Vi behöver en sexuell revolution

Jag introducerades till sex på ett chockerande vis. Jag var ungefär elva år, en ivrig läslus som slukade alla böcker jag kom åt. Av en slump snubblade jag över boken Justine, skriven av den franske författaren Marquis de Sade; en bok som var minst sagt skrämmande för en tjej i min ålder. Jag skulle till och med säga att den är skrämmande oavsett ålder, om man inte är förberedd och har verktyg för att förstå den. Jag är dessutom uppfostrad i en mycket konservativ arabisk kontext där det var förbjudet för mig att prata om, eller ens tänka på, sådana saker som sex. Det fanns definitivt inget utrymme för att ställa frågor eller diskutera med någon.

Genom denna fruktansvärda och omskakande bok kom jag för första gång i kontakt med sex och sexuella relationer. Det var ingen lättsam upplevelse. Jag hade inte fått någon tidigare vägledning i ämnet och befann mig i ett tillstånd av nästan total okunnighet. Helt plötsligt befann jag mig i en värld av orgier mellan vuxna män (företrädelsevis präster) och hjälplösa små flickor, präglad av förnedring, förtryck, tortyr och alla typer av fysiskt och psykiskt lidande.

Jag såg, luktade, rörde, hörde och smakade en blandning av tårar, blod, skrik och sperma som intensifierades för varje sida. Det fanns inget andrum, ingen möjlighet att ta ett steg tillbaka eller reflektera över det jag läste. Orden var råa och obscena och matchade därmed brutaliteten och skräcken i det de förmedlade. Mitt bland alla dessa grymheter nämndes inget om kärlek, känslor, begär, attraktion eller liknande. Det var bara ett virrvarr av bestialiska instinkter, tyranniskt tvång, brutalt underkuvande, extrem egoism och grym kroppslighet. Helt enkelt rent, oförfalskat våld.

»Det var mjuka kyssar, platoniska kramar, en smekande hand som försiktigt lyfter en ostyrig lock från en rodnande kind.«

Samtidigt befann jag mig i en helt parallell värld, och det var omöjligt för mitt sinne och förstånd att sammanfoga dessa två världar. Från denna andra värld fick jag signaler, ibland undermedvetna och andra gånger direkta, om kärlekens betydelse och hur den tog sig uttryck. Genom de romantiska romanerna, filmerna och sångerna som formade min barndom och tonårstid fick jag lära mig om översvallande känslor, poetiska ord, hänförande ömhet, generös uppmärksamhet och obefläckad längtan.

Det var mjuka kyssar, platoniska kramar, en smekande hand som försiktigt lyfter en ostyrig lock från en rodnande kind. Allt var sockersött, så till den grad att det vände sig i magen. Där fanns ingen lust, ingen nakenhet, inget köttsligt, inga könsorgan. Inte heller någon smärta, inga förolämpningar, ingen grymhet av något slag. Sex och kärlek syntes vara två helt olika planeter, som snurrade i varsin galax. Två ytterligheter åtskilda av en avgrund. Yin och yang.

Det var på det viset som jag kom att lära mig om dessa begrepp och formade min fantasi. Dock ledde det inte till att jag föredrog det ena framför det andra. Det som hade kunnat leda till en rädsla för sex, skapade istället en nyfikenhet, mod och fräckhet – något jag är stolt över.

Trots att introduktionen var brutal och ledde till viss bävan (kanske till och med tack vare denna bävan) ville jag ha sex lika intensivt som jag ville ha kärlek och jag längtade lika starkt efter att uppleva dem båda. Jag förstod det emellertid som två helt olika och separata upplevelser. Jag brukade tänka att det finns människor som vi älskar, och så finns det de vi knullar. 

Sedan hände livet. Ja, livet hände, och de två planeterna, sexplaneten och kärlekens planet, närmade sig varandra och smälte gradvis samman. Inte helt och hållet och inte alla gånger, men åtminstone ganska ofta. I takt med att relationer och förhållanden avlöste varandra förenades alltmer min syn på kärlek och sex, och blev mer balanserad med tidens gång. 

»Sex och kärlek syntes vara två helt olika planeter, som snurrade i varsin galax.«

Parallellt med det började jag också få en bättre förståelse för min kropp och mitt sinne och deras behov och begär. Jag insåg att jag inte skulle bli kvitt Marquis de Sades tidiga, formativa inflytande över mina sexuella nycker och fantasier och jag accepterade det. Efter att ha läst på och förkovrat mig i ämnet lärde jag mig till och med att älska, uppskatta och fördjupa mig i denna verklighet. Vi har alla våra egna böjelser, kinks och fantasier. Det är inget konstigt så länge de äger rum och materialiseras mellan vuxna som är fullt medvetna om vad de vill, och kan uttrycka det utan rädsla eller press.

Historien om mitt sexuella uppvaknande berättar jag främst för att illustrera det faktum att de flesta av oss i arabvärlden inte får någon som helst sexualupplysning. I skolan fanns förvisso en sådan kurs men den fokuserade enbart på biologiska aspekter: »Så befruktas ägget av spermien«!

