Queera utopier

Hej Alexander, vem är du?
– Först och främst är jag aktivist. För mig är det rätt självklart att det inte finns något viktigare i livet än att göra vad en kan för att skapa ett bättre samhälle. När jag organiserar klubbar och demonstrationer eller skriver dikter och blogginlägg, gör performances och annat så sker det utifrån ett aktivistiskt, anarkoqueerfeministiskt perspektiv. Annars skulle det, enligt mig, tappa sitt värde.

– Konst för konstens skull tycker jag är ganska ointressant. Så länge vi lever i en värld med fattigdom, rasism, klassklyftor och heteropatriarkat så tänker jag inte sluta kämpa för ett endaste ögonblick.

Du har ett förflutet som språkrör för Grön Ungdom. Hur ställer du dig till partipolitik idag?
– Partipolitik är i sig ett elitistiskt system, där en säger att en har rätt att bestämma över andra människor. Ett representantstyre är inte särskilt demokratiskt, utan det enda som är demokratiskt är om folket har makten – på riktigt. Alltså inte kapitalet, inte politikerna, och inte storföretagsamhetens medier, som idag. No gods, no masters, no politicians, no ownership. Och, för att koppla det hela till queerfeminism – no monogamy.

– När det gäller queerfrågor finns det inget parti idag som på allvar hotar uppdelningen i ”män” och ”kvinnor”, utan snarare handlar det om att tala om hbtq-personer som en minoritetsgrupp.

Hur ser ditt engagemang ut?
– De senaste åren har jag engagerat mig främst genom att skriva, arrangera Queertopiafestivalen och den feministiska klubben ”Don’t be Quiet Start a Riot” samt inom nätverket Hardqueer – Intersektionell Solidaritet, där vi bland annat genomförde Sveriges första queera husockupation i november. Tomma hus är allas hus!

– Queertopia som jag är med och arrangerar är en aktivistisk och queerfeministisk version av Roskildefestivalen och Europas första queera musikfestival med camping! Vi arbetar aktivistiskt på alla plan, trotsar mansdominansen och de kapitalistiska hierarkierna i musikvärlden, bjuder in ett flertal solidaritetsorganisationer och autonoma nätverk för att hålla seminarier och bokbord, anordnar utbyten med hbtq-personer från Bosnien och Litauen och låter all eventuell profit gå till organisationer som arbetar för hbtq-personers rättigheter i länder där homosexualitet idag är förbjudet.

Hur ser din egen utopi ut?
– Jag vill se ett samhälle där vi ständigt ifrågasätter och tar itu med strukturer, hierarkier, normer och orättvisor, där vi inser att vi alla är en del av ett kollektiv, en helhet, inte individer i våra egna små egobubblor. För att detta ska bli möjligt tror jag att vi måste ha en värld som inte längre baseras på pengar och den privata äganderätten.

Text: Emil Åkerö