Större svängrum på dansgolven

Rollerna inom pardans är så djupt rotade att de länge tagits för självklara: Män bjuder upp och leder dansen. Kvinnor följer. Gärna i en söt liten kjol. Sedan några år har reglerna börjat luckras upp. Tangon var först, nu följer även salsa, lindy hop, folkdans och bugg. Revolutionen sker från två håll: Både uttalat, i form av kurser som börjar på queer-, inleds med genusteori och där alla deltagare får öva på att både föra och följa. Men också lite mer smygande, genom att enskilda dansare byter grepp och lägger armen om sin partner på ett nytt sätt.

Erik Mägi har dansat folkdans sedan 1998 och började undervisa i queerpolska för fem år sedan. Kurserna lockar olika grupper: Personer som inte känner sig hemma i sammanhang där alla förutsätts vara heterosexuella. De som är trötta på att följa könsnormer. Och erfarna folkdansare som är nyfikna på att dansa i den roll de normalt inte brukar ha. Det finns ingen anledning att tala om herrar och damer på dansgolvet, menar Erik Mägi. Istället brukar han prata om förare och följare. Men även de begreppen är tyngda med könsnormer, har han märkt.

– När jag själv följde de första gångerna märkte jag att jag blev passiv, och bara hängde. Sedan insåg jag att det är inte är det det handlar om.

Det finns flera missuppfattningar om rollerna i pardans, menar Erik. Många tror att föraren bestämmer över dansen och bara lyfter runt sin partner. Och att det är följarens fel om det inte blir som det var tänkt. Men för att dansen ska flyta på måste båda parter vara lyhörda, aktiva och tydliga.

– Följaren behöver vara inkännande. Men också tydlig: ”Så här tolkar jag dina signaler”. Genom att pröva båda rollerna övar man upp det.

När jag själv följde de första gångerna märkte jag att jag blev passiv, och bara hängde.

Malin Backström undervisar i queersalsa. Hon älskar pardans och önskar att hon hade börjat mycket tidigare i livet, men som lesbisk och icke-feminin kändes det som en främmande värld att ge sig in i. Det var först när Tony Irving, jurymedlem i Let´s dance, startade kurser i tävlingsinriktad gaydans 1998 som hon vågade börja. Några år senare gick hon över till lindy hop och salsa, där hon trivs bäst i rollen som förare. När Malin Backström gick sin första kurs i lindy hop var hon ensam om att bryta mot förväntningarna. Numera pratar de flesta lärare i lindy hop i termer av förare och följare, och på dansgolven är det inte ovanligt att byta roller mitt i en dans. I salsakretsar är det fortfarande mer traditionellt, konstaterar Malin Backström. Det var ett av skälen till att hon och en danskollega startade kurser i queersalsa.

Feminint. Maskulint. Eller kanske lite som en älg.

En skillnad mot andra salsakurser är att stylingen – de smårörelser som fungerar som utsmyckningar i dansen – inte kopplas till dansrollerna. På Malins kurser får alla öva på att sträcka upp händerna ovanför huvudet när de snurrar, och att göra det på olika sätt. Feminint. Maskulint. Eller kanske lite som en älg.

– Vi försöker att koppla loss dansen från det biologiska könet. Var och en ska få vara som den är.

Rollbytena och lekfullheten på dansgolvet gör det möjligt att upptäcka nya sidor hos sig själv, menar Malin Backström. Den som är van att styra och ställa kanske märker att det är jätteskönt att gå in i en mer lyssnande roll. Och någon som sett sig som försynt och fysiskt svag kan hitta oanad styrka i samspel med musiken och sin partner. Det kan ge erfarenheter som går att ta med långt bortom dansgolvet.

Fatima Grönblad är frilansskribent