Hur minns vi en massaker?

Den 12 juni 2016 gick en gärningsman in på nattklubben Pulse i Orlando Florida och öppnade eld mot gäster och personal. Nattklubben riktade sig mot hbt-personer och denna kväll var det »Latin Night« och majoriteten av offren var spansktalande. Innan solen hade gått upp hade 50 människor bragts om livet (inklusive gärningsmannen).

»Delen om själva skjutningen är horribel läsning. Tung och nära och full av ångest.«

Jag skriver gärningsmannen istället för hans namn, för så gör författaren och journalisten Johan Hilton i sin reportagebok Vi är Orlando. Det är inte personen som är viktig, utan de vars liv han tog, och deras anhörigas.

Hilton skildrar, genom berörda parter, upptakten, dådet och efterspelet och han har tagit sin egen röst ur berättelsen. Istället drivs den framåt, växelvis i korta stycken, av de som upplevde massakern och dess eftermäle på plats, samt anhöriga, aktivister, anställda på klubben och poliser. Delen om själva skjutningen är horribel läsning. Tung och nära och full av ångest.

Men det är i delen om tiden efteråt som de svåra frågorna framträder: Hur minns vi en massaker utan att göra gärningsmannen och dådet odödliga? Vem kan tala för en tragedi som drabbat ett helt samhälle på olika sätt? Om gärningsmannen inte drevs av homofobi eller rasism, betyder det då att offrens sexualitet och etniska tillhörighet blir oviktig?

Här blir bokens form effektiv. Det finns inga svar, utan ett sammelsurium av röster som tycker och känner, och fortfarande lider.

»Vi går vidare, men offren lever kvar i den värsta dagen i sina liv.«

Här skildras också hur katastrofen långsamt fortsätter, långt efter att eftertexterna har rullat. När stödkonserterna har tystnat och fotograferna åkt hem återstår år av rehabilitering, posttraumatisk stress och allt som följer med det i form av havererad ekonomi, missbruk och trasiga relationer. I en värld där kriser avlöser varandra, är det svårt att behålla fokus på gårdagens trauma. Pulse var den värsta masskjutningen i USA:s historia. Sedan hände Las Vegas Och sen Parkland.

Vi går vidare, men offren lever kvar i den värsta dagen i sina liv.

Några månader efter Pulse drabbades Oakland av Ghostship-branden, där 36 unga människor förlorade sina liv, och jag fick se på nära håll hur konsekvenserna fortsätter i flera år framöver. Man samlas en tid för att minnas offren, man pratar om att enas och om att ta hand om varandra. Sen följer bittra konflikter om vilka som ska omfattas av insamlade pengar, vilka som har rätt att uttala sig i media, hur man hedrar de som dött. Det är en process som sällan speglas i reportage om katastrofer, men i Vi är Orlando får vi följa även denna hjärteslitande process.

Boken tar slut men kampen för att överleva fortsätter, och det gör även kampen om hur vi minns terrorattacken i Orlando.

Tomas Hemstad

Frilansjournalist bosatt i San Francisco

Läs en ett utdrag ur boken Vi är Orlando här.