”Våldet tas inte på allvar”

– Många tror inte att kvinnor med funktionsnedsättning utsätts för våld, men det gör vi. Kvinnors underordning leder till övergrepp mot oss som mot andra kvinnor och funktionsnedsättningen gör oss särskilt sårbara för våldet riktas ofta just mot den.

Det säger Madeleine Linder och Elin Berg Trygstad, som båda har blivit utsatta för våld av män de levt med. Madeleine är lärare i genusvetenskap på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Mannen utnyttjade hennes synskada och skapade situationer som var svåra för henne att ta sig ur. Sedan övergick han alltmer till rent våld. Sista gången Elins man utsatte henne för våld låg hon medvetslös i lägenheten i ett dygn innan hon fick vård. Nu har hon epilepsi, en hjärnskada och en whiplashskada. Hon är ingenjör men kan inte yrkesarbeta på grund av sina skador.

Våldet mot kvinnor har samband med kvinnors underordning i samhället, säger Madeleine och Elin. Kvinnor med och utan funktionsnedsättning utsätts för samma våld och grundorsaken till våldet är densamma, makt. Men en funktionsnedsättning innebär ofta en dubbel underordning. Beroendet av hjälp från omgivningen och dålig ekonomi bidrar till att öka sårbarheten.

– Att bli utsatt för våld kan snabbt bryta ner en kvinnas självkänsla, särskilt om hon är beroende av den som utövar våldet. Och det går ännu lättare om självkänslan redan är bräcklig och det är den hos många kvinnor med funktionsnedsättning, säger Madeleine.

Madeleine har upplevt hur omgivningen blundar och inte tar våldet på allvar. ”Om du anmäler honom blir hans liv förstört”, sa någon när hon berättade om hur hon hade det. Och hon blev inte trodd när hon ville polisanmäla sin man. ”Gå du hem till honom och baka något gott till kaffet så ska du se att det blir bra”, sa den kvinnliga polisen.

Det handlar om att få bli både jämställda och jämlika, att bli sedda som vuxna kvinnor och män och inte bara som funktionshindrade.«

Annika Ronneland har en intellektuell funktionsnedsättning och arbetar med kvinnofrågor i föreningen Grunden. Föreningen finns i Göteborg och ägs och drivs av personer med intellektuella funktionsnedsättningar.

– Om man har en intellektuell funktionsnedsättning kan det vara särskilt svårt att inse att den man är kär i utnyttjar ens svårigheter. Och om man inte vet vad som är våld och övergrepp vet man inte att man har rätt att säga nej. Man vet inte heller att man ska polisanmäla övergreppen, säger Annika.

Hon bor i egen lägenhet, men bodde tidigare i gruppbostad. Hon ifrågasatte att det ibland var manlig personal som hjälpte kvinnor att duscha. Några av kvinnorna kunde inte tala, och ingen frågade dem om det var okej för dem att få hjälp av män.

Annika blev våldtagen två gånger av samma kille när hon gick i gymnasiet. Första gången berättade hon det inte för någon. Hon skämdes och trodde att det var hennes fel. Men andra gången berättade hon det för sin mamma och de gick till polisen och anmälde honom.

– För oss som har intellektuella funktionsnedsättningar handlar det om att få bli både jämställda och jämlika, att bli sedda som vuxna kvinnor och män och inte bara som funktionshindrade. Vi vill leva vanliga svenssonliv och det kämpar vi för varje dag, säger Annika.

Vad behöver samhället göra för att minska våldet mot kvinnor med funktionsnedsättning och för att stödja dem som råkar ut för det?

– Inse att våldet finns, få bort skygglapparna. Och så måste vi få männen att förstå att de också skulle vinna på att vi var jämställda, säger Elin.

Elin var med och arbetade i projektet Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning som drevs av organisationen Forum Kvinnor och Funktionshinder och som nyligen avslutats. Projektets syfte var främst att få handikapprörelsen att prioritera frågan om våld och att samarbeta med kvinnojourerna för att förbättra stödet. Både Elin och Annika har varit delaktiga i projektet Dubbelt Utsatt som handlar om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Bakom projektet står Bräcke Diakoni i Göteborg. Projektet har bland annat ordnat utbildning för kvinnojourerna och granskat tillgängligheten där. Kvinnor med rörelsehinder kan ofta inte komma in och döva kvinnor kan inte ringa dit. Jourerna har ofta svårt att ta emot kvinnor med intellektuella eller psykiska funktionsnedsättningar därför att det saknas kunskap och resurser.

– Kommunerna måste ge kvinnojourerna ekonomiska möjligheter att ta emot alla kvinnor som behöver hjälp och beskydd, säger Elin, Madeleine och Annika.

Text: Malena Sjöberg

Bild: Morguefile