Fulsexets revolution

På TV1000 – betalkanalen som på 1990-talet försåg svenska radhusområden med erotisk film – hade alla killar långa välformade kukar. Perfekt proportionerliga stammar, krönta av en rödlila Darth Vader-hjälm och ett osvikligt stånd som aldrig vajade. Det var bara på TV1000 som man såg kukar in action i början av 90-talet. Snoppar i allmänhet – visst, i omklädningsrum, på pissoarer och på stranden ibland, men ståkuken existerade bara på tv efter midnatt och den var ståtlig och elegant tillsvarvad. Kukarna var min fokus. Hade jag gjort en noggrannare granskning så hade jag nog upptäckt att kvinnorna hade lågt BMI, stora bröst och långt hår gemensamt. Mainstreamporren har genom åren fått ta emot mycket skit i fråga om taskig kvinnosyn, avbildningen av analsex som någonting man utövar helt spontant och utan förberedelse och inte minst bilden av pizzabud och rörmokare som ständiga kåtbockar som liksom ramlar in i orgier mest hela tiden. Det har inte pratats fullt lika mycket om den uppsjö av kukkomplex som mainstreamporren har fostrat. Man skulle kunna tro att det var bättre begivet i alternativporren – den porr som skapas för att bryta mot normer, göra upp med sunkiga arbetsvillkor eller utforska teorier – men när könsorgan ska avbildas på nära håll blir det kanske visuellt enklare att använda sig av större doningar.

För några år sedan kom jag ut från porrfilmsfestivalen i Berlin med en anteckning som lydde »stora kukar – även i indieporren«.Själv konsumerar jag mindre och mindre professionellt tillverkad porr. Inte så mycket för att kukarna är för stora, som för att bloggsnusket, amatörsajterna och de skändliga videosajterna snor andelar från den företagsproducerade hela tiden. Jag blir så där oförskämt hippielycklig av hur många vanligt fläbbiga, halvdana människokroppar som befinner sig blott ett par knapptryckningar bort. Mängden bilder och filmer av snoppar och snippor med oändlig variation av storlekar och utseenden som flyter omkring i cyberrymden är så överväldigande att om en ras utomjordiska hackers tog sig in i våra nätverk så skulle de förmodligen tro att vi inte gjorde annat än att ta kort på våra könsorgan framför natursköna platser.

Runda och smala gubbar och gummor som poserar i mässingen på bergstoppar, i skogar, på stränder och fält finns i ungefär samma mängder på nätet som det tycks finnas afrikanska kungligheter som vill ha din hjälp med att smuggla ut pengar ur land X. Jag vill tro att det här med att vi glatt visar upp våra kroppar för allsköns främlingar på nätet är någonting, i grunden, positivt. Någonting som kanske till och med kan rucka på alla de där idéerna om vad våra kroppar är, vad de ska vara och vad vi ska ha dem till. Vi kommer förmodligen aldrig att komma ifrån att det finns en övergripande norm som säger hur våra kroppar borde se ut för att överhuvudtaget få räknas som sexuella objekt. 2000-talets första decennium slog ju nya rekord i kroppskontroll och hälsofascism. Men vi kan åtminstone söka oss till nätsamhällen där normerna ställs på ända. Förhoppningsvis kan det på längre sikt leda till parallella utseendeideal och kanske till och med till ändrade tändningsmönster, en ökad ärlighet inför vad vi faktiskt går igång på. Om det bara var de där 5-10 procenten med tillräckligt späkta kroppar och symmetriska ansikten som representerar sexuell dragningskraft i reklam och media som fick ligga, så skulle större delen av oss helt vara utan. Men verkligheten ligger såklart långt från idealen.

››På internet är vi sammanlänkade av en världsomspännande onanikedja, en global orgasmjakt utan vinnare.‹‹

Vackra människor med vackra kroppar kan komma undan med nästan vad som helst. Brad Pitt kan posera i klänning utan att hans machismo hotas överhuvudtaget. Fula, ordinära, alldagliga typer lever efter andra villkor. Utåt sett vill ingen ens tänka sig att de faktiskt har sex. Själva bilden av hur sex ser ut är så gravt skadad av, till viss del mainstreamporren, men i ännu större utsträckning filmindustrin, modevärlden och musikbranschen. Men bloggarna, bilderna och filmerna som flyter omkring på nätet talar ett annat språk. Kanske har vi andra preferenser än de som vi skyltar med? Precis som vi ängslar oss över vilka bokryggar som syns i våra vardagsrum och vilka band vi gillar på Facebook, kanske vi fegar för att avslöja att vi faktiskt tänder på annat American Psycho-perfektion. Visst, det går säkert tio hängbukar på en tvättbrädsmage och tretton par taxöron på varje idealt perfekta bröst, men det finns också uppenbarligen en publik som vill se just dig naken.

