»Transpersoner diskuteras som en teori«

Jag minns debatterna om partnerskapslagen, samkönade adoptioner, giftermål eller vad som nu var på agendan på 1990- och 2000-talet, där människor som inte var homo- eller bisexuella slet i mitt vara eller inte vara, som ung bög.

För det som smyger fram mellan raderna i dylika debatter är att bortom vaga idéer om hur homoäktenskap skulle undergräva den heterosexuella föreningen, eller att samkönade adoptioner skulle vara plågsamt för barnen, vill debattörerna finna en sorts gräns för hur mycket vi egentligen får finnas till.

Men gårdagens debatter om homo- och bisexuellas rättigheter och villkor känns som en viskning i öknen jämfört med hur transpersoner de senaste åren plockats isär i tv-reportage, på debattsidor, i sociala medier.

Transpersoner diskuteras som en teori, ett språkligt fenomen snarare än personer som är. För transpersoner är, ju. De är arga och glada, de åker hiss och köper lövbiff på Ica och hämtar på dagis och får punktering på cykeln. Det känns banalt att ens nämna det, men ibland i det publika samtalet är det som om trans är något som uppstår i en magisk rök i hemliga rum där det intrigeras om hur man ska kunna underminera kvinnokampen, eliminera kärnfamiljen och förvirra cispersoner med könsliga irrläror.

»De är arga och glada, de åker hiss och köper lövbiff på Ica och hämtar på dagis och får punktering på cykeln.«

Jag frågar min vän Maja den i sammanhanget platta frågan »hur det känns« när transpersoners varande är uppe för debatt stup i kvarten.

– Tidigare har jag alltid hållit en distans till det. Jag har förknippat det med 70-tal och Michigan Womyn*. Men när den här senaste vågen av transhat kom till Sverige började det kännas mer. Uppdrag Gransknings program om »Tranståget« 2019 gjorde mig arg och frustrerad. Gardet (en radikalfeministisk plattform) fick jag höra talas om genom andra transpersoners reaktioner i flöden och Whats app-grupper, och det kom så mycket sorg att jag blev överrumplad. När jag sedan pratat om det med min vuxna adopterade unge så brast det för mig. Jag ringde min fru och bara grät.

Radikalfeminismen föddes mot slutet av 1960-talet ur andra vågens feminism med målet att krossa mäns överordning. Det är från radikalfeminismen vi fick språket runt patriarkalt förtryck och det var radikalfeminister som på allvar förde upp sexualpolitiska frågor på den samhälleliga agendan. I slutet av 70-talet tog den transexkluderande radikalfeminismen** form, genom böcker som Janice Raymonds The Transsexual Empire: the Making of the She-Male.

Under samma tid föddes idéer som politisk lesbianism. Det var två möten med queera identiteter och två olika strategier, men båda med den cisheterosexuella kvinnan som självklar utgångspunkt; Den lesbiska kvinnan som ett ideal eller en metod. Transkvinnan som bedragare och infiltratör. Idéerna rörde sig mellan de anglofona länderna och vidare ut i världen.

»Den lesbiska kvinnan som ett ideal eller en metod. Transkvinnan som bedragare och infiltratör.«

Den engelska pamfletten Love your enemy? The debate between heterosexual feminism and political lesbianism från 1980 inleds med ett kort manifest som heter »Political Lesbianism: The Case Against Heterosexuality«. Det är en kompromisslös serie uppmaningar: Alla feminister bör vara politiskt lesbiska. Det heterosexuella parförhållandet är en arena för mäns makt. Penetrativt sex är ett sätt att kontrollera kvinnan. Kvinnor som har sex med män är kollaboratörer. Och så vidare.

Gott så, dels har manifestet en hel del poänger, dels ska politiska manifest vara dragna till sin spets (ett av queeraktivismens första manifest, från juni 1990, titulerades exempelvis »I Hate Straights«).

Men lika sträng som öppningstexten skriven av Leeds Revolutionary Feminists är, lika känslosamma, resonerande och öppna är svaren. Någon skriver om att försöka förlika sina sexuella fantasier om undergivenhet med sin politiska övertygelse som jämlik eller högre stående än män. En annan undrar om det finns plats för feminister som inte är perfekta i kvinnorörelsen. Och en tredje skriver vackert att »i mitt eget fall är det en stor diskrepans mellan det ideala och det faktiska, och detta är källan till min feminism«.

