Neuroqueer!
Kan ord som neurodiversitet och neuroqueer (se ordlista i högerspalten) öppna dörrar till nya rum bortom diagnoserna, där går det att leva – och ligga – friare? Begreppen visar att nya perspektiv på autism och adhd vinner mark, men vad betyder de egentligen? Vi möter Maja, Hanna, Helene och Eric Cat som alla hittat hem i det neuroqueera.
»Ett mer autistiskt synsätt på sex skulle vara gynnsamt för alla.«
Eric »Cat/Katten« Bäckman, 36 år, musiker & skådespelare, Stockholm.
Musikern och kreatören Eric »Cat/Katten« Bäckman tror att en autistisk syn på sex öppnar för ett friare utforskande av sexualiteten.
− Jag tror inte att vi som är autister har lika lätt att rätta oss efter det förväntade.
Något som Eric Cat upplever som gemensamt för personer som är »neuro-annorlunda« är att det för många är oerhört viktigt att kunna leva fullt ut som den man är.
− Jag upplever att många neurotypiker är bra på att anpassa sig. Även om de har någon kink eller fetisch verkar de inte nödvändigtvis behöva leva ut den, eller bli sedda och accepterade för allt de är inklusive sin sexualitet eller andra delar. De tycks ibland inte behöva berätta om sina djupaste begär för sin partner, men jag och många andra som är autistiska klarar inte att bortse från våra verkliga och fullständiga jag. Ärligheten gentemot oss själva och andra är inte bara viktig utan absolut nödvändig för att kunna fungera och må bra. Vi måste helt enkelt få vara oss själva.
Att kunna vara sig själv fullt ut, och att få vara öppen och ärlig kring hur saker känns gäller inte bara sex utan allt i livet, förklarar Eric »Cat« Bäckman.
− När jag försöker förklara för medmänniskor hur jag fungerar möts jag ofta av oförstående blickar. Det där skaver hela tiden lite och man tvingas till slut »maska« och låtsas, en process som är extremt uttröttande.
För egen del har Eric »Cat« Bäckman upplevt det där skavandet under alla år av att försöka passera som »vanlig man«. Att komma ut som ickebinär innebar en öppning till att kunna leva på ett sätt som speglar insidan mer.
− Tidigare skulle jag alltid vara den där rockkillen, som spelar i band och står i centrum. Sexuellt skulle jag vara »den knullande mannen«. Det där har alltid känts som en del av mig, men inte som hela mig. Jag mår mycket bättre nu när jag åtminstone i mina närmsta relationer slipper pressen att »vara kille« och alla förväntningar som kommer med det.
Eric »Cat« Bäckman har jobbat med podcasten Kinkypodden, som tar upp perspektiv kring sexualitet, bdsm och kinks.
− Jag önskar att vi i samhället inte hade så stark stigmatisering kring normbrytande fetischer eller kinks utan att det fanns en större öppenhet. Det är viktigt för mig att få utforska sexualiteten utifrån mitt eget perspektiv och min egen nyfikenhet, och inte utifrån normer. Jag tror faktiskt att ett mer autistiskt synsätt på sex och samlevnad skulle vara gynnsamt för alla. Det skulle vara mer rotat i individer och kommunikation snarare än bygga på vad som förväntas av oss eller vad vi får lära oss att tycka om.
»Man är the weirdest of the queers.«
Hanna Bertilsdotter Rosqvist, 48 år, forskare och lektor i socialt arbete, Stockholm.
Hanna Bertilsdotter Rosqvist beskriver sig som autistisk autismforskare, och forskar utifrån ett neurodiversitetsperspektiv (se ordlista i slutet av artikeln). Hon är en av redaktörerna för den kommande antologin Exploring Autistic Sexualities, Relationality, and Genders – Living Under a Double Rainbow.
När det pratas om sex och relationer kopplat till neurodivergens så hamnar fokus ofta på problem och svårigheter, men Hanna Bertilsdotter Rosqvist, forskare vid Södertörns högskola, ser att det håller på att förändras – en utveckling som hon välkomnar.
− Jag tror att vi behöver ett mer positivt angreppssätt, som utgår från den egna upplevelsen bland personer som tillhör gruppen neurodivergenta, exempelvis autister och adhd:are. Vi behöver mer adhd som njutning och »autistisk joy«, alltså ett nyfiket och bejakande perspektiv på den egna kroppen och sättet att fungera, som gör det möjligt att nyfiket undersöka och vara i vad som känns skönt.
Hon ser att det har blivit vanligare att personer som har egna erfarenheter av neurodivergens tar plats inom akademin och forskar utifrån ett neurodiversitetsperspektiv, och det tror hon påverkar vilken kunskap som kommer ut från universiteten. Till exempel etablerades begreppet neuroqueer av den amerikanska forskaren Nick Walker, som själv är neurodivergent. Bertilsdotter Rosqvist beskriver det som att begreppet neuroqueer lånar från queerteorin, utan att nödvändigtvis handla om kön eller sexualitet.
− Det fungerar som ett teoretiskt verktyg som synliggör att det finns normativa förväntningar på hur vi ska fungera och hur vi ska vara, till exempel i sociala situationer. Det är också ett begrepp som vissa har börjat identifiera sig med. De som kallar sig neuroqueer bryter inte bara mot neuronormer utan också mot cis- eller heteronormer. Man är liksom »the weirdest of the queers«.
Hanna Bertilsdotter Rosqvist ser att det finns tydliga paralleller mellan erfarenheterna av att bryta normer som hbtqi-person och som neurodivergent.
− Många neurodivergenta lever till exempel med minoritetsstress och utsätts för stigma och diskriminering i sin vardag, vilket får stora konsekvenser för ens psykiska och fysiska hälsa både på kort och lång sikt. Utmattning är vanligt och i likhet med för transpersoner är självmordsrisken inom gruppen hög.
I den nya antologin Exploring Autistic Sexualities, Relationality, and Genders – Living Under a Double Rainbow är alla texter skrivna av neurodivergenta forskare och aktivister.
− Den utgår från ett njutnings- och kroppsperspektiv på autistisk sexualitet, genus och relationskapande. Den kan ses som en teoretisk nyorientering för hela autism- och genus- och sexualitetsområdet men vi har också varit måna om att visa på en praktisk väg framåt för neuroaffirmativa vägar inom sexualupplysning och i terapi- och stödinsatser. »De som kallar sig neuroqueer bryter inte bara mot neuro normer utan också mot cis- eller heteronormer.
Maja Bendelin, 21 år, jobbar och pluggar psykologi, Visby.
»Jag förväntas inte säga åt killar vad jag vill att de ska göra, och vissa har blivit lite ställda när jag har gjort det.«
Maja Bendelin ser att många som har autism, och kanske särskilt tjejer, får lära sig att man måste anpassa sig till hur neurotypiker fungerar.
− Det tror jag kan påverka en på djupet, även vid sex.
Anpassningarna som man får lära sig att göra för att passa in kan handla om småsaker som att tänka på sitt ansiktsuttryck eller på hur länge man håller ögonkontakt med andra.
Inte minst i relationer och vid sex tror Maja Bendelin att den där upptagenheten vid omgivningen och neuronormerna kan bli problematiska och i värsta fall leda till att man gör våld på sig själv.
− Man kan känna att man borde göra det som förväntas, även om det inte känns bra.
Hon tycker att det har blivit lättare att prata om frågor som rör sex och relationer kopplat till neurodiversitet, och att det finns en större öppenhet. Hennes upplevelse är att man inte behöver vara så rädd för att säga och visa vad man tycker om, även om det skulle vara något som anses lite udda.
− Folk är mer accepterande än vad man tror är min erfarenhet.
Hon berättar att hon själv, som en del av sin autism, är hyperkänslig på vissa delar av kroppen.
− Jag tycker inte om beröring på samma ställen som de flesta, utan på andra, mindre typiska, ställen. Numera har jag inga problem med att berätta det, och det brukar inte uppfattas som något negativt. Högkänsligheten kan snarare uppskattas, för det blir liksom extra mycket härlighet och de flesta gillar ju att ge andra njutning.
Utöver högkänsligheten tror Maja Bendelin också att autismen påverkar sättet hon kommunicerar på kring sex.
− Jag vill inte att det ska bli några missförstånd så jag är väldigt tydlig och rak i min kommunikation. Jag märker att den där tydligheten inte riktigt förväntas av mig som heterosexuell tjej. Jag förväntas inte säga åt killar vad jag vill att de ska göra, och vissa har blivit lite ställda när jag har gjort det, men jag uppfattar inte att det har setts som något dåligt utan det har snarare uppskattats.
Helene Delilah, 56 år, administratör på RFSU Stockholm, Norrtälje.
»Många tycker det är härligt att ha sex med andra som också har autism för att det då finns större förståelse.«
Helene Delilah drev under många år fetischklubben LASH, och ser att personer som är neurodivergenta ofta söker sig till bdsm-rörelsen. Nu leder hon en neuroqueer studiecirkel.
Det finns en bild av att personer som har autism inte är så intresserade av sex, men problemet är snarare att många med autistm inte går igång på det förväntade, tror Helene Delilah.
− Många tycker till exempel att lätt beröring är obehagligt och ger en konstig känsla på huden. Man vill hellre bli greppad ordentligt. På samma sätt som man kan uppleva välbehag av att ha ett tyngdtäcke över sig kan man också finna njutning i att bli bunden, snarare än i mjukt vaniljsex, säger Helene Delilah.
Att många neuroqueera söker sig till bdsmcommunityt tror hon beror på den tydliga kommunikationen och den tillåtande attityden i bdsm-utövandet som gör det möjligt att utforska sådant som känns njutningsfullt men som i andra sammanhang kan uppfattas som lite udda.
− Många npf:are har »stims«. Det handlar om grejer man gör för att reglera intryck och som ger en känsla av lugn och välbehag. Oftast pratar man om att klappa händerna eller att gunga kroppen fram och tillbaka, men det kan vara massa saker som att pilla eller bita på något, eller att humma eller vissla. Det finns också visuella och auditiva stims. Vissa känner en dragning till särskilda ljud eller till olika material som siden eller latex.
− Många med autism är intryckskänsliga och man kan behöva begränsa intrycken till exempel genom att ta på hörselkåpor eller solglasögon. Men den här känsligheten kan också vara en tillgång. Man kan till exempel känna en väldigt stark dragning till vissa dofter eller material, och det kan ge njutning.
Helene Delilah har nyligen genomfört en anonym enkät med neuroqueera inom bdsmcommunityt och där berättar många att de har erfarenheter av att hålla tillbaka sina stims vid sex för att inte uppfattas som konstiga.
− Att stöna ses som helt normalt men kanske inte att börja nynna eller vifta armarna. Många som svarade på enkäten skrev att de tycker det är härligt att ha sex med andra som också har autism för att det då finns större förståelse.
Helene Delilah menar att »stimsen« kan ses som en slags sensoriska skatter.
− Gränsen mellan stim och fetisch kan vara luddig och man behöver kanske inte dra en sådan gräns egentligen utan det är den sköna känslan som är det viktiga.
Text Charlie Olofsson
Bild Byline under respektive bild
