”Målet är ingenting, vägen är allt”

Det är juli 2010 och Lena åker bil genom USA tillsammans med frugan Maggan. De har valt att följa den klassiska route 66 från Chicago till Los Angeles. Ett och ett halvt år tidigare har Lenas mor Ingrid insjuknat i Alzheimer. Sjukdomen drabbar de anhöriga; Lena, pappa Henning, syskonen Mats, Ylva och Zapp. Invanda roller, förväntningar, besvikelser, förhoppningar och önskan om bekräftelse inom familjen väcks till liv, upprepas och tar nya former.

Så rullar berättelsen fram växelvis, mellan rutten i USA och livet hemma i Trollhättan. Lena reser dit från Stockholm för att tillsammans med syskonen skapa en hanterbar vardag för föräldrarna i relation till moderns sjukdom.

Under resan genom USA går Lenas tankar till uppväxten i Trollhättan, från tiden då hon var pappas flicka som fick följa med på hans snickarjobb, till den kyliga tigande relationen som uppstod när Lena kom ut som homosexuell. Mammans stilla accepterande rymde heller ingen dialog om Lenas kärleksliv.

Även den 15 år gamla relationen med partnern Maggan granskas. De har det tryggt, invant, lite tråkigt men stabilt och ibland glimtar det till av känslor och den passion som så lätt hamnar på hatthyllan i en långvarig relation. Så reser berättelsen framåt på flera plan. Jag brukar instinktivt reagera med skepticism inför böcker och filmer som handlar om den yttre resan som egentligen handlar om huvudpersonens inre ego-resa. Hur målet är ingenting, utan vägen är allt.

”Det är lätt att känna igen sig; uppväxten i småorten, förvirringen inför den sexuella läggningen, familjens reaktioner och icke-reaktioner, flytten till storstan och varjedagsarbetet med att hålla den egna kärleksrelationen på rätt köl.”

Det är lite uttjatat – efter allt från dokumentärfilmer om amerikanska journalister som vill skildra utsatta kvinnor i krigsområden och egentligen bara babblar på om sig själva och sin häpnad över de öden de möter och allra mest över sina egna reaktioner – till alla böcker om utbrända eller på annat sätt insjuknade människor som kommer igenom sin kris med en större insikt om vad livet egentligen borde handla om. Det är hjältar och hjältinnor som ibland får en att känna dåligt samvete för att en inte tagit vara på sina egna kriser tillräckligt väl och utvecklats till ännu en mycket bättre människa.

Men Bodil Sjöström för fram berättelsen utan att hamna i ett uttjatat navelskådande med euforisk utvecklingsknorr. Berättelsen tar sig fram längs motorvägar och sidovägar på ett högst mänskligt sätt, utan några hjältar. Kanske är det för att det är lätt att känna igen sig; uppväxten i småorten, förvirringen inför den sexuella läggningen, familjens reaktioner och icke-reaktioner, flytten till storstan och varjedagsarbetet med att hålla den egna kärleksrelationen på rätt köl. De åldrande föräldrarna, familjemedlemmarnas olika roller, bristen på kommunikation, sårande saker som sägs och kanske framför allt förhoppningen av vad en ville att någon närstående skulle säga. All tid vi går och väntar, grubblar och hoppas att få höra det där fina, bekräftande, beviset på att vara omtyckt och älskad, att duga som en är. Men är det för sent för Lena?

Läs boken, en bra historia med fina skildringar av vanliga människor behöver inte berättas på 580 sidor. Det räcker fint med 255.

Agneta Falck arbetar på RFSU och är gästrecensent på Ottar.se.

Bodil Sjöström är född 1962 i Trollhättan, journalist och författare. Hon har varit chefredaktör för tidskriften Vagabond och 1996-1998 var hon chefredaktör för Ottar.