Likväl dröjer det till bokens andra hälft innan en lesbisk kvinna tar upp perspektivet att man inte automatiskt »blir« lesbisk bara för att man avsvär sig män och har nära relationer med kvinnor: »Som lesbisk har jag dock aldrig definierat min lesbianism genom hur jag förhåller mig till män – det har alltid varit fundamentalt för mig att definiera lesbianism genom kvinnors förhållande till kvinnor«. Och visst låter det självklart med våra nutidsöron, men innan heteronormen på allvar började ifrågasättas så var det just genom avsaknaden av heterosexualitet som homo- och bisexuella lästes.

Skribenten Julie Bindel var en av förgrundsgestalterna i Leeds Revolutionary Feminists, och trots att hon kom ut som lesbisk i tonåren definierar hon sig just som »politiskt lesbisk«. Bindel har också varit tongivande bland de engelska feminister som gått i bräschen för de transfobiska strömningar som vi ser över västvärlden, och som fått mer uppmärksamhet senaste tiden, sedan JK Rowling slutit sig till dem.

I en krönika i The Guardian 2007 säger Julie Bindel sig vilja ha ett »slut på genus« (könsroller) överhuvudtaget. Ett sympatiskt mål som jag tror att många transpersoner också skulle ställa sig bakom. Men när hon i en krönika förra året i The Times ska berätta om en förmodad transperson som konfronterat henne på en flygplats är hen plötsligt »en man, som bar lång kjol och hade massor av mörkt skäggstubb«. Könet är eller inte är, lite beroende på när det passar. Allt sägs få plats inom dess ramar men allt överskridande av ramarna är suspekt.

»Jag undrar om en transkvinna som flytt från ett våldsamt förhållande med en man räknas in i hennes »kvinnor«.«

Clara Berglund, ordförande för Sveriges Kvinnolobby – en paraplyorganisation för svenska kvinnoorganisationer, som tidigare har debatterat emot könsbekräftande vård för barn – menar att ett inkluderande eller könsneutralt språk står i konflikt med den majoritetsfeministiska kampen.

– Först sa man »våld i hemmet«, det var en lång kamp för att vi ska säga »mäns våld mot kvinnor«, där vi adresserar den som är förövare och den som är utsatt. Nu ser vi steg tre: fler och fler säger »våld i nära relationer«, säger Clara Berglund till ETC i oktober i år.

»Då har vem som är förövare försvunnit«, menar Berglund, och jag undrar om en transkvinna som flytt från ett våldsamt förhållande med en man räknas in i hennes »kvinnor«, då Kvinnolobbyn tidigare har markerat att juridiskt kön är vad som definierar en kvinna.

Och jag undrar varför jag behöver undra det, och vilket värde det finns i att helt utesluta samkönade par från samtal om relationsvåld? Borde det inte gå att ändå lägga emfas på att män är de huvudsakliga förövarna och de som ska stå i fokus när ämnet talas om?

»Under hösten gick den radikalfeministiska plattformen Gardet ut med ett inlägg på Instagram som raljerade mot transpersoner.«

När det gäller Gardet behöver vi inte undra. Under hösten gick den radikalfeministiska plattformen Gardet ut med ett inlägg på Instagram som raljerade mot transpersoner. I inlägget skriver de att de anser att »transkvinnor är män«, och också att »transrörelsen är misogyn, omdefinierar ord så att det passar dess agenda, ljuger om forskning och jämför homosexualitet med psykiatriska diagnoser vilket gör den homofob«.

Under hösten avslöjade podcasten Haveristerna att en av Gardets skribenter, som även har skrivit långa inlägg som går till angrepp mot transpersoner, kunde kopplas till högerextrema forum. Och retoriken som Gardet för på Instagram, som ämnar spela ut homosexuella mot transpersoner, känns igen från till exempel brittiska LGB Alliance, som i sin tur kopplas till både högerextrema grupper och ultrakonservativa Heritage Foundation, och också från de amerikanska republikanernas hbtorganisation Log Cabin Republicans.

