»Researchen grep tag i mig«

De två 16-åringarna Lilly Sundberg och Lisa Ström hade bundit sig samman med en hattslöja, fyllt klänningarnas kjolfickor med sten och lämnat ett avskedsbrev. I september 1911 hittas kropparna. Det tragiska dubbelsjälvmordet blev omskriven i hela landet. I Dagens Nyheter stod det att »det synes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något öfverspändt i sig« och att de alltid »när de vore lediga, var tillsammans«.
Flickornas historia inspirerade 1935 konstnären Nils Sjögren att göra skulpturen, Systrarna som nu står på Mosebacke torg i Stockholm. Författaren Mian Lodalens senaste roman Lisa och Lilly – En sann kärlekshistoria handlar om denna omöjliga kärlekshistoria som utspelade sig på Söder i Stockholm i början av förra seklet.

»Det är en omvälvande och fascinerande tid med rösträttskampen, socialdemokratins och syndikalismens frammarsch. Allt det har jag vävt in i historien«

Hur kom du över historien om Lisa och Lilly?

­–Historien har legat och grott hos mig i många år. Jag visste att jag skulle skriva den, men andra böcker kom emellan. När jag gick i skogen och bollade uppslag med författaren Katarina Wennstam föll den på plats. Den skulle bli en längre novell, men när jag började skriva tänkte jag att »det här blir inte en kortroman«. Jag är glad att jag lät Lisa och Lilly ta plats. Första gången jag hörde talas om de två unga kvinnorna som hade begått gemensamt självmord tänkte jag direkt att de måste ha varit kära i varandra.

Du har gjort ett gediget researcharbete?

–Jag har suttit i timmar på Kungliga bibliotekets källare och plöjt genom tidningsartiklar om fallet och kom sen över både polisrapporten och avskedsbrevet. I slutet av arbetet hittade jag också nu levande släktingar till Lisa. Romanen baserar sig på verkliga människor och en sann historia, men ingen kan ju veta exakt vad som hände i människors liv för hundra år sedan. Där har jag som författare försökt föreställa mig hur livet kan ha tett sig för Lilly och Lisa de sista åren i deras liv utifrån det material som jag har hittat. Men grundhistorien, den bärande dispositionen och alla människor i berättelsen har funnits på riktigt.

Hur går kampen för rätten till sin sexualitet ihop med klasskampen?

–Det här är lika mycket en roman om arbetarklasskvinnors villkor, som en historia om en förbjuden sexualitet och kärlek. Men det är också en berättelse om den första kärleken som vänder upp och ner på allt. Den tror jag många kan känna igen sig i. Att drabbas av kärleken i den här kontexten i Stockholm 1910, med den klassbakgrund som Lisa och Lilly tillhörde, är oemotståndligt att inte skriva om. Det är en omvälvande och fascinerande tid med rösträttskampen, socialdemokratins och syndikalismens frammarsch. Allt det här har jag vävt in i historien.

–Men för att svara på din fråga: att kämpa för sin egen sexualitet låg långt fram i tiden. Homosexuella handlingar var straffbara och fri sexualitet fanns inte på kartan. Kvinnans frihet var beskuren. Det är svindlande vad mycket som har hänt under de här åren. Researchen har gripit tag i mig på flera sätt.

»Det ligger något vilsamt över att läsa om dåtid i den oroliga tiden vi lever i idag«

Varför är det viktigt att fortsätta skriva den här typen av historier?

–Vad jag vet finns det inga nedskrivna berättelser om unga lesbiska arbetarkvinnor i början av 1900-talet i Sverige. De kanske finns, men jag har inte hört talas om dem. Men jag skrev inte romanen för att det är viktigt utan för att jag ville. Det ligger något vilsamt över att läsa om dåtid i den oroliga tiden vi lever i idag. Låt mig påminna om att även om Lisa och Lillys historia utspelades för hundra år sedan i Sverige så finns det fortfarande människor som inte orkar leva för att de bryter mot normen. Hbtq-personer är överrepresenterade i självmordsstatistiken över hela världen.

Text Soledad Cartagena