Vem är rädd för genus?

– Redan när vi landat förstod vi att något var fel. Vi möttes av säkerhetsvakter som förde oss från flygplatsen eftersom det fanns människor där som inte ville att jag skulle vara i landet, säger Judith Butler, medan den brutala Londonsolen reser sig.

Det handlar om stunden då hen blev den globala antigenusrörelsens främsta måltavla, i Rio 2017.

– En stund senare stod jag på insidan av ett panoramafönster mitt i São Paolo och betraktade en stor mobb med skyltar av slagord som »no gender« och »no pedophilia«.

Och i mitten av allt – en docka i människostorlek föreställande Butler själv – som hissades upp mot himlen iklädd rosa bikini och med djävulshorn.

– Till slut tände de eld på dockan medan de fortsatte skrika slagord. Jag skulle ut därifrån. Bort. Det var obegripligt och obehagligt förstås. Framför allt var det då jag insåg att det handlar om en rörelse.

Det var en scen som stannade kvar. Som krävde svar. Ett svar som nu ligger framför oss på en träbänk i en återvändsgränd till ett kafé i Holborn. En tegelsten på 300 sidor: Who is Afraid of Gender? En uppgörelse med den retorik som utnämnt det som kommit att kallas genusideologin till sin stora fiende.

Butler anländer något sen, med ett lätt slitet ansiktsuttryck.

– Jag äger inte min tid just nu. Det gör agenten, ursäktar hen sig.

Det finns skäl. Dagsschemat hade golvat de flesta. Förmiddagen har ägnats åt signering av tusen böcker på Londons queerbokhandel, lika många selfies, intervju i antirasistisk podd, genomgång av medieförfrågningar i mainstreammedier och förberedelse av kvällens föreläsning.

Men det kommer en annan tid. En tid då det kanske till och med blir dags att färdigställa ett manus om Kafka som »ingen kommer vilja läsa«,cskrattar Butler. Det är svårt att tro. Alla verkar vilja tala om Butler, världens mest kända genusteoretiker. Så mycket och så ofta att talet närmast står i vägen för det som skrivs. Nu har hen dock lagt ner mycket kraft på att göra den nya boken – den första på ett par decennier med genustema – så tillgänglig som möjligt. Med förhoppning om att den når långt bortanför akademin. En nödvändighet i dagens antiintellektuella klimat, menar professorn.

– Jag älskade inte arbetet med den här boken. Det är inte så jag tycker bäst om att skriva. Jag lanserar ingen ny teori och inget är särskilt komplicerat. Men det är viktigt.

»All den rädsla och vanmakt som människor rättmätigt känner inför vår samtid omdirigeras till en och samma punkt: genus.«

Arbetet som har pågått i sju år bygger på ett nära samarbete med andra forskare, aktivister och översättare som bidragit med exempel och fördjupningar över hela världen. Resultatet visar en brokig, transnationell rörelse, ett löst nätverk, som använder rädsla och hot som utgångspunkt inför ett frammanat skräckscenario där en »genusideologi« riskerar att utarma kärnfamiljer, beröva barnen deras fasta grund, hota hela nationer och rycka undan all fast grund för mänskligheten. 

– Det är som om all den rädsla och vanmakt som människor rättmätigt känner inför vår samtid – fattigdom, miljökatastrofer och våld från stater och grupper – omdirigeras till en och samma punkt: genus. 

Motståndet mot genusspöket är del av en berättelse som började långt innan den brinnande dockan i Brasilien. En med stark grund i Vatikanen och ett idogt arbete från 1990-talet med att plantera idén om »genusteorin« – en enda – och hotet mot ett heteronormativt familjeprojekt. En kraft som därefter vandrat vidare via evangelikanska kyrkor i USA, en konservativ och religiös höger som hatar postmodernism – och som fortsatt att föröka sig i nya auktoritära tider. Här samlas idag politiker, kapital, mansrörelser, vitt skilda ideologier och till synes oförenliga positioner i en motsägelsefull men konsekvent återkommande fiende vid namn genusideologin. En kraft som aldrig kunnat hållas samman om den inte varit uppbyggd runt det som Butler benämner »en fantasm«. En fantasi. Något inbillat som samtidigt har förmågan att föra människor samman. 

– En fantasm bär inte bara med sig hot och rädsla, fantasmen växer ur desamma. Frågan om genus – som om det vore en enda – tycks perfekt formad för att skapa den motsägelsefullhet som krävs för ett fenomen som måste undgå definition – är undanglidande, snarare projicerande – och som ständigt byter riktning.

Och trots att många idag förfäras över välkända röster från genushatarlägret, som Italiens premiärminister Georgia Meloni som vill frånta lesbiska mödrar sitt föräldraskap, Ungerns Viktor Orbáns tal om att gay är en sjuk rest av politisk korrekthet och Putins uttalanden om det feminiserade väst, fortsätter idén om en »genusideologi« som hot att växa. 

– Auktoritära drömmar och löften om att återvända till något, en trygghet från förr, som om en sådan tid någonsin funnits för svarta, för kvinnor och minoriteter lockar många. Krafter som spelar på rädslor om att världen ska falla isär på grund av förändringar i vår syn på genus gör det genom fascistisk passion, säger Butler. 

Är det fascism?

– Jag vet inte om de är fascistiska. Men de bär på fascistisk retorik. De underhåller auktoritära regimer. De driver en politik som bygger på att grupper måste få sina rättigheter eliminerade, köras ut ur landet, fråntas något. De flesta som är övertygade inom antigenusrörelser är inte bara emot feminister, aborträtt och hbtqi-personer utan också kritisk rasteori och migration i största allmänhet.

De nya »antigenustider« vi lever i står i skarp kontrast till de transformerande diskussioner som följde i spåren av Butlers genombrott med Gender Trouble (Genustrubbel) från 1990. Ett verk som fått enormt inflytande för frågor om sexualitet, kön och genus. Det genomslag som samma frågor har fått i offentligheten har kastat om våra förståelser, gett större frihet till många och skapat konservativa motreaktioener hos andra. Att vara en queerteoretiker som yogar för att bevara förståndet, vägrar sociala medier och aldrig läser en recension – kan hen bära svaret på hur en så spretig samtida rörelse som antigenusrörelsen ska bemötas? 

– Jag tror att svaret är samma som för alla sociala rörelser under attack: man måste gå ihop. Det är nödvändigt att formulera en mer attraktiv bild av världen än motståndarens. Berätta om den värld vi vill leva i, hur den blir det vi vill att den ska vara: en värld som inte arbetar med rädsla som utgångspunkt och som inte utgår från att någon måste berövas en framtid.

För att bygga vidare på en progressiv grund och ge fler människor frihet att bestämma över sina liv finns anledning att titta närmare på vad som hänt, skriver Butler i sin analys. Den uppdelning som feminismen brottades med i spåren av andra vågens feminism – mellan kön och genus, natur och kultur, biologi och konstruktion – har slungats tillbaka mot oss, i en starkt förenklad version. Ställt oss inför nya problem kring hur uppdelningen ska förstås.

Performativitetsteorin, tanken om att kön är något som görs snarare än något som är – och som så ofta har miss- eller vantolkats från Genustrubbel – har starkt sällskap idag av krafter som åter vill förankra kön i en fast idé om biologi – trygga könskategorier och där genus reduceras till ett tillägg, en fejk eller en form av påhitt.

– Vi vet att det är något annat att vara född kvinna än att bli det. Men den viktiga poängen, den om att det första inte är orsaken till det andra, tycks vika undan. 

»Vi måste slåss för allas frihet att definiera sig på sina egna villkor, inte som något som sker på någon annans bekostnad.«

1990-talets insikter har med andra ord skapat andra problem i tider av polarisering, förenklingar och projicering. 

– Feminismen började inte med andra vågen. Men den har potential att göra något få andra kan. Vi måste fortsätta arbeta för att återuppväcka själva interaktionen mellan genus och kön. Inte som ett tillägg eller något som kan plockas bort från en huvudförklaring i ett antingen eller. 

Att tala om »tilldelat kön vid födseln« är en bra början, konstaterar Butler. Men hur vi kommer vidare är ännu en öppen fråga. Kanske måste den vara det. 

– Det feministiska uppdraget innebär att uppdatera sig kring hur frågan förändras över tid, historiskt och kulturellt. Något som i sin tur leder in i frågan om genus. 

Så var hamnar vi? Vissa är övertygade om att kön och sexualitet är inskrivna i tydligt inringade, rentav förutbestämda kategorier. Andra att kön är något vi väljer. Ytterligare fler önskar en upplösning av gängse idéer. Framför allt är vi många som vill vidare mot friare sätt att definiera sexualitet, kön och genus, konstaterar Butler. Kan vi ändå leva här tillsammans? Ja, menar hen. Men vi måste acceptera att perspektiven delvis konkurrerar. 

– Vi måste slåss för allas frihet att definiera sig på sina egna villkor, inte som något som sker på någon annans bekostnad. Den som lever enligt en ordning som »vi alltid har haft det« måste ta itu med sin egna ångest över de förändringar som sker. Att ge alla större frihet inom kategorierna är svårt. Men det är värt det.

Text och bild: Anna-Maria Sörberg är frilansjournalist och författare.

Huvudbild: Marie Rouge, Getty Images

5 NEDSLAG I ANTIGENUS-

RÖRELSERNAS FRAMVÄXT