»Npf ska inte hindra någon att få hjälp för könsdysfori«

Under det senaste decenniet har antalet barn som får vård för neuropsykiatriska diagnoser som adhd eller autism ökat. Detsamma gäller för antalet barn och unga vuxna som diagnostiseras med könsdysfori. Diagnoserna överlappar dessutom ofta. 

Morris Jones, 16 år, är trans och har adhd. 

– Jag gjorde utredning för könsdysfori och npf samtidigt, säger han. 

– Att jag egentligen är kille har jag vetat sedan jag var liten. Adhd förstod jag att jag kanske kunde ha när jag såg en lista över symptom och kände att alla stämde överens på mig. Då gick jag i sexan. 

Exakt hur stor andel av de barn och unga som söker vård för könsdysfori som också har någon form av npf vet man inte. En siffra man ofta ser är dock 50 procent, att jämföras med en genomsnittlig skolklass där andelen ligger omkring tio procent. 

– Kring år 2013 började vi möta en ny grupp patienter, säger Louise Frisén, överläkare och docent i barn- och ungdomspsykiatri som är verksam vid mottagningen för könsinkongruens och -dysfori BUP i Stockholm, KID. 

– Tidigare mötte vi främst personer som hade gett uttryck för att inte trivas med sin könsidentitet hela livet. Men nu kom istället alltfler äldre barn, 16–17-åringar. Många av dem hade också autism. 

Att könsdysfori och npf ofta samexisterar är inte unikt för Sverige. Forskning från flera andra länder visar på samma resultat. Varför det förhåller sig på det här sättet är dock fortfarande oklart. 

– Vi vet ju inte varför vissa är trans, andra cis. På samma sätt vet vi inte heller vad som påverkar neurodiversitet, säger Edward Summanen på Transammans, förbundet för transpersoner och närstående. 

– I samtal med personer på autismspektrumet lyfts ofta att det kanske är lättare att inse vem man är och leva ut det när man befinner sig på spektrumet. Det finns tankar om att man inte hålls tillbaka av sociala konventioner på samma sätt som någon som är neurotypisk gör.

Edward Summanen är inne på en av de många hypoteser som finns om sambandet mellan könsdysfori och npf. En annan är att det kan finnas gemensamma neurobiologiska faktorer, att variationer i hjärnan skulle påverka både könsidentitet och social kommunikation. En tredje är att fler helt enkelt känner till att könsdysfori finns i dag och därför söker vård. 

– Risken när man spekulerar är att det man säger tolkas negativt, säger Jacko Nilsson, föreningsutvecklare vid RFSU som under många år drev Transkollo för barn och unga med könsdysfori. 

– Att många med könsdysfori och npf söker gemenskaper där normbrytande diskuteras öppet och tillåtande riskerar att av normsamhället tolkas som att det rör sig om en trend. Som om könsdysfori vore en subkultur, säger Jacko Nilsson. 

Edward Summanen resonerar i liknande banor: 

– Jag tror att oseriösa mediala utspel, där könsdysfori framställs som en »social smitta« via internet och som särskilt »lurar« personer på autismspektrumet att »bli trans«, har skapat oro hos människor. 

Louise Frisén manar också till försiktighet vad gäller spekulationer: 

– Man vet ju inte så mycket om biologin per se varken vid neuropsykiatriska tillstånd eller könsdysfori, säger hon. 

– Forskning om identitetsutveckling är också svår att göra. Kunskapen om de bakomliggande faktorerna är alltså väldigt liten i sig själv. Dessutom har vi precis börjat. Det var först för tio år sedan som vi ens började se sambandet mellan könsdysfori och npf. 

»Jag tycker inte att en npf-diagnos ska hindra någon från att få hjälp för sin könsdysfori. Alla människor och alla diagnoser är olika.«

2022 kom Socialstyrelsen med ett nytt nationellt kunskapsstöd för vård av barn och unga med könsdysfori. Där står att hälso- och sjukvården »bör – inför eller i ett tidigt skede av utredning av könsinkongruens – för alla barn och ungdomar systematiskt undersöka om tecken på AST (autismspektrumtillstånd, red. anm) och adhd/ add föreligger«. Det innebär att vissa barn och unga blir utredda för könsdysfori och npf samtidigt, precis som Morris Jones. 

