Öppen relation utan tabun

Jenny och Benjamin var tillsammans ett år innan de öppnade upp relationen för att träffa andra.

– Du väntade tålmodigt, säger Benjamin Kvisler och vänder sig till Jenny Dahlgren som sitter uppkrupen i soffan bredvid honom.

– Du sa att du aldrig skulle vilja vara med någon annan. Minns du det? frågar hon och ler. Jenny hade levt i öppna relationer sedan drygt tio år tillbaka när de träffades. Det var en flickvän som introducerade henne för det flersamma när hon var 19 år och erfarenheten var att det »uppade« relationen, att den blev både starkare och större.

Benjamin hade aldrig reflekterat över något annat alternativ än det monogama. Men de pratade om möjligheten redan från början, på Jennys initiativ.

– Det kändes läskigt och svårt för mig då, säger Benjamin.

De tog det lugnt. Konversationen pågick alltmedan förhållandet tog form. Och de var båda »otroligt kära«.

– En dag kändes det att det var dags, konstaterar Benjamin och tillägger att »det gick ju alldeles utmärkt«.

Han började dejta andra. 

– Vi agerade inte supermycket, men det var skönt att veta att det var okej att utforska. Vi visste att vi var de viktigaste personerna för varandra och att vi inte var på väg någon annanstans, berättar Benjamin. 

För Jenny handlade det mer om spontana möten, att känna av en stämning, att tillåta sig flirt, hångel och sex.

– Att ha en primärpartner men med utrymme för avstickare, säger hon.

Vi träffas i Benjamins lägenhet. Han bjuder på kaffe i glöggmuggar och förklarar bristen på koppar med att han inte bott där så länge. De två är inte längre ett par. Som familj, säger de när jag frågar om deras status. Efter nio år valde de att gå skilda vägar som partners, men de är fortfarande i högsta grad närvarande i varandras liv. De hörs varje dag och kanske är de mer fysiska än vänner, inte sexuellt, men kärleksfullt. 

– Att vi har tränat så mycket på att kommunicera hjälpte oss när vi gjorde slut, säger Jenny.

»Vi har varit noga med att ta upp alla känslor och att inte tolka det som kritik. Och vi har tillåtit det svåra.«

För dem är kommunikationen grundbulten, själva förutsättningen för den öppna relationen, och med det följer en fördjupad intimitet och förståelse både för sig själv och den andra. 

– Vi har varit noga med att ta upp alla känslor och att inte tolka det som kritik. Och vi har tillåtit det svåra, som svartsjuka, och verkligen gått in och petat i det. I vår relation var inget tabu och det var aldrig »nu har vi sagt så här, och nu får jag bara leva med det«, säger Jenny. 

De har pratat om procent, att det i vissa lägen känts till exempel 80 procent »good for you« och 20 procent svartsjuka.

– Som den där gången då du tog med en dejt till »vårt ställe« vet du? Det tyckte jag var jobbigt, säger Jenny.

Benjamin nickar. Han minns. 

– För vissa är det kanske bara nice att ligga med andra. För mig har kommunikationen varit en stor grej, säger han. 

När jag frågar om regler tvekar de. Det har varit en ständig process snarare än en lista med budord. 

– Vissa gånger har jag sagt att jag vill att han kommer hem på natten, andra gånger kändes det helt rätt att han inte gjorde det, säger Jenny. 

I botten fanns tryggheten. Att veta att man alltid kommer först. Men också att »avstickarna« var gemensamma upplevelser.

– Vi var alltid involverade i varandras äventyr, säger Benjamin, och Jenny berättar att det har hänt att han skickat selfies på sig och den han träffade till henne – om det var okej med dejten.

