Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika Sexualitet

Vita tar äran för vår musikkultur

Aysha Jones

Aysha Jones om vithetsnormerna i musikkulturen, och varför »girl power« är vit feminism.

Du känner säkert till B.B. King, James Brown, Aretha Franklin, Nina Simone, Stevie Wonder och numera, tack vare Netflix, Ma Rainey. Men vet du vