Vilka barn är välkomna?

Sommaren 2018 var den varmaste. Skogen brann, människor lämnade sina hem och i medierna tycktes somliga yrvakna. Här var klimatkrisen, mitt framför våra ögon. Det som tidigare tyckts abstrakt och fjärrran gick inte längre att blunda inför. Många hade såklart varnat. Aktivister och forskare. Men nu brann skogen och värmen kändes inte som den brukade göra under sommaren i Sverige.

Efter fjolårets bränder har det blivit svårare för politiker att ignorera jordens undergång. Inte minst efter att FN gick ut hösten 2018 och flaggade för att ett nytt ekonomiskt system är nödvändigt för att stoppa den globala uppvärmningen. Ändå har den politiska debatten stannat på individnivå. Under 2019 har ungdomar över hela världen fått nog och strejkat för att påskynda strukturella förändringar. Ironiskt nog har protesterna följts upp av klimatjournalistik – där barnafödandet understryks som den största klimatboven.

»>Vill du göra en stor insats för klimatet – skaffa inte barn< lyder en rubrik i Dagens Nyheter.«

»Vill du göra en stor insats för klimatet – skaffa inte barn« lyder en rubrik i Dagens Nyheter från den tredje april. Artikeln refererar till en studie från Lunds universitet från 2017, där forskarna listar vilka fyra livsval som har störst klimatpåverkan. På första plats ligger »skaffa ett barn färre«, följt av att leva bilfritt, flyga mindre och äta en växtbaserad kost. Ledarskribenten Hanne Kjöller är inne på samma linje i en annan text i samma tidning; »Flygskam är bra för klimatet – men flerbarnsskam är bättre«.

I Tyskland blossade på samma gång en infekterad debatt upp när läraren Verena Brunschweiger släppte sin bok Kinderfrei statt kinderlos (Barnfri istället för barnlös), där hon hävdar att det är en miljösynd att skaffa barn.

Kritiken lät inte vänta på sig. Verena Brunschweiger kallades hjärtlös – barnafödande skulle hon minsann inte komma och peta i. Men livmodern har inte bara använts som slagträ bland enskilda debattörer.

I ett pågående forskningsprojekt på Institutet för framtidsstudier, »Befolkning och de globala målen: En etisk utvärdering«, är en av frågeställningarna huruvida vi behöver en befolkningspolicy för att nå de globala målen.

I informationen som går att hitta om forskningsprojektet skriver författarna att de vill svara på frågor om vilken den optimala befolkningsmängden är, betraktad ur klimatsynpunkt, och vem som bär det moraliska ansvaret för att realisera en sådan befolkningsmängd.

»Vem ska sluta föda – och vem har makten att bestämma det?«

Och det är här det blir verkligt intressant. För medan konfliktlinjen i debatten om barnafödandets klimatpåverkan främst har dragits mellan de som försvarar barnafödandet, för att de känner sig personligt påhoppade eller för att de motsätter sig tanken politiskt, och livsstilsdebattörerna, som försöker reglera individuella val, så saknas den verkliga frågeställningen. Vem ska sluta föda – och vem har makten att bestämma det?

▶ LÄS OCKSÅ: Det är inte rätt att sätta barn till världen

Den 15:e mars gick Brenton Tarrant in i en moské i Christchurch under morgonbönen och sköt ihjäl femtio personer. I en text som senare spreds över nätet sammanfattade terroristen sitt syfte. »Det är födelsetalen« skriver han i manifestet, som han döpt till »The great replacement« efter en rasistisk konspirationsteori som går ut på att vita kvinnor måste föda fler barn för att säkra vithetens fortlevnad. Brenton Tarrant ansåg sig ha rätt att bestämma över vem som föds. Han kallar sig själv ekofascist.