I de senaste fyra årens protester mot Donald Trump och till försvar för aborträttigheter här i USA, har »Handmaids«, de »tjänarinnor« som hålls i slaveri som sexslavar och surrogatmödrar åt den politiska parnassens barnlösa par i Margaret Atwoods roman The Handmaid’s Tale utgjort en återkommande närvaro. De vita huvorna och röda särkarna ska varna oss för vad som händer om till exempel Roe v. Wade, domslutet som skyddar abort i USA, utmanas från konservativt håll. I Atwoods roman är radikalfeminismen en sorts olycklig partner i den religiöst fascistiska utvecklingen av samhället.

»När andras kroppar, psyken, begär och identitet är öppna villebråd, är din snart också det.«

Romanen skrevs under en rasande porrdebatt i Kanada på 1980-talet och Margaret Atwood drar en linje mellan huvudpersonen Offreds mamma som tar med henne på bokbål av porrtidningar i tiden före Gilead, till omskolningslägret där Tant Lydia visar tjänarinnorna våldsporr för att illustrera hur samhället var för kvinnor i tiden innan Gilead. Hon visar även filmer om »okvinnor«, Gileads lägsta klass – där feminister ingår – och i en av filmerna skymtar Offred sin mor på en »ta natten tillbaka«-demonstration.

Om du stirrar ner i avgrunden tillräckligt länge så stirrar den tillbaka. Och när andras kroppar, psyken, begär och identitet är öppna villebråd, är din snart också det.

Den transfientliga radikalfeminismen är en gåva till de konservativa: En kil att slå in mellan hb och tq, samt feminister emellan.

»Vad som för den ena är ett debattämne, en retorisk gräns eller en kil in i motståndarens ideologi, är för andra en fråga om liv och hälsa.«

»Jag vill hävda att problemet med transsexualism är bäst löst genom att moraliskt upphäva dess själva existens«, skriver Janice Raymond i slutet av 70-talet. Men transpersoner existerar mer än någonsin och det sticker i ögonen på både vissa radikalfeminister och konservativa. Och vad som för den ena är ett debattämne, en retorisk gräns eller en kil in i motståndarens ideologi, är för andra en fråga om liv och hälsa.

Min vän Maja tycker att de transfientliga feministerna är för transkvinnor vad incels är för kvinnor generellt.

– Om de vinner mark är det inte jättelångt bort med en slags samhällelig konsensus att transpersoner ska förminska och tona ner sig själva för att inte provocera. Med tanke på hur ofta olika beredningsformer av östrogen är restnoterade hos apoteket (vi som tar östrogen får hoppa mellan gel, plåster och sprutor beroende på vad som finns tillgängligt) spår jag att det snart kommer en kampanj som handlar om att transkvinnors östrogen ska nedprioriteras så att det räcker till ciskvinnor i klimakteriet.

»Den transfientliga feminismen är en längtan tillbaka till en tid innan detta »behövde« tänkas.«

I november skriver Caroline Svedenros på Gardet om en allt mer polariserad feminism, men det är svårt att förstå om skribenten själv är för eller emot denna: »Man menar på allvar att feminism inte är feminism om den inte i varenda analys inte inkluderar transpersoner, antirasism, homosexuella, äldre, funktionsnedsatta, kroppsaktivism, män och så vidare.«

Och ja. Den intersektionella analysen lär oss är att vi är mer än en sak, mer än ett adjektiv, och att dessa saker samverkar och skapar andra positioner, andra förtryck.

Den transfientliga feminismen är en längtan tillbaka till en tid innan detta »behövde« tänkas. En tid då cis-heterosexuella feminister kunde se lesbiskhet som en spännande strategi som man efter några år kunde kasta av sig som en smutsig t-shirt, transkvinnor som ett fenomen att förhålla sig till eller emot, som om de vore en teori.

Men det går inte att stoppa tillbaka anden i flaskan. Och oavsett de allt fler närmandena mellan radikalfeminister och värdekonservativa fortsätter transpersoner att vara.

Tomas Hemstad är frilansskribent bosatt i San Francisco

Illustration Ella Jax

* The Michigan Womyn’s Music Festival var en amerikansk, feministisk musikfestival som hölls fram till 2015, och vars transexkluderande regler blev en tidig konflikt mellan transexkluderande feminister och feministiska transkvinnor och deras allierade.
** Trans Exclusive Radical Feminist förkortas ibland TERF.

Läs mer:

▶ Går det att mötas? Ottar intervjuar aktivister och forskare som deltagit i debatten om trans och radikalfeminism.

▶ Antitrans-allians Granskande reportage i Ottar tema KROPPSPOLITIK (2020)