, säger hon.

Hon berättar att känslan av att män i allt högre utsträckning börjar omfattas av samma hårfria ideal som kvinnor levt under i många år var en av anledningarna till att hon började intressera sig för ämnet.

– Vad gäller kvinnor så finns det ju en lång tradition av objektifiering, en objektifiering som numera framför allt unga män också lever med. Jag hade hoppats att det handlade om att jämställdheten har ökat, men det handlar snarare, och tyvärr, om konsumtionskulturen vi lever i. Vi konsumerar enorma mängder bilder, objekt och kroppar som ser ut på ett visst vis och det är omöjligt för män att stå utanför den konsumtionen.

I sin studie påpekar hon också att helrakade kroppar inte är något nytt påfund: redan de gamla egyptierna avlägsnade allt hår – inklusive det på huvudet.

––––––

Håret på huvudet och i ansiktet har genom åren varit föremål för starka tabun. På 60-talet var det tuffaste och mest radikala en kille kunde göra att låta håret växa ut i en upprorisk Beatleslugg, och långt in på 90-talet tvångsklippte gränspolisen i Malawis långhåriga män vid landets gräns på uppdrag av landets forna diktator Kamuzu Banda.

Inom vissa delar av den muslimska världen bör en man låta skägget växa – en praktik som talibanerna gjorde till straffbart tvång efter sitt maktövertagande i Afghanistan 1996.

Länge trodde man att håret besatt särskilda krafter: att klippa sig var riskabelt eftersom man därigenom riskerade att störa tingens ordning eller förlora sin styrka, till exempel bar romartidens ”barbarer” (till exempel galler och germaner) långt hår och långa skägg för att förbli så kraftfulla som möjligt (även Bibeln har sitt hårdrama, den store Samson förvandlas till ett kraftlöst knytt efter att han blivit av med sitt hår).

Efter kristendomens intåg lade sig även kyrkan i vilka frisyrer folk skulle ha. Präster och påvar var på 1000- och 1100-talen så upprörda över framför allt männens huvud- och ansiktsbehåring att den som inte var kortklippt och renrakad förvägrades tillgång till himlen efter döden.

Hår har också alltid förknippats med makt – ta en titt på världens utrikesministrar, till exempel, och deras välklippta, korta frisyrer med snedbena. Under antiken var slavar ålagda att ha rakat huvud och skägg, när de frigavs lät de håret växa och rakade av sig skägget.

––––––

På samma sätt som synen på behåring ständigt förändras över tid växlar föremålen för sexuell attraktion – och synen på sexuella praktiker. Vad som anses attraktivt varierar. Under Qajar-dynastin (1785–1925) i Iran, till exempel, var lätt ansiktsbehåring för såväl kvinnor som män det förhärskande idealet: den unga mannens glesa mustasch och den mörka kvinnans dito ansågs vara såväl vacker som sexuellt upphetsande. Kvinnor som saknade ansiktsbehåring markerade ofta överläppen med hjälp av mascara. Först i början av 20-talet, när de europeiska influenserna växt sig starka i Iran, växlade idealet till att bli ungefär som i dag: iranska kvinnor avlägsnar sin ”generande” hårväxt.

Kanske är behåringens nära relation till begär och sexuell upphetsning en av anledningarna till att hårets vara eller icke-vara väcker så starka reaktioner.

Det sägs ofta att anledningen till att allt fler rakar sina kön har att göra med att vi i västerlandet lever i en kultur som är starkt influerad av porr. Å andra sidan sågs inga rakade kön i 70-talets pornografi – en tid då håriga bringor och ludna armhålor var comme il faut– och det vore minst sagt att ta i att säga att porren har dikterat vår inställning till behåring även innan VHS- och internetrevolutionerna möjliggjorde massdistribution av sex på film.

Rimligare är nog att porr, som alla andra mediala uttryck, påverkas av den tid den produceras i.

––––––

De medverkande i Camilla Flinks studie är inne på samma tankar. Enligt dem är den främsta förklaringen till de rakade idealen gymkulturen, där kroppen ska vara väldefinierad och tydlig – inte skymd av en massa hår.

– Idealet med den släta kroppen kan egentligen kopplas till modernitetens genombrott under det tidiga 1900-talet, då det minimalistiska och tydliga slog igenom, säger Camilla Flink.

Kanske är det modernitetens postpostmoderna och fulla blom vi åser i dag – en tid då inget får störa den konsumtionskrävande doft- och hårfria kroppen, där allt är möjligt att uppnå med rätt inställning, och där snart sagt alla bilder sjunger samma evangelium; från reklamens stortavlade kroppar till elitfotbollsspelarnas (vår tids verkliga superstjärnor) vaxade ben.

Men i en allt mer hårlös värld torde rakade bringor, kön och armhålor förlora en del av sin tjusning, vilket betyder att lurviga kön, armhålor och bröstkorgar snart kommer vara det sexigaste man kan tänka sig. För att inte tala om ett säkert och synligt sätt att skilja ut sig från den hårlösa svensson-massan som kommer att stå ensamma kvar med sina rakhyvlar medan den mer trendkänsliga övre medieklassen kommer att håna dem som trashiga porrepigoner.

Anna Hellgren
Frilansjournalist och medlem
i Ottars redaktionsråd

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2008)

Läs mer

Fashions in hair – The first five thousand years – Richard Corson

Women with mustaches and men without beards – Afsaneh Najmabadi