Skev syn på ”muslimens” sexliv

Efter den 11 september 2001 har många ägnat sig åt att förklara muslimerna. Drivor av böcker och artiklar har berättat hur de är, hur deras länder fungerar och vad de har kommit hit för att göra med våra samhällen. En populär teori går ut på att självmordsbomber i själva verket är ett uttryck för sexuell frustration. Muslimska män vandrar omkring i ett hav av helkroppstäckta kvinnor och har inga ventiler – resultatet blir ett hat mot väst, för där finns den sortens sexualmoral som alla människor egentligen längtar efter. Detta är tankar som spridit sig bortom islamofobins allra mörkaste skrymslen, in i debattens mittfåra.

Författaren Ian Buruma skrev 2006 en artikel i den brittiska tidningen The Guardian, där han undersöker psykologin bakom självmordsbomben. Buruma konstaterar att avsaknaden av sex kan vara en faktor i ”vågen av självmordsvåld som utlösts av den palestinska kampen såväl som av revolutionär islamism”. Flera andra skribenter har fört fram liknande tankegångar. Det vanliga Kriget mot terrorismen ompaketeras för att passa in i en särskild agenda, där de sexualkulturella skillnanderna mellan öst och väst står i centrum. Till exempel skriver Lionel Tiger redan i slutet av september 2001 i att attackerna säger någonting viktigt om muslimska män (Slate Magazine, ”Osama Bin Laden’s Man Trouble”). Tornen på Manhattan var bara fallossymboler, uttryck för den frigjorda sexualkultur som dessa unga män inte kunde vara en del utav. Terrorism är den yttersta konsekvensen av samhällen där unga män inte har tillgång till kvinnor.

I sig själv är hon bara ett burkaklätt objekt och det är otänkbart att hon till exempel skulle kunna ha en egen sexualitet.

I boken Behind the Veil of Vice försöker författaren John R. Bradley ge en mer nyanserad bild av det arabiska sexlivet. Han menar också att den nyvakna diskussionen om sex och islam till stora delar bara är ännu byggsten i det västerländska fördomsbygget ”muslimen”. Bradley menar att de här resonemangen är praktiska därför att ansvaret för konflikterna mellan väst och arabvärlden landar hos dem där borta. Vi kan inte hjälpa att de är avundsjuka, att vår civilisation har kommit så mycket längre än deras i synen på sex. Det är också påfallande hur osynliga kvinnor blir i de här resonemangen. Den arabiska kvinnan är ingenting annat än en del av ekvationen vi använder för att förstå den arabiska mannen. I sig själv är hon bara ett burkaklätt objekt och det är otänkbart att hon till exempel skulle kunna ha en egen sexualitet.

Erica Li Lundqvist är doktorand i islamologi vid Lunds universitet och har bland annat forskat om hbt-kulturen i Libanon. Just nu utför hon fältstudier i Beirut. Hon tycker att det är tydligt att den sexuella friheten i själva verket blir allt större runt om i den muslimska världen.
– Libanon är ju ett bra exempel. Homosexualitet är fortfarande ett brott, men landet skiljer sig från övriga länder i Mellanöstern genom att de har en utvecklad kommunitet med organisationer som jobbar med hbt-rättigheter.

De här organisationernas arbete innebär inte bara att det finns platser som hbt-personer kan komma till för att få hjälp och råd, det innebär också att en subkultur svetsas samman. I Beirut finns numera många mer eller mindre kända gayklubbar. Erica Li Lundqvist betonar också att förändringarna inte bara kommer hbt-personer till del.
– Den sexuella friheten har över lag blivit större. Ungdomar gifter sig senare och har sin sexdebut långt innan äktenskapet, vilket kan vara ett tecken på en utveckling bort från traditionella normer.

Li Lundqvist menar att synen på sexualitet alltid har varit en konfliktfråga mellan väst och Mellanöstern. Religiösa och världsliga makthavare har genom historien projicerat sina farhågor och fantasier på den andra parten, inte sällan för att stärka sina egna positioner. Men tidigare har man använt sig av helt andra fördomar.
– Äldre kristna skildringar av den muslimska världen beskriver den ofta som omoralisk och sexuellt lössläppt.

I diktaturer kan sexualiteten hota regimen genom att vara ett uttryck för individuell särprägel.

Från konservativa muslimers perspektiv har liberaliseringen i västvärlden ofta tagits upp som ett tecken på förfall. När det gäller till exempel homosexuella har man kunnat hävda att de är en västerländsk uppfinning som ”tillverkats” för att angripa samhällets sociala grundvalar. Detta hänger samman med att det i den muslimska världen har funnits en acceptans för homoerotiska handlingar, så länge dessa har skett i tysthet. Men det har varit en kultur som helt avfärdar valet att identifiera sig med sin homosexualitet.

– Det är lite ”don’t ask, don’t tell”-mentalitet över det hela. Om man inte pratar om det så existerar det inte, säger Erica Li Lundqvist.

I diktaturer kan sexualiteten hota regimen genom att vara ett uttryck för individuell särprägel. Därför uppstår en dubbelmoral kring sexualitet i Mellanöstern, särskilt i de länder där diktaturen vilar på en religiös grund. Därför måste till exempel Irans president Mahmood Ahmadinejad säga att det inte finns några homosexuella i Iran – det finns inget utrymme för alternativet. John R. Bradley ägnar ett kapitel åt systemet med tillfälliga äktenskap i Iran. En man och en kvinna kommer överens om att de ska vara gifta under en viss tidsperiod, det kan handla om en enda natt eller ett halvår. Hon får betalt och när äktenskapet är slut skiljs de åt. Det är en mycket vanlig form av prostitution som tolereras av det religiösa styret därför att det formellt sker inom äktenskapet. Bradley tycker att det är en praktisk lösning, särskilt eftersom det ekonomiska läget har gjort att allt färre unga iranier har råd att gifta sig.

Erica Li Lundqvist har i sin forskning visat hur libanesiska hbt-personer anpassar sig till omvärldens förväntningar för att kunna få utrymme att leva ut sin sexualitet i ett dubbeliv. Det kan till exempel handla om att gifta sig och skaffa barn. I länder med stränga sociala normer blir behovet av tålamod och uppfinningsrikedomen större, men behovet av sexuell frihet fortsätter att bulta under ytan överallt i världen. Hos kristna, muslimer och människor av alla möjliga andra ursprung.

Text: Erik Wiklund, frilansskribent