Kampen om kulturarvet

— Jag tänker konstant på den kulturpolitik vi kan få efter nästa val. Men också på de förändringar vi redan sett och nu känner av, säger Nasim Aghili, regissör och dramatiker.

Hon lyfter hur hon år 2014 gjorde föreställningen Europa Europa. Föreställningen spelades gratis landet runt inför riksdagsvalet samma år och belyste brotten mot mänskliga rättigheter som skedde i följden av Sveriges och EU:s gemensamma asyl- och migrationspolitik. Sedan blev det höst och ett val där Sverigedemokraterna fick sitt stora genomslag i svensk politik.

– Idag tror jag att det skulle vara svårt att både finansiera ett sådant projekt och att hitta institutioner som skulle våga stötta det. Jag ser inte att liknande projekt görs. Själv arbetar jag fortfarande med de projekt jag vill men märker att situationen har förändrats.

»Konstnärer kommer inte att kunna leva på sitt arbete om de inte anpassar det till att tjäna nationen.« _{Nasim Aghili}

Nasim Aghili menar att hon känner stressen och passar på att göra så mycket som möjligt.

– Om jag ska vara helt ärlig jobbar jag halvt ihjäl mig nu, för att jag än så länge kan. Om bara ett par år kan vi se ett helt annat kulturellt landskap.

I slutet av 2019 utmanas Socialdemokraterna av Sverigedemokraterna om positionen som landets största parti, i sammanvägningar av flera opinionsmätningar. SD har också blivit mer aktiva i kulturpolitiken, deras utspel om bibliotek, regnbågsflaggor och kulturarv får mycket uppmärksamhet och skapar medial debatt. Ett exempel är utspelet i december om att begränsa utländska medborgares tillgång till biblioteken.

Ett annat var försöket att stoppa ett författarsamtal på Täby bibliotek i oktober 2019 med Moa-Lina Olbers Croall, som skrivit boken I mitt namn – en bok om att vara trans. Sverigedemokraten Steven Jörsäter, ledamot i Kultur- och fritidsnämnden i kommunen, menade att den normkritik som Olbers Croall enligt honom ägnade sig åt var »destruktiv« och inget som Täby kommun skulle medverka till. SD:s gruppledare i Täby har senare tagit avstånd från försöket att stoppa författaren, men händelsen är ett av flera exempel på partiets vilja att skära ner på kulturen och styra innehållet. I SD-ledda Sölvesborg har kommunen beslutat att stoppa inköp av »utmanande samtidskonst«, och i Hörby har pengar flyttats från biblioteken och Kulturskolan till bland annat kameraövervakning och väktare.

Svensk kulturpolitik har länge präglats av konsensus. Visst har åsikterna gått isär om vad kulturen får kosta, men alla partier – även liberala – har ansett det viktigt att kulturen inte utlämnas till marknaden utan ges bred finansiering från det offentliga. Politiker har också generellt hållit sig borta från fördelningen av kulturstöd; besluten har lämnats till tjänstemän, enligt principen om »armlängds avstånd«, att politiker ska skapa förutsättningar för konsten, men inte styra innehållet.

Sverigedemokraternas kulturpolitik bryter med denna svenska tradition. Dels vill de att mindre pengar går till kultur, dels vill de att pengarna som satsas i högre utsträckning ska styras för att främja det »svenska kulturarvet« och »svenska värden«.

Linnéa Lindsköld, som forskar om kulturpolitik vid Högskolan i Borås, beskriver det som att SD har en »nationell protektionistisk syn« på kulturen.

– Partiet vill främja den svenska kulturen. Det betyder inte att alla svenska konstnärer eller kulturutövare ska få stöd, utan det man syftar på är de värden och ideal som kulturen bär på. Kulturpolitik är ju större än kulturdepartementets arbete, och SD är väldigt intresserade av den bredare definitionen av kultur som också inbegriper språk, traditioner och värderingar, det vill säga hur vi lever våra liv.