»Brenton Tarrant, som sköt ihjäl 50 personer i en moské, ansåg sig ha rätt att bestämma över vem som föds. Han kallar sig själv ekofascist.«

När högerns klimatpolitik uppmärksammas exemplifieras det ofta genom klimatförnekare, som Donald Trump eller Jair Bolsonaro. Eftersom presidenterna, precis som ungdomarna som strejkar för klimatet, förstår att endast en omställning av dagens ekonomiska system kan rädda jorden, förnekar de helt enkelt att det finns ett hot över huvud taget. Att erkänna klimatkrisen är att ifrågasätta tillväxten och företagens makt över vår framtid. Så Bolsonaro och Trump ogiltigförklarar istället hela idén, som ett sätt att skydda kapitalismen. Det handlar mindre om att de inte tror på klimatkrisen, och mer om att de vill upprätthålla det marknadsekonomiska systemet.

Brenton Tarrant, och den ekofascistiska rörelsen, erkänner istället klimatkrisen – men bara för att tala om upprustningen av gränser, eller ökad kontroll över vilka som föds in i nationen. Det handlar mindre om att de oroar sig för klimatkrisen, och mer om att de tror på vit överhöghet och en tillbakagång till ett inbillat naturtillstånd, som de anser hotat

Deras idé om befolkningsreglering är inte ny, utan har alltid varit tätt sammankopplad med byggandet av nationalstaten. I förkrigstidens Tyskland ville Hitler-regeringen se till att det föddes fler ariska barn och införde den så kallade Lebensborn-politiken, ett avelsprogram där tyska, vita män uppmuntrades att sprida sina gener.

»I Sverige har staten istället tvångssteriliserat transpersoner, romer och samer för att kunna kontrollera vilka barn som föds.«

När nu lösningen på den globala uppvärmningen presenteras som färre barn kan det vara på sin plats att syna vilka som anses vara problemet. Ansvaret för att stoppa den påstått överbefolkade jorden faller på kvinnors och transpersoners kroppar. Och inte vilka kroppar som helst.

I april rapporterade SVT Nyheter om ett nytt EU-direktiv som ska utöka rätten till pappaledighet i Europa. I nyhetsartikeln presenteras direktivet som ett sätt att uppmuntra EU-medborgare att få fler barn: »Europeiska länder har testat allt från skattelättnader till räntefria lån för att få medborgarna att utöka familjerna. Nu ska ett nytt EU-direktiv uppmuntra medlemsländerna att ge pappor minst tio betalda dagar ledigt i samband med ett barns födelse och sedan ytterligare minst två månaders ledighet som ska vara vikt åt fäderna och kunna tas ut som det passar familjen«.

I Sverige, där det förts en aktiv rashygienpolitik, har staten istället tvångssteriliserat transpersoner, romer och samer för att kunna kontrollera vilka barn som föds.

I artikeln redovisas också statistik från Eurostat om att det idag föds 1,59 barn per kvinna inom EU, vilket är otillräckligt om det ska finnas tillräckligt med arbetskraft i framtiden. En forskare som uttalar sig i artikeln understryker att »Europa har inga problem med överbefolkning«.

Ungefär samtidigt lanserade unionen en reklamvideo inför EU-valet som skulle få fler personer att rösta. I bild visas krystande kvinnor och skrikande barn. De ackompanjeras av en barnröst som uppmanar alla EU-medborgare att gå till valurnan och rösta för »säkra gränser« och »emot terrorism«.

Det är en talande gestaltning av vilka föderskor och vilka barn som välkomnas in i Europa, men också i världen idag. Samtidigt som barnrösten i videoklippet talar om gränser, och därmed utestängning av utomeuropeiska barn, uppmuntras EU-medborgarna att föda fler barn som ett svar på Europas åldrande befolkning.

Både i debatten om att sluta skaffa barn för att rädda klimatet, och i uppmaningen om att fler EU-medborgare måste födas för att säkra den framtida arbetsmarknaden, ligger en illa dold anklagelse mot rasifierade och fattiga människor i det globala syd som skaffar barn.

»Sju manliga forskare beskyller både klimatkrisen och all världens krig på »överbefolkade« fattiga länder som Sahel-länderna söder om Sahara.«

Överbefolkningen anses uppenbarligen inte vara Europas fel – och då måste det vara någon annans.

