Fångad av en stormvind – i en värld efter metoo

»Allt det här ligger bakom dig« säger terapeuten och ler ödmjukt mot mig. Jag börjar gråta rakt ut och hon tittar på mig med medlidande. Ja, allt det här ligger ju faktiskt bakom mig konstaterar jag tyst för mig själv medan jag andas mig igenom ångesten som vibrerar i mig. Allt känns som en märklig dröm och jag undrar om det jag varit med om verkligen hände mig.

Jag går i terapi för att bearbeta en relation, eller snarare en passion och ett erotiskt uppvaknande som drabbat mig. Eller rättare sagt totalt knockat mig i livet. Jag är golvad av att ha upplevt attraktionens och förälskelsens berusning på den här nivån, någonting jag aldrig tidigare varit med om eller överhuvudtaget ens varit i närheten av att våga bejaka. Som muslimsk kvinna har jag alltid levt innanför mina korrekta murar och varit en fin och duktig flicka – tills nu, då jag ordentligt krackelerats ur mitt känslomässiga och sexuella skal och nya och väldigt främmande lager i mig har öppnats. Jag blev minst sagt fångad av stormvind, som Carola så fint sjungit i alla år.

Men den här romansen har nu alltså upphört, med nedstämdhet, panikattacker och ångest i mig som följd.

»Som muslimsk kvinna har jag alltid levt innanför mina korrekta murar och varit en fin och duktig flicka – tills nu.«

Nu sitter jag framför terapeuten och försöker plocka ihop bitarna i mitt blödande hjärta genom en så kallad lifespan intergration, en terapeutisk metod som möjliggör snabbt tillfrisknande för människor som har varit med om smärtsamma upplevelser. Mannen som jag har haft en relation med har valt att ganska lättvindigt gå med bland annat de enkla sms-orden »Jag tappade intresset/lusten/engagemanget och det krävs två för en tango«.

Jo, visst krävs det två för en tango men spelreglerna som han satte för mig var diffusa, oengagerade och otrygga och det blev kort och gott traumatiskt. Han är gift (»men vi är faktiskt bara gifta på papperet«) – klipp till att jag efter lite detektivarbete upptäcker ett inlägg på sociala medier av honom tillsammans med frugan som visar upp en helt annan verklighet än den han har uppgett för mig, ett inlägg som lades upp några veckor efter att han överraskar mig med en hotellnatt och vi har sex första gången. Transparent gentleman? Not so much.

»Han är chef på ett stort mediehus och vi har sex i vilorummet på redaktionen, under hans arbetstid.«

Han är chef på ett stort mediehus och vi har sex i vilorummet på redaktionen, under hans arbetstid. Han bjuder dit mig och vem är egentligen jag att tacka nej till det som nyseparerad med ett litet barn, bekräftelsetörstande och skör. När förälskelsen och dragningskraften så starkt har satt klorna i mig och varken vet någon början eller slut. När jag är förblindad av hans makt, yttre, position och utstrålning och inte kunde se längre än min förälskade lilla näsa når, och i mitt inre hade jag såklart mina fina drömmar – att det skulle finnas en vacker framtid för oss bortom horisonten. Drömmen om det gav mig tröst och motivation i den ovisshet och smärta det innebar att lämna en lång relation bakom sig som kvinna. Att hoppas, att önska, att tro, att våga! Men allt krossades och kvar stod jag helt förtvivlad.

»Jag slås av hur extra utsatta och osynliga kvinnliga frilansjournalister är för manliga makthavare inom mediesfären, och särskilt om du också är ickevit.«

Våra vägar korsades när jag tog kontakt med honom i egenskap av frilansjournalist och med tiden utvecklades vår kontakt till någon form av kärleksrelation. Nu så här i efterhand har det fått mig att fundera mycket över manliga makthavare i mediesverige, professionalitet, tystnadskultur, arbetsmoral, ansvar – och framförallt manliga journalisters varsamhet och uppförande före och efter Metoo.

»Det här känns helt ärligt så typiskt det gamla mansgardet i journalistsverige, sånt här borde inte ske idag, framförallt inte efter Metoo. Satte Metoo inget avtryck?! Var är försiktigheten och professionaliteten?! Manliga chefer borde verkligen inte våga det här, det är helt obegripligt att han tog initiativ till det här under arbetstid och på redaktionen«, konstaterar en chockad frilanskollega och vän över en fika. Jag traskar vidare i livet efter fikat med henne men hon sådde ett rejält frö i mig. Ett frö som gror och som jag inte riktigt blir klok på.

Ingenting är svart eller vitt, och framförallt inte i mänskliga relationer, den saken är väldigt klar, men ansvaret, respekten och moralen som representant för ett stort mediehus ligger hos honom. Inte hos mig som frilans.

Men jag ville ju också, hör jag ofta en skuldbeläggande röst i mig som ekar. Ja, jag ville verkligen och jag var även mycket drivande i relationen, och även om inget övergrepp skedde så kan jag ändå inte släppa den yrkesmässiga skyldigheten som faktiskt följer med en roll som hans. Jag påminns om hur medierna under Metoo var väldigt snabba på att alliera sig och alltid allierar sig för kvinnors rättigheter. Men den stora frågan jag inte kan släppa med den här tunga erfarenheten i bagaget som kvinna och journalist är hur mycket rent mjöl i påsen redaktionerna själva har, vad som pågår bakom stängda dörrar, och framförallt hur det egentligen står till med kvinnosynen bland manliga mediechefer.

»Även om inget övergrepp skedde så kan jag ändå inte släppa den yrkesmässiga skyldigheten som faktiskt följer med en roll som hans.«

Jag slås av Aftonbladets Dokumentet från 1978 där kvinnliga journalister gjorde upp med den brutala sexismen på redaktionen, vilket under Metoo-vågen 2017 tog sig i modern form Dokumentet 2.0, och jag lånar Jenny Nordlanders bok Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist där hon har samlat rapporter och vittnesmål från Sveriges största redaktioner. Jag tar mig även an Irena Požars Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades.

Jag marinerar böckerna med systerlig kärlek i mig och slås av hur extra utsatta och osynliga kvinnliga frilansjournalister är för manliga makthavare inom mediesfären, och särskilt om du också är ickevit. Det går inte att frångå det faktum att det är främst vita män som sitter på makten, besluten och pengarna, och det påverkar i flera led och på flera sätt.

Under en promenad på väg till förskolehämtning grubblar jag dessutom över ifall han verkligen hade varit djärv nog att ha sex med en redaktionskollega på arbetstid, i vilorummet eller om han endast vågade det med mig – utan större röst, förankring eller inflytande på redaktionen? Jag vet inte, och jag lär heller aldrig få veta. Kanske var jag förresten en av flera som han fick omkull i vilorummet? Jag har ingen aning, men det är mycket möjligt.

»Att brinna upp av begäret och sen brinna upp av smärtan är en nutida kvinnohistoria som pågar i slutna (vilo)rum överallt.«

En sak är dock säker och det är att drabbande krafter som förälskelse, åtrå och sexualitet gör en hjälplös, rotlös och absolut en gnutta naiv trots den enorma självständighet, makt och styrka den moderna kvinnan och feministen besitter idag, och det är helt okej.

Att brinna upp av begäret och sen brinna upp av smärtan är en nutida kvinnohistoria som pågar i slutna (vilo)rum överallt. Nu, idag och för alltid.

»Du har kommit starkare ur det här«, säger terapeuten och ler varmt mot mig efter vår sista session. Jag lämnar terapirummet, känner vinden mot min kind och minns att han ändå aldrig gav mig någon orgasm, och det är väl ändå för guds skull det minsta man kan begära av en man (eller vänta… det kanske snarare är att begära för mycket).

Text Sarah Delshad, skribent och författare till boken Muslimsk feminist? Javisst!

Bild Nadja Hallström