»Jag tycker om att kedja folk«

Jonna Bornemark kopplar upp till vårt videomöte från ett sensommarblåsigt Dalarna, håret far omkring i vinden mot bakgrund av en ockragul stugvägg. Här vid sommarhuset simmar hon med mörtar i sjön och sköter sin häst med så kallad belöningsbaserad träning, för att undersöka människan och djurens samexistens.

Och så läggs sista handen vid nästa bok, Vrida världen. Hon beskriver den som »en samling filosofiska texter som kommer ur åratal av akademiska samtal kring autistiskt skrivande och filosofiska perspektiv«. 

Boken handlar om att samhället hamnat snett i synen på människan, att vi har skapat en skev relation till den övriga naturen, och att det behöver förändras för att vi ska kunna överleva.

– Jag letar i både samtida och förmodern filosofi, bland annat i Giordano Brunos 1500-talsmagi. Vi är dåliga i dag på att ha ett sinnligt »nu här«-perspektiv och fantasi. 

Bornemark är en filosof som sticker ut, har blivit folklig. Hon är mer känd än de flesta andra svenska filosofer och medverkar ofta i P1:s Filosofiska rummet, har spelat sig själv i en Netflixserie, gör intervjuer och föreläsningsturnéer. Hon tar sig an frågor om allt från marknadsekonomi till att föda barn, och fiskar.

 »Jag tror att väldigt få i bdsm-världen skulle säga något annat än att det finns en numerär överrepresentation av personer med autism och adhd.«

Just nu undersöker Jonna Bornemark frågeställningar kring autism och neurominoriteter, och hon har också vid flera tillfällen pratat öppet om att hon själv utövar bdsm. Senast i tidningen Vi där hon i ett samtal med Linda Skugge sa: »Att som kvinna leva ut sina begär i samtycke, det är feminism.« 

I den kommande boken skriver Bornemark både om bdsm och neurodiversitet (se ordlista i högerspalten). Akademiska artiklar och undersökningar har visat på samband mellan fälten, och i nya antologin Exploring Autistic Sexualities, Relationality, and Genders. Living Under a Double Rainbow beskrivs kink och bdsm som en »sensorisk lekplats« som tilltalar och fungerar för många med npf. Så hur hänger de områdena ihop? 

– Jag har inte gjort någon empirisk studie, men jag tror att väldigt få i bdsm-världen skulle säga något annat än att det finns en numerär överrepresentation av personer med autism och adhd i bdsm-sfären. All erfarenhet talar för det, säger Jonna med säker blick. 

Själv började hon fördjupa sig i frågor om neurodiversitet för sex-sju år sedan efter att en person i hennes närhet fått en autismdiagnos. 

– Jag kunde inget om autism och blev väldigt intresserad, och det påverkade mig mycket även filosofiskt. 

Neurodiversitet är ett »nyord«, i alla fall i Sverige. Det kom in på nyordslistan 2023. I en internationell kontext har man diskuterat alternativa sätt att se på människors olikheter och mångfald vad gäller kognitiva förmågor och sinnen längre. 

– Det autistiska kan ofta innebära en annan sensibel relation till världen omkring, till sina begär och till sig själv, som inte passar in i de neurotypiska ramarna. Ta till exempel kategorierna man och kvinna, som är formade utifrån ett neurotypiskt synsätt. De är inte gjorda utifrån autistisk erfarenhet, då hade kategorierna varit mer flytande och inte lika dikotoma. Hur vi har sex är ju också extremt normstyrt, säger Bornemark. 

 »Jag tycker om att kedja folk, gärna med lager av kedjor.«

Det finns beröringspunkter mellan neurominoriteter och bdsm-utlevnad som är ganska konkreta, menar hon. 

– Är det något som man är bra på i bdsm-världen så är det att i samtycke ha tydliga och explicita samtal om vad man vill och behöver, och hur det ska göras. Och det passar många autister väldigt väl, som kan känna att »ah, här behöver jag inte hålla på och ‘känna av’ olika saker som jag förväntas känna till utan att de sägs«, säger Bornemark och fortsätter: 

– Att inte behöva prata om ifall jag är kär i dig, att slippa förhålla sig till den neurotypiska idén om lusten som bara magiskt uppstår i ett romantiskt skimmer på björnfällen framför brasan. Utan att istället fokusera på vilka praktiker vi vill göra. 

»I den kommande boken diskuterar jag den undergivnas position som en mystiker-erfarenhet och den dominantes position som magiker.«

Jonna Bornemark ser fler likheter mellan bdsm och autistiska drag. Vi pratar om begreppen subspace och domspace som förekommer inom bdsm, där subspace brukar beskrivas som att »världen försvinner« hos den undergivna under en session, och domspace som en fullständig koncentration av sinnena hos den dominanta. 

– Subspace är ju ofta att gå in i ett känsloflöde och bara få vara i den rena förnimmelsen, utan att bedöma den, att släppa kontrollen. Och vad gäller domspace som innebär att ha skarpt fokus på något specifikt, så passar det ju som hand i handske för många autister, säger Bornemark och ler. 

– I den kommande boken diskuterar jag den undergivnas position som en mystikererfarenhet och den dominantes position som magiker. 

