Vägen till att äta det en tycker om utan förbud eller restriktioner har varit lång och kantats av dängor från omgivningen. Men Anna Suvanna Davidsson låter sig inte längre bromsas av konventioner.
Ge mig en skål torrfoder morgon och kväll. Mata mig med något som innehåller all näring som behövs för att min kropp ska frodas, orka och ges de bästa förutsättningar att byggas stor och stark. Jag vill äta som en hund och slippa tänka på vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt. Är det bara jag som stundtals hamnar i ett tillstånd där jag tappar konceptet och inte vet vad jag ska stoppa i munnen? När blev det egentligen svårt att äta?
»Men usch. Titta. Med den där kroppen ska man undvika att äta mjukglass«, sa den vuxna med förakt i rösten och pekade samtidigt mot den kurviga kvinnan framför oss i glasskön.
Jag var sju år och hade precis börjat få kroppskomplex. Inte bara över min runda mage utan även över mina tjocka lår. Hur mycket jag än tittade på den vackra kvinnans änglalikt blonda och lockiga hår kunde jag inte alls förstå varför hon skulle undvika att äta glass. Vad jag däremot förstod var att det finns oskrivna regler för vad människor, enligt normen, får eller inte får äta samt i vilka sammanhang. Uttalandet sådde frön i mitt barnamedvetande. Frön som slog rot och började växa. En del av växtligheten har jag likt ogräs mellan stenplattor lyckats luka bort medan annan växtlighet vuxit till träd med stam och gedigna årsringar.
»Rikligt med smör på en macka med ost och gurka var i min värld en delikatess.«
I tidig ålder fick jag lära mig att tjock är synonymt med något fult och dåligt. Att tjock speglar bristande karaktär och är en symbol för lättja. Jag var livrädd för att bli tjock. Så rädd att jag på egen hand försökte hitta strategier för att inte hamna där. Till en början uteslöt jag fett. Slutade ha smör på smörgåsen. Vuxna i min omgivning varnade mig för att bre på för mycket och uppmanade i stället att minska mängden.
Problemet var bara det att jag älskade smör, rikligt med smör på en macka med ost och gurka var i min värld en delikatess. Hur kom det sig att min bästa kompis som var smal som en sticka fick äta obegränsat med ostmackor för sina föräldrar medan mina uppmanade mig att hålla igen?
Logiken gick inte ihop, och som barn var detta något jag ofta funderade över. Mat blev förknippat med förbud, skuld och skam. Något farligt och okontrollerbart. Något att undvika i syfte att uppvisa någon slags karaktär. Att späka sig, för att bevisa för någon annan att man kan.
»Att någon försökte penetrera mig trots snustorra slemhinnor bekom mig inte ett dugg så länge jag kunde hålla in magen.«
Mina hjärnspöken kring kropp och mat var ingenting som uppstod ur tomma intet. De föddes ur tvivel och en känsla av att inte räcka till och duga för någon annan. En rädsla över att inte vara tillräckligt fin, skön, snygg, sexig eller knullbar. När det blev dags för den sexuella debuten ägnade jag de första åren mer fokus åt att fundera över hur min kropp såg ut ur betraktarens perspektiv än att lära mig njuta av den sköna stunden.
Att någon försökte penetrera mig trots snustorra slemhinnor bekom mig inte ett dugg så länge jag kunde hålla in magen.
Idag är det jag som är den kurviga kvinnan med lockigt hår vid kön i glasskiosken. Mjukglassen njuter jag av till fullo, celluliterna flashas och kroppen bär mig med stolthet. Inte för att behaga någon annan utan för att jag är den jag är. En bidragande faktor till att jag med tiden lärt mig trivas och acceptera min kropp är att jag haft sex med fantastiska människor som lärt mig konsten att njuta av kroppens böljande landskap. Händer har smekt, läppar har kysst, slickat och älskat det köttiga jag en gång föraktade.
Som tjock har jag fått lära mig att det är kontroversiellt att ta plats och utrymme genom att stoltsera med sin storhet. Det finns en förlegad syn på hur tjocka människor får klä sig. Därför sätter jag på mig magtröjor, korta kjolar, tights och linnen som visar gäddhänget utan att skämmas.
»Jag bestämmer själv vad jag stoppar i munnen och ingen annan ska någonsin få mig att känna skuld eller skam över det.«
Jag har kommit till insikt. Det är inte konstigt att jag har en dysfunktionell relation till mat och kropp. Det hela går att jämföra med att komma ifrån en kass kärleksrelation där man plötsligt blir medveten om vad man behöver för att må bra, men framför allt vad man inte mår bra av och bör undvika att ha i sitt liv.
Jag har i vuxen ålder insett att jag mår som allra bäst av att äta det jag tycker om i lagom dos. Inga förbud eller restriktioner. Ostmackan jag suktade efter som barn är inte längre förbjuden. Jag bestämmer själv vad jag stoppar i munnen och ingen annan ska någonsin få mig att känna skuld eller skam över det.
Anna Suvanna Davidsson är författare och debattör.
Anna Suvanna Davidsson var omslagsmodell och intervjuad i Ottar #4 2018 med tema HEMMA HOS.