Det är vanligt att lära sig om sex antingen via porrtidningar eller, som i mitt fall, från böcker – nu använder förstås de yngre generationerna nätet. Tyvärr är det även vanligt att introduktionen sker genom sexuella trakasserier och övergrepp, något som kan klassas som en samhällsepidemi. Jag skrev tidigare att jag var elva år när jag först blev varse om sex, men sanningen är det skedde ännu tidigare.

»Ingenting i min uppväxt hade heller förberett mig på att något liknande skulle kunna hända mig eller hur jag skulle hantera en sådan situation.«

Jag minns det som om det hände i går. Jag var sju eller åtta år och på väg hem från skolan. Jag gick upp för trappan som ledde till vår lägenhet på femte våningen. Vår äldre granne väntade på mig, han stod bakom den öppna dörren till sin lägenhet. Han var klädd i en sjaskig, beige dräkt med mörka fettfläckar på, knuten runt midjan med ett snöre som skärp. Så fort jag passerade hans dörr knöt han upp snöret och blottade sig. Det var första gången jag såg en penis.

Det var naturligtvis ingen särskilt vacker syn och på intet vis ett glamoröst eller tilltalande sätt att bli introducerad till mäns anatomi. Ingenting i min uppväxt hade heller förberett mig på att något liknande skulle kunna hända mig eller hur jag skulle hantera en sådan situation. Mina föräldrar hade aldrig den typen av samtal med mig, varken i den åldern eller senare i livet. Jag minns fortfarande hur jag sprang uppför de återstående våningarna den dagen med en kvävande känsla i kroppen: en blandning av rädsla, chock, avsky och skam. Jag öppnade dörren till vår lägenhet, lade ifrån mig min skolväska, tog av mig skoluniformen, tvättade händerna och gjorde mig redo för att äta lunch. Självklart sa jag ingenting till min mamma. Det var uteslutet, den typen av kommunikation var inte möjlig mellan oss.

Jag undrar ofta hur många av oss arabiska kvinnor som skulle ha ett sundare förhållande till våra kroppar och vår sexualitet om vi fick tillgång till riktig sexualupplysning, både i hemmet och i skolan. Hur många av oss skulle slippa bli utsatta för sexuella trakasserier och sexuellt våld om våra föräldrar, lärare och andra instanser i vår kultur hade insikten och modet att förbereda oss på denna verklighet? Om man under uppväxten fick diskutera sex utan rädsla eller skam, skulle det leda till leda till mer fokus på sexuella rättigheter för kvinnor istället för den press som finns på en kvinnas oskuld? Och viktigast av allt, hur många tabun, komplex och hycklande praktiker skulle försvinna, om vår förståelse för sex inte bara lämnades åt slumpen, porr, »farliga« böcker eller blottare?

»Vad är det för religion som till den grad lägger sig i vad som händer mellan folks lår?«

Jag är säker på att den typen av introduktion till sex som jag själv fick inte är ovanligt i min del av världen. Jag tror att vi är i stort behov av politiska och ekonomiska reformer i många, om inte de flesta, arabländer, men jag är lika övertygad om att det vi först och främst behöver är en verklig sexuell revolution. Allt prat om jämställdhet, kvinnors rättigheter och feministiska agendor är förvisso viktigt, men det kommer inte att få en autentisk, långvarig effekt om vi inte börjar med det mest grundläggande: att äga våra kroppar och våra val trots det motstånd som finns, särskilt från religiöst håll. Motstånd som säger att vi ska bära en viss typ av plagg, ägna oss åt en viss typ av aktivitet, bete oss på ett visst sätt, och så vidare.

Vare sig vi inser det eller inte, gillar det eller inte, så lever vi araber fortfarande i en värld där en kvinnas så kallade »renhet« värderas så mycket att brott begås i dess namn, vilket man väljer att kalla hedersbrott. I samma absurda värld förväntas vi kvinnor fråga en religiös ledare hur vi ska vaxa fittan. Det leder till frågan; vad är det för religion som till den grad lägger sig i vad som händer mellan folks lår?

En sexuell revolution, på riktigt. Det är inte en fråga om utsvävningar. Det är inte en borgerlig syn på kvinnlig frigörelse. Det är grundläggande feminism. Grundläggande jämlikhet. Grundläggande jämställdhet. Grundläggande frihet. Var vi än är och vad vi än gör, låt oss aldrig glömma att våra kroppar och allt de är gjorda av (blod, kött, nerver, drömmar, begär, och så vidare) inte är familjens egendom, inte samhällets egendom, inte religionens egendom, inte traditionens egendom, inte nationens egendom, inte kulturens egendom, inte medias egendom, inte makens egendom, inte pojkvännens egendom, eller någon annans.

Våra kroppar tillhör endast oss själva – uteslutande, ovillkorligt och definitivt.

Joumana Haddad är journalist, författare och poet.

Översättning Corinne Platten

Illustration Karagh Byrne