Delaktigheten var inte en kink och inte heller på ett »snaskigt sätt«, förklarar de. Mötena med andra har de tagit med sig in i relationen. Energin från en flirt, en dejt eller sex för en natt laddade deras förhållande. Jennys äventyr blev Benjamins och vice versa. Närhet, njutning, bekräftelse, förväntan, attraktion behövde inte placeras i olika lådor: Det tillåtna och det otillåtna, för varandra och andra.

– Är det inte tråkigt att inte få dela det? Att se det som ett hot? 

Det är Jenny som säger det, men som så många gånger under intervjun, är de samspelta. De utbyter blickar, inväntar den andra, nickar bekräftande. De talar för varandra lika mycket som var och en för sig.

Alternativet skulle vara en begränsning – utan anledning. Svårare än så är det inte. På samma sätt resonerar relationscoachen Martina Hallin när vi träffas senare samma dag.

– Att låta varje möte bli vad det blir berikar mitt liv och ger det mening. Därför verkar det dumt att begränsa den möjligheten, både för mig själv och mina partners, säger hon. 

Sedan åtta år tillbaka leder Martina Hallin existentiella samtal i »Fria Relationsgruppen« inom RFSU. Hon är existentiell coach och under intervjun sitter vi i var sin fåtölj på kontoret där hon har sin samtalsmottagning. Ett litet bord med plats för obligatoriska näsdukar emellan oss. Här möter hon många människor som, liksom hon, lever flersamt eller har funderingar kring öppna relationer. 

Martina Hallin drar paralleller till att komma ut som hbtqi-person. Länge saknades det ett »socialt manus« för hur det skulle bemötas. 

– I dag har vi lärt oss att inte anta vilket kön den person någon lever med har, och till exempel säga partner istället för fru. För flersamhet saknas fortfarande det sociala manuset och ämnet i sig är laddat, säger Martina.

Reaktionen blir ofta ett ifrågasättande som »funkar det verkligen?« eller ett avståndstagande som »det är inget för mig«.

– Därför är det många som drar sig för att berätta. 

Den absolut vanligaste frågan Martina själv får är »men blir ni aldrig svartsjuka«?

– Självklart blir vi det. Vi är människor, och svartsjuka ingår i att vara människa. Men vi har ofta en högre villighet att förstå svartsjukan istället för att till varje pris försöka undvika den.

Martina är övertygad om att det kommer att bli fler som lever i någon form av flersamhet. I yngre generationer ser hon en annan öppenhet för olika typer av relationsformat.

– Internets betydelse går inte att överskatta, med möjligheten att söka sig till ett community med likasinnade. Eller att genom sociala medier se en bredare representation av alternativa relationsformat.

»Precis som kvinnor far illa i monogama relationer finns den risken i flersamhet. Vi går in i det med olika förutsättningar, från olika positioner i samhället.«

För Anna Remmets är flersamhet bara en del av beskrivningen av sig själv. Hon lägger till relationsanarkist.

– Då är det inte bara en fråga om monogami eller inte. Det handlar också om att ställa sig utanför den gängse hierarkin kring vad olika relationer är värda – där det amorösa annars hamnar högst upp.

Vi möts digitalt en grå dag med iskalla vindar, hälsar från varsin varm bostad. När jag frågar henne om valet att leva utanför relationsnormen säger hon att det inte direkt är ett val, att monogamin alltid känts främmande.

– När jag var yngre försökte jag ändå med det monogama, innan jag insåg att det finns människor som lever på ett annat sätt, säger Anna och förklarar sen att det hänger tätt ihop med hennes politiska blick på världen, att den inte går att separera från känslorna.

Utgångspunkten är en radikalfeministisk analys av den heteromonogama kärnfamiljen som en central arena för exploatering av kvinnor. Slutsatsen är självklar: 

– Som heterokvinna är det inte möjligt för mig att leva enligt en norm där kärleksrelationer till män är det mest betydande.

Vänskapsrelationer underordnas inte. Det sexuella trumfar inte det platoniska.