»Hot Older Male«, »Super Chub Love«, »Small Guys Who Show« och »The Penis Rules« (med fokus på avklädda nördar) är ett axplock av de bloggar som jag ibland surfar in på. Alla fokuserar på medialt icke-önskvärda kroppar och de skapar små subkulturer av likasinnade där beröm och kåta kommentarer sköljer över människor som i stort sett aldrig avbildas
erotiskt av någon annan än sig själva. Jag frågar Francesco Macarone Palmieri, en porrintresserad socialantropolog, om han tror att egenproducerad erotik i de sociala nätverkens tidevarv
kan ge flera parallella kroppsideal. Han är skeptisk.

– I slutet av 90-talet hade jag nog svarat ja, men psykologiskt och antropologiskt sett har porrkonsumenterna redan fallit in i en porrindustriell fälla som det inte finns någon egentlig motreaktion på.

Francesco menar att självrepresentation genom sociala nätverk som politisk idé är dömd att misslyckas då de stora sajterna som Youporn och Xtube tjänar pengar på det du laddar upp utan att i gengäld ens lova yttrandefrihet.
– Vårt aktiva deltagande är vad som generar trafik till dessa, ändå får vi betala. Paypal är den slutgiltiga lösningen för sex miljoner onanister, avslutar Francesco muntert.

››Beröm och kåta kommentarer sköljer över människor som i stort sett aldrig avbildas erotiskt av någon annan än sig själva.‹‹

Jag vill ändå tro att bara faktumet att vi inte kan blunda för hur många, av alla färger, former och stilar vi är som blottar oss på nätet borde innebära någon sorts öppnade ögon. På internet är vi sammanlänkade av en världsomspännande onanikedja, en global orgasmjakt utan vinnare. På en blogg för transmän hyllas bloggen »Small Cock Rocks« för att den visar upp kukar som transkillar kan jämföra sig med utan att känna sig otillräckliga. På björnsajterna sprids heterosexuell amatörporr där mannen råkar vara någon som passar in i det håriga storväxta idealet som gäller i den subkulturen, och på en feministblogg rekommenderas en bögblogg som har bra tips på hur man suger kuk. Spendera tillräckligt mycket tid med att snusksurfa och du upplever snart hur definitioner och sexuella avgränsningar är godtyckligt uppställda och baserade i grupptillhörighet och normalitetssträvan.

Men nätets oändliga utbud av feta kvinnor med strap-on dildos, glada medelålders par som kissar på varandra och ensamma nördar med hemmagjorda kyskhetsbälten vittnar om en annan verklighet. En verklighet där distinktionen mellan stolta freaks och verklighetens folk inte alls är någon ravin, utan något som vi har hittat på för att människor ska ägna sig åt samhällsnyttigare aktiviteter en evighetslånga orgier. Om amatörsexandet på nätet bevisar något alls så är det att de bespottade exhibitionisterna i prideparaden, alltså de krejsytransor, barstjärtade läderbögar och dominatrixkvinnor som allt från normbögar till Marcus Birro är övertygade om stjäl fokus från någon sorts diskret avvikarrörelse bestående av fromma pervon, egentligen bara är toppen av ett enormt isberg.

Svensson har garderober fulla med chaps, piskor och fluffiga handklovar och bortom villakommunernas välklippta häckar pågår samma saker som nere i videoklubbarnas mörker. Välbelyst snyggsex är, om inte en myt, så i alla fall en anomali. De flesta av oss ser ganska ordinära ut och hela praktiken med att stoppa in kroppsdelar i varandras öppningar är i grund och botten rätt buskis. Människokroppen luktar, har hår på alla möjliga märkliga ställen och när vi ligger med varandra så låter det klafs och prutt och plopp. Dessa faktum kan man bemöta på två olika sätt: Antingen kan man skrubba sig med rotborste och klorin, epilera bort allt hår och spela R Kelly så högt att väggarna vibrerar så fort man tror att det ska bli åka av. Det finns en uppsjö av privata gruppsexgrupper som har förhållningsregler om utseende, ålder och uppträdande (tänk Eyes Wide Shut… fast för reklamare). Eller också slappnar man av, inser att flertalet av oss går omkring med rätt komiska kroppar, och tillåter sig att skratta åt fittpruttar och hår på axlarna. Det är din mamma som ligger uppbunden i sexgungan, det är din brorsa som suger av lastbilschauförer på xTube och det är din farfar som poserar i sina finaste trosor på amatörbloggen. Jobbigt att tänka på, visst. Men ändå lite fint på något sätt? Att allt det där hemliga, konstiga och fula är sådant vi skapar själva.

Text: Tomas Hemstad, frilansskribent

Bild: Elina Grandin