»SD vill också ta fram och införa en >svensk kulturkanon< i skolorna för att >skapa debatt och medvetenhet om vilka vi, svenska folket, är<. Hur partiet avgränsar det svenska i de här sammanhangen framgår dock inte.«

I sitt partiprogram lyfter SD särskilt Sveriges rika kulturarv och föreslår ett antal olika satsningar för att värna och vårda det. Bland dessa satsningar finns ett ROT-liknande avdrag för vård av kulturarv, kulturreservat, höjda anslag till Riksantikvarieämbetet samt till »ett antal muséer«, och införandet av »kulturlotsar« i alla kommuner, vars uppgift skulle vara att guida invånare och institutioner i det lokala kulturarvet. Sverigedemokraterna vill också nästan fördubbla den kyrkoantikvariska ersättningen, vilket är det stöd som betalas ut för underhållet av Sveriges kyrkor och det kyrkliga kulturarvet. Samtidskonsten bör »i något högre utsträckning« stå på egna ben. De vill också ta fram och införa en »svensk kulturkanon« i skolorna för att »skapa debatt och medvetenhet om vilka vi, svenska folket, är«. Hur partiet avgränsar det svenska i de här sammanhangen framgår dock inte. Ottar har upprepade gånger sökt företrädare för Sverigedemokraterna för en intervju för att reda ut begreppen, men utan resultat.

Ett aktuellt exempel på sverigedemokratisk kulturpolitik i praktiken finns dock i Sölvesborg. Kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon (SD) har förklarat hur deras politik tar strid mot en vänsterorienterad kulturelit som tycker att det allmänna ska bekosta utmanande eller upprörande konst, som den breda allmänheten inte är intresserad av. Därav beslutet att stoppa inköp av »utmanande samtidskost«. Kultur- och bibliotekschefen i Sölvesborg, Sofia Lenninger, fick nyligen lämna sitt uppdrag efter meningsskiljaktigheter med den politiska ledningen. I en debattartikel i Dagens Nyheter beskrev hon hur den politiska detaljstyrningen av kulturen i kommunen blivit ohållbar under SD:s ledarskap: »Förenklingen och den demagogiska uppdelningen mellan elitkultur och folklig kultur är en del av retoriken som används för att rättfärdiga styrningen från mångfald av kulturyttringar till enhet och likriktning. De kan visserligen tas för oinitierade, oerfarna och udda uttalanden från en politiker som nyss kommit till makten, men är faktiskt också bekanta drag som påminner om hur fascister och kommunisterna agerade en gång i tiden.«

»SD vill inte ha pluralism, vilket är en av grundbultarna i den liberala demokratin. De vill ha röstdemokrati, alltså att de som har makten ska besluta.« _{Annika Hamrud}

Journalisten och författaren Annika Hamrud, som granskat Sverigedemokraternas politik, säger till Ottar att partiets kulturpolitik är den tydligaste manifestationen av deras demokratisyn.

– De vill inte ha pluralism, vilket är en av grundbultarna i den liberala demokratin. De vill ha röstdemokrati, alltså att de som har makten ska besluta. Så när de får makten försvinner pluralism, såväl i utbud som i nivåer där beslut tas. SD vill att politiker ska bestämma över detaljer som vi är vana vid att tjänstemännen styr över, säger hon.

Viljan att satsa mindre pengar på det traditionella konst- och kulturlivet delar Sverigedemokraterna med sina skandinaviska motsvarigheter. Linnéa Lindsköld på Högskolan i Borås har i sin forskning jämfört kulturpolitiken hos Sverigedemokraterna, norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti.

– Alla är kritiska till den traditionella kulturpolitiken men på olika vis. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet kommer från ett tydligare radikalliberalt håll och är skeptiska mot statligt kulturstöd överlag, medan SD är kritiska till vissa former av kulturstöd och snarare vill styra vilken typ av kultur som ska ges stöd.