Sällan har ståndpunkten formulerats så tydligt som i en debattartikel i Dagens Nyheter från 18 juni, där sju manliga forskare beskyller både klimatkrisen och all världens krig på »överbefolkade« fattiga länder som Sahel-länderna söder om Sahara: »Vågar någon tro att naturresurserna ska räcka till ytterligare tre till fyra miljarder människor […], att vi kan sluta att avverka jordens skogar, att vi kan begränsa utfiskningen av haven, att den odlingsbara marken räcker till, att pollinatörer finns för grödorna, att vatten finns att dricka och så vidare. Vågar vi tro att vi kan klara klimatmålen med en sådan befolkningsökning?«.

Vad är det som sägs här? Förutom att helt ignorera de rika ländernas utsläpp pekar forskarna ut både syndabockar – alltså icke-vita barn och deras föräldrar – och klimaträddare, som i det här fallet består av västländer som uppmanas implementera familjeplaneringsprogram i fattiga länder. Debattartikeln är ett eko av en annan artikel i tyska Der Spiegel, som ger sig av till Niger, Nigeria och Indien för att »undersöka utvecklingen i tre länder där befolkningen ökar i en särskilt hög takt«.

Associationen mellan befolkningsökning och klimatförändringar görs från flera olika håll. Från de mest fascistiska fallen, som Brenton Tarrant. Men också från välmenande aktivister, som organisationen Birthstrike i England, där grundarna valt att avstå barn, men poängterar att de inte menar att avskräcka någon från barnafödande utan snarare vill starta ett samtal om klimatkrisen. Men var sammanlänkningen än kommer ifrån, oavsett om den är uttalat fascistisk eller presenteras inom ramarna för ett progressivt samtal, landar påståendet fel.

»Svaret från en radikal klimatrörelse måste alltid vara; resurserna finns, men måste omfördelas.«

Som forskaren David Satterthwaite visat är det inte befolkningsökning i sig som påverkar klimatet, utan ökad konsumtion. Vilket, om det lyfts upp från individnivå, är en fråga om ökad produktionstakt. Att tala om ekologiska fotavtryck på samma sätt bland den allra fattigaste underklassen som i de västländer som uppmanar dem att sluta föda är missvisande. Men, kanske någon invänder, om den globala arbetarklassen gör en klassresa, blir medelklass och överklass och börjar konsumera likt det rika skikt i det Europa som vill förgöra dem, vilka klimatkonsekvenser kan vi då se?

Så läser man klimatkrisen från fel håll, ignorerar det system som leder till både fattigdom och klimatförstörelse. Enligt studien »Carbon major report« från Climate accountability institute är hundra företag ansvariga för 71 procent av de globala utsläppen. Det är företag som är beroende både av billig arbetskraft, vars ökade tillväxttakt och tilltagande miljöförstöring alltså cementerar människors fattiga levnadsstandard. Debatten om överbefolkning bortser helt från ansvaret hos de företag som skövlar jordens resurser, utan pekar istället på de resurslösa – beskyller dem för att ta för stor del av kakan.

Kommer resurserna att räcka? frågar sig forskarna i Dagens Nyheter. Och svaret från en radikal klimatrörelse måste alltid vara; resurserna finns, men måste omfördelas. Svält beror inte på att vi producerar för lite mat, hemlöshet kan inte hänvisas till bristen på boenden. Grönlands isar smälter inte för att människor föder barn. Amazonas skogar brinner inte på grund av Pakistans bristande familjeplanering.

Historien om befolkningsreglering lär oss att samtalet alltid kommer att landa i vilka människor som är önskvärda. Och att en radikal rörelse aldrig ska dra in kvinnors och transpersoners livmödrar i ekvationen om hur vi löser klimatkrisen.

Varje samtal om att avstå barn kommer alltid att följas av ett vem och ett varför – och när EU hellre skapar nya direktiv för att uppmuntra sina medborgare att föda än att ge skydd åt barn på flykt är det inte svårt att lista ut vilka ungar som är välkomna – klimatkris eller ej.

Elina Pahnke är frilansjournalist och en av grundarna till Kontext Press.

Bild Nathalie Ruejas

▶ LÄS OCKSÅ: Det är inte rätt att sätta barn till världen

Få Ottars nyhetsbrev, rakt ner i mejlboixen varannan vecka!