– Det ger mig så otroligt mycket att inte behöva reservera fysisk attraktion eller kärlek för en person. Min erfarenhet är att det samtidigt blir möjligt att känna mer och djupare.

Men hon är noga med att påpeka att det även inom det flersamma och relationsanarkistiska råder maktordningar, att det inte är någon feministisk universallösning.

– Precis som kvinnor far illa i monogama relationer finns den risken i flersamhet. Vi går in i det med olika förutsättningar, från olika positioner i samhället. 

Om frihet från förtryck är en föreställning inom flersamhetscommunityt ser hon en motsatt föreställning utanför, om att kvinnor egentligen vill ha monogama relationer och att det flersamma upplägget utnyttjas av män. En sexistisk fördom, konstaterar Anna.

– Jag vet ju att det också finns idéer om att flersamhet innebär sexuella orgier, men det är inget som folk säger direkt till mig. 

Det hör inte heller till vanligheterna för Benjamin och Jenny, att de ställs inför en rad fördomar. Men den om att man »bara vill ligga« kan förstås dyka upp.

– Eller »men då älskar du inte din partner på riktigt«, säger Jenny.

Men den vanligaste reaktionen är nog ändå bara nyfikenhet, enligt Benjamin. Jenny håller med och säger att flersamhet kan bli samtalsämnet för en hel kväll om man öppnar den dörren. De har inget behov av att »komma ut« som flersamma, men det är inte heller någon hemlighet. 

När jag frågar dem om svårigheter så blir svaret först generellt. De har hört om andra par där det har funnits en obalans, där det har gått lättare att träffa andra för den ena parten, men trögare för den andra.

– Sedan kan det finnas skillnader i förutsättningar, som hur mycket tid man har till att dejta och träffa folk. Det kan skapa en obalans och det har jag upplevt ibland, säger Jenny.

Det kan också bli knepigt med spontana möten, i alla fall om man har den delaktighet som Jenny och Benjamin praktiserat.

– Det kan ju hända något mitt i natten och det är inte säkert att man får tag på sin partner och kan stämma av. Eller så sitter hen uppe och väntar på att få veta vad som händer, trött och samtidigt med ett visst adrenalinpåslag av situationen, säger Jenny.

– Det har hänt. Och det kan vara ett läge då det blir världens stämning, men man får bara acceptera situationen och gå hem, säger Benjamin.

Och så är det den tredje parten. De är noga med att berätta vad som gäller, för att inte riskera att såra någon. Men det kan bli komplicerat ändå. Alla är inte redo för en parallell relation i praktiken, även om det låter bra i teorin. 

Det har gått ett år sedan Jenny och Benjamin gjorde slut. Jenny lever i en ny öppen relation med en man som kommer från en flersam bakgrund.

– Vi är fortfarande i en process av att ta reda på vad vi ska ha för upplägg. Men det är han som är min primärpartner, den jag kollar av med och tar hänsyn till.

Benjamin dejtar, och söker sig till flersamma, men det är inte helt enkelt.

– Jag tror att det är svårare att vara flersam som kille. Jag upplever att det finns en annan vaksamhet från många kvinnor, en större rädsla att bli sårad. 

Och på dejtingappar för alternativa relationsformer är det ofta par som söker en tredje part.

– Det kan också fungera för mig, men inte bara. Och i många fall söker de kvinnor, säger Benjamin.

Kan ni tänka er en monogam relation?

– Jag diskriminerar inte mot det. Men jag vill ha kvar kommunikationen, säger Benjamin.

Jenny säger att hon kan tänka sig monogama perioder men att hon är skeptisk till den monogama relationen som standardkoncept.

– Varför skulle man bestämma sig för att aldrig nånsin vara med någon annan, så länge man är ett par? Jag har lite svårt att se någon bra anledning till det. Men jag kan som sagt pausa eller vänta utan problem.

---

Text: Anna Dahlqvist, frilansjournalist

Foto: Sofia Runarsdotter