Konsten måste stå fri och obunden för att den ska vara alla till gagn, lyfta alla till nya insikter, ge alla glädje och kraft. Det är detta som nu ifrågasätts och hotas. _{Fransesca Quartey.}

Bland kulturaktörerna är farhågorna stora för Sverigedemokraternas politik. I en debattartikel från december i Dagens Nyheter, skrev flera företrädare för svenska kulturinstitutioner att de oroade sig över hur kulturpolitiken blivit »ett ideologiskt slagfält« och krävde ett starkare skydd för kulturen i grundlagen, på samma sätt som rätten till bostad, utbildning och omsorg tryggas särskilt.

– När man inte ser värdet av kulturens förmåga att bryta ny mark och få oss att tänka i nya banor och se oss själva och världen med nya ögon, utan insisterar på att endast det som varit är värt något, då stagnerar konsten och vi med den. Konsten måste stå fri och obunden för att den ska vara alla till gagn, lyfta alla till nya insikter, ge alla glädje och kraft. Det är detta som nu ifrågasätts och hotas, säger Fransesca Quartey, vd för Västerbottensteatern och ett av namnen bakom debattartikeln.

Annika Hamrud förklarar att med en starkare politisk styrning av kulturen riskerar de röster som går emot eller ogillas av den politiska ledningen att tystas.

– När det gäller kultur så kan det handla om nyskapande teater, barnteater på andra språk, bidrag till kulturföreningar, och så vidare. Särskilt allt som har med andra språk än svenska att göra. I Skurups kommun vill man nu förbjuda barn att tala andra språk än svenska på rasterna. Det är en detaljstyrning av barnens lek och fria tid av politiker, som inte har något att göra med ordningsregler från rektor eller liknande. Detta sker ju samtidigt som de nu vill förbjuda huvudduk, inte bara för barnen i skolan utan även för vuxna.

»Det är viktigt att institutionerna har modet att stå emot, och trots politiska påtryckningar värna om den fria konsten.« _{Nasim Aghili}

I Sverigedemokraternas partiprogram sägs bland annat att de vill höja anslagen till »ett antal museer«. Vilka museer det gäller, och vilka som istället ska ges minskade anslag, framgår inte. Linnéa Lindsköld säger att just minnesinstitutioner som museer och arkiv är verksamheter som är helt och hållet beroende av offentliga resurser.

– Att bygga upp kulturinstitutioner tar väldigt lång tid, men att få dem att försvinna går fort. Det räcker med att ett anslag stryks för att allt ska försvinna. När du stänger ett bibliotek är det väldigt ovanligt att det öppnar igen.

Regissören och dramatikern Nasim Aghili ser dystert på framtiden. Hon menar att subversiv och viktig konst alltid kommer att göras, men inte öppet och i en större mängd.

– Konstnärer kommer inte att kunna leva på sitt arbete om de inte anpassar det till att tjäna nationen. Konkret hur konstscenen skulle se ut är svårt att förutspå. För många som bara tar för givet att konst finns runt omkring dem, blir det kanske inte så stor skillnad till en början. Men ganska snart kommer alla känna skillnaden när luften tar slut.

Nasim Aghili befarar att det inte är förrän vi ser konsekvenserna av bristen på fri konst som vi förstår vad den faktiskt har betytt för bygget av ett demokratiskt välfärdssamhälle som Sverige.

– Det är viktigt att institutionerna har modet att stå emot, och trots politiska påtryckningar värna om den fria konsten. Jag hoppas att de ser den makt de har och vågar satsa på de konstnärer som kommer att få det svårt att arbeta.

Text Axel Kronholm

Bild Kristian Ingers

Läs mer

Sexpolitik för Sverigevänner (2018)

Barns kroppar blir slagträn (2016)

Enade mot regnbågen (2016)