– Jag tycker att det är bra att alla blir utredda för npf, så att psykisk ohälsa kan bli upptäckt tidigt, säger han. 

– Men jag tycker inte att en npf-diagnos ska hindra någon från att få hjälp för sin könsdysfori. Alla människor och alla diagnoser är olika. Det blir fel om en npf-diagnos automatiskt ska betyda att man inte får behandling för könsdysfori. 

Morris Jones är inne på något som just nu oroar många unga med könsdysfori. När Ottar kontaktar personer som arbetar med transfrågor dyker uppgifter upp om att det ska finnas mottagningar för könsdysfori som nekar patienter med npf-diagnos att få behandling. Detta lyckas vi dock inte styrka under vår research. 

Louise Frisén vid KID: 

– Har en ung person en npf-diagnos som gör det väldigt svårt att uttrycka sig angående sin könsdyfori kan man få svårt att medverka i utredningen, säger hon. 

– Då är det istället bättre att man väntar några år och ser hur det ser ut när man fyllt 18. För att utredningen av könsdysfori ska fungera måste man kunna sätta ord på vad det är man upplever. Men för de allra flesta står inte npf-diagnosen i vägen för utredning av könsdysfori. 

En annan faktor som kan försvåra för barn och unga i vården av könsdysfori är åldern. I Socialstyrelsens nya kunskapsstöd finns en formulering om att hormonbehandling endast bör ges till personer under 18 år »i undantagsfall« och/ eller »inom ramen för forskning«. Problemet är att det ännu inte finns någon godkänd forskningsstudie, vilket har lett till att det finns mottagningar som nekar alla under 18 år hormonbehandling. 

Även om det är ovanligt kan dock barn och unga fortfarande få hormonbehandling, bland annat på KID i Stockholm. För att få komma dit får du vänta länge. Bara kön till BUP kan vara lång. När du väl har en remiss därifrån till KID kan det ta ett år innan du får en tid. 

– Själva könsidentitetsutredningen kan sedan ta cirka ett halvår. Många tycker att de långa väntetiderna är jobbiga, säger Louise Frisén. 

– Men de här utredningarna ska inte gå snabbt. De ska bygga på observationer under lång tid. Vi ska lära känna personer och inte ta förhastade beslut. 

»Sedan jag fått först stopphormoner och nu testosteron så är min könsdysfori mycket bättre. Jag mår bra och det är roligt att märka alla förändringar i kroppen.«

Morris Jones

När man är ung kan ett år eller några månader kännas som en evighet. Vissa som söker vård för könsdysfori försöker på grund av detta »hacka« systemet, berättar Edward Summanen på Transammans: 

– Det förekommer att personer som inte har en autismdiagnos, men som är rätt säkra på att kunna få en sådan, maskerar sina autistiska drag i mötet med vården med rädsla för att fastna i utredningar, säger han. 

– Min upplevelse är att detta görs framförallt på grund av oro för att inte tas på allvar eller att könsdysforiutredning och behandlingar kommer att fördröjas på grund av en eventuell npf-utredning. Vården behöver bli tydligare med varför de utreder vissa tillstånd. 

Morris Jones hade också hört att en npfdiagnos kunde sätta käppar i hjulet. Visst tog hans utredningar lång tid. Men i dag har han tagit stopphormoner i två år. För ett par månader sedan började han även med testosteron. 

– Det är dåligt att det är så krångligt och tar så lång tid att få vård och det var väldigt stressigt att göra två utredningar samtidigt, säger Morris Jones. 

– Men sedan jag fått först stopphormoner och nu testosteron så är min könsdysfori mycket bättre. Jag mår bra och det är roligt att märka alla förändringar i kroppen.

Text Sara Martinsson, frilansjournalist.

Bild Malin Skogberg Nord