Många autisters sexualitet funkar inte i de neurotypiska sammanhangen, menar Bornemark, och eftersom de är normen så begränsas möjligheten för många autister att leva ut, kunna vara sig själva och hitta njutning. 

En annan situation där bdsm och npf samspelar bra och som Jonna Bornemark själv har erfarenhet av är när det gäller bondage och adhd. Många som har adhd beskriver att det är som ett ständigt springande i hjärnan, en konstant aktivitet. Något som i rätt sammanhang är en enorm tillgång men ibland kan vara en stress, en plåga. 

– Jag tycker om att kedja folk, gärna med lager av kedjor. Flera personer med adhd har sagt att när de sitter fast så blir det ett lugn, både i kroppen och i hjärnan. När du tas ifrån den rörelsefrihet som också innebär att det finns så många val hela tiden, så kan det uppstå en vila. Det är fascinerande hur det hänger ihop. 

Också när det kommer till f:et, fetischism, som ibland sätts efter bdsm och som betyder att ens begär riktas till en specifik sak, finns det likheter.  

– Många autister har ju en sensibel fascination över ett visst material, ljud eller ting.

»Det finns så många fält av njutning som vi missunnar oss som mänsklighet.«

Uppkopplingen i mötet börjar lagga, kanske på grund av blåsten, och vi får hitta tillbaka till samtalet. 

Tror du att ett mer neurodiversivt samhälle skulle leda till att fler har bättre sex? 

– Ja, om fler med autism eller adhd får större möjlighet att utveckla och utforska sin sexualitet på sina villkor så kommer det skapa ett större utrymme och undersökande för alla. Det finns så många fält av njutning som vi missunnar oss som mänsklighet. 

En mer mångfacetterad syn på njutning skulle alltså kunna vara en vägvisare framåt. Kanske till och med en sexuell reformation. Men, menar Bornemark, den som trivs med att ha sex under täcket i missionärsställning med sin partner i en monogam relation ska självklart få ha det. 

– Vi ska inte börja skamma vaniljsex! All njutning i samtycke är bra njutning. 

Jag undrar om det kan finnas en risk med att prata om samband mellan neurominoriteter och bdsmcommunityt, två grupper som var för sig ofta ses på av majoritetssamhället som onormala, konstiga eller sjuka. 

– Ja visst finns det det, att »sjukt söker sjukt«. Men jag tänker att den berättelsen kommer att finnas oavsett, och då gäller det att tala om allt det vi ser, allt vi som samhälle och kultur går miste om ifall vi inte gör det, resonerar Bornemark. 

– En fara är förstås att bdsm-världen i sig också innehåller normer och idéer om hur saker bör vara. Men det finns samtidigt en kritik av de normerna inom communityt. 

Skildringar av bdsm i svenska mainstreammedier är nästan obefintliga och när de förekommer brukar det oftast vara reportage från en swingersklubb i en mellanstor svensk stad eller tas upp på ett negativt sätt i värdekonservativa debattinlägg i pridetider. Men det är sällan – om inte unikt – att kända kvinnor i offentligheten pratar om att de utövar bdsm Hur kommer det sig att Jonna Bornemark kan prata om detta så öppet? 

– Att jag vågar är för att det jag har i huvudet ofta råkar komma ut genom munnen, jag har lite halvtaskig självcensur, skrattar Jonna. 

»Jag har valt att prata öppet om bdsm och när jag gör det som professor, vit, kvinna och relativt neurotypisk så säger folk ungefär ’aha’.«

– Men jag har valt att prata öppet om bdsm och när jag gör det som professor, vit, kvinna och relativt neurotypisk så säger folk ungefär »aha, det kanske inte är min grej men ‘you do you’«. 

Vissa runtomkring kan tycka att det är lite jobbigt, menar hon, men de vänjer sig. Men poängterar att det i hennes sammanhang nog är lättare att komma ut som dominant kvinna, än som dominant man. 

– Jag är i en kulturell position där det är möjligt, och den rörelsefriheten vill jag ta. Jag tycker att det är kul att prata om, och att det är områden som är viktiga och filosofiskt intressanta. Hur ska samhället bli mer neurodiversivt? 

– Genom att prata om det, skriva om det, utöka vår vokabulär och genom undersökande. Autister blir ofta mer skammade än bdsm-utövare. Båda är normbrytare men bdsm kan du som neurotypiker välja att göra på fredag kväll, autist är du hela dygnet. 

»Bdsm kan du som neurotypiker välja att göra på fredag kväll, autist är du hela dygnet.«

Vinden sliter tag i Jonna Bornemarks hår igen och det börjar bli dags att avrunda då hon utropar »Får jag säga något litet om våld och smärta också?«. 

– Smärta är något vi i samhället skyggar ifrån, vi lär oss att den allra minsta smärta är farlig, och det finns ju anledningar till det. Men smärtan har mycket att erbjuda, den kan vara ett sätt att vara nära livet. Detta är många autister väl medvetna om, och många har en annan relation till smärta. Den kan fungera som ett sätt att »hålla ihop sig« och att komma i kontakt med sig själv och sin kropp. Smärtan drar in oss i ett »nu här«, och hela den problematiska världen får falla bort för en stund, avslutar Bornemark.

Text Carolina Hemlin, chefredaktör på Ottar.

Bilder Sara Mac key & Gustav Gräll