››Jag har hamnat i ett hav utan slut och kan inte ta mig till land‹‹
Gömda Maduscha har nyligen gjort abort och inte träffat sina barn på ett år och tio månader.
Det är onsdag och Maduscha och hennes man har sökt sig till Rosengrenska kliniken för papperslösa. Här kan de träffa läkare och få fika och tröst. Tårarna är ständigt nära och smärtan i bröstet trycker. Maduscha, hennes man och parets två barn kom till Sverige från Uzbekistan för drygt fyra år sedan. De är turkar och hade det svårt i hemlandet. Barnen förnedrades och Maduschas man riskerade fängelse.
– Det fanns ingen annan utväg än att lämna Uzbekistan. Alla sa att Sverige var ett så bra och demokratiskt land och att vi skulle få det bra här, men det har blivit ännu värre, säger Maduscha.
Familjen anmälde sig till Migrationsverket och de började genast lära sig svenska. Barnen, i dag 17 och 15 år gamla, trivdes i den svenska skolan. Efter tio månader kom Migrationsverkets avslag.
– Jag tappade hoppet. All förväntan försvann. Det känns som jag hamnat i ett hav utan slut och jag kan inte ta mig till land, säger Maduscha.
››Jag ville verkligen ha barnet men situationen var så dålig att jag inte kunde behålla det. Vi bor i en källare som saknar toalett. Jag blev tvungen att göra abort.‹‹ Maduscha
Familjen överklagade Migrationsverkets beslut. Bland annat lämnade de in utdrag ur den uzbekistanska lagboken som säger att medborgare som lämnat landet illegalt väntar flera års fängelse om de kommer tillbaka. Men redan dagen efter att dokumenten hade skickats in till Migrationsverket kom det andra avslaget och därmed också beskedet att familjen skulle utvisas. Sedan dess har familjen levt gömd.
Maduscha och hennes man fick tips att chansen var större att familjen skulle få vara kvar i Sverige om föräldrarna höll sig gömda och flyttade till en annan ort. Efter svåra överväganden tog de farväl av barnen när de sov och lämnade den mindre svenska staden för Göteborg. Maduschas tårar rinner när hon berättar att hon inte sett barnen på ett år och tio månader och att det ofta känns som att hennes hjärta ska stanna. Efter ankomsten till Göteborg hamnade hon på sjukhus. Hon fick gallsten och svår tandvärk. Genom sjukhuset kom hon i kontakt med Röda korset som samarbetar med Rosengrenska kliniken. Hit går hon och hennes man en gång i veckan.
– Det finns mycket ömhet här. Många fina medmänniskor. Vi dricker te, pratar med läkare. Och alla säger att det kommer bli bra, att vi måste våga tro på det.
Maduscha längtade efter sina barn och blev gravid för ett halvår sedan.
– Jag ville verkligen ha det men situationen var så dålig att jag inte kunde behålla det. Vi bor i en källare som saknar toalett. Jag blev tvungen att göra abort. Det gjorde så ont i mig.
Genom Rosengrenska kliniken fick Maduscha hjälp att göra abort. Men på grund av aborten fick hon en infektion i livmodern och mådde så dåligt att hon lades in på en avdelning för psykiskt sjuka.
– Vi kom hit för att bli lyckliga men det blev tvärtom. Mina barn är mitt liv och nu känns det som jag förlorat tre.
Maduscha och hennes man bråkar mycket. Hon klandrar honom för att de är i Sverige. Hon är rädd för att gå ut och känner ständigt oro för att polisen ska komma på dem och skicka tillbaka dem till hemlandet. Två gånger har hon tänkt hoppa från en bro och ta sitt liv.
– Jag vill ha mina barn. Känslomässigt känner jag mig jättegammal, jag har glömt hur man skrattar och har svårt att se framtiden. Men på onsdagarna går vi hem med ett litet, litet hopp. Kanske kan jag få träffa mina barn igen.
Text: Yamile Lindgren
Maduscha är ett fingerat namn