Finns det trygga rum på Clubhouse?

Ur coronapandemins isolering och längtan efter att höra röster från andra än kolleger eller sambo, har Clubhouse stigit. Det nya sociala mediet har blivit allt många pratar om och sysselsätter sig med nuförtiden, inklusive jag själv. Den svenska medierapporteringen om appen kan få en att tro att den blev poppis från ingenstans, vilket så klart inte stämmer.

Bakom de flesta populärkulturella trenderna kan du hitta unga svarta människor, och Clubhouse är inte annorlunda. Även om den röstbaserade plattformen lanserades i mars förra året av två vita Silicon Valley-snubbar så var det inte förrän »Black Twitter«, det vill säga svarta människor från hela världen på Twitter, fick nys om den som appen verkligen tog fart. Clubhouse startades som ett forum för tech-nördar och riskkapitalister att diskutera, inte vet jag, kanske den senaste produkten de kan skapa för att förslava mänskligheten med (wink wink). Sedan omvandlade svarta personer den till en mötesplats som rymmer alltifrån intellektuella debatter om demokrati på den afrikanska kontinenten till standup och livekonserter.

»Clubhouse har blivit en fristad för rasifierde grupper, hbtqi-personer, kinksters och unga i förorten.«

Då samtalen på Clubhouse, eller CH som veteranerna kallar plattformen, sker i tal i virtuella rum och inte i skrift skapas en känsla av närhet som inte finns på andra medier. En närhet som de flesta av oss har saknat under pandemin. Behovet av att möta människor utanför sin innersta krets, behovet av community, kan kännas starkast bland marginaliserade grupper i samhället. Förutom svarta communityn så har CH blivit en fristad för andra rasifierde grupper, hbtqi-personer, kinksters och unga i förorten.

När jag själv blev inbjuden av en vän strax innan årsskiftet hade app-ikonen en bild på en svart person vilket signalerade för mig, precis som min vän hade berättat, att det här är en plats för oss. När jag loggade in blev jag inte besviken. Efter ett par veckors trevande hittade jag grupper för svarta queers, poly-personer och östafrikaner på kontinenten och i diasporan som ledde mig till rum fyllda av svarta människor från USA, mitt födelseland Uganda, Storbritannien, Nigeria och Sverige. De svenskar som var där var i första hand unga rasifierade personer från förorter runtom i landet. De hade hittat dit redan i höstas – och flera månader innan det oundvikliga hände.

»Som på beställning började de flyga in i flock, och jag tänkte genast: ’there goes the neighborhood’.«

Det krävs alltså en personlig inbjudan av någon som redan är med vilket ger en, om än falsk, känsla av exklusivitet. Bara det borde ha förberett mig för invasionen av Sveriges alla influencers och mediefolk. Som på beställning började de för bara några veckor sedan flyga in i flock och jag tänkte genast: »there goes the neighborhood«. Nu kanske det låter som att jag är den där personen, den där dryga som hittade artisten först, innan den blev mainstream, men det går lite djupare än så.

I de svenska rummen erbjuds, precis som i de internationella motsvarigheterna, rum för de flesta intressen och samtal som förs både högt och lågt. Många av dessa samtal, som det om psykisk ohälsa bland rasifierade och de problem som präglar våra förorter, är av en intern och ytterst personlig karaktär. De har också, till en början, förts i rum med nästan bara andra personer som är direkt berörda av ämnena. I en tid då vi inte kunnat ses fysiskt i större grupper för att prata har dessa samtal, som kan locka flera hundra personer, varit det enda sättet att umgås på. Visst, att människor som kommer utifrån dessa levda erfarenheter, vilket majoriteten av det homogena media-Sverige gör, kan ge tillfälle för andra typer av behövliga samtal att föras, vilket det också har gjort.

I ett rum har mediemänniskor ställts till svars för bristen på representation och mångfald i deras redaktioner. Men i många andra har normbrytande personer, helt kostnadsfritt, utbildat utomstående och makthavare som tackar för »kunskapsutbytet«. Vad de som ger ett gratis Ted-talk får i gengäld är ännu oklart. Var det lämnar personer ur utsatta samhällsgrupper som i pandemin saknar att träffa människor från samma community är också ovisst.

»Vi befinner oss i en ständig kamp mellan vår personliga integritet och ekande hunger efter mänsklig kontakt.«

Det går fortfarande att, på mindre och mer kontrollerade sätt, prata med likasinnade men sanningen är att det är nästintill omöjligt att skapa trygga rum på sociala medier. När en plattform växer sig stor nog förloras per automatik den intimitet som kan ha upplevts innan. Det är just att växa som alla vinstdrivande plattformar som Clubhouse har i syfte att göra. Vi får inte glömma att alla sociala medie-appar ägs av teknikföretag som kapitaliserar på vår information och vårt deltagande.

Alla människor oavsett bakgrund och identitet har så klart, speciellt i denna prövande tid, en önskan att möta andra. En får själv avgöra hur en väljer att navigera online när gränserna mellan det privata och professionella suddas ut bortom kännedom och vi befinner oss i en ständig kamp mellan vår personliga integritet och ekande hunger efter mänsklig kontakt. Detta är inget nytt och Clubhouse påminner oss återigen om att på internet är ingenting heligt.

Juliet Atto är skribent, journalist och redaktör.

Läs mer

»Svart kärlek« ur nummer #3/2020 HUD

»Klimatkamp – för vem?« ur nummer #4/2019 KLIMAX

»We’re loud! we’re here! We’re, we’re queer!« ur nummer #2/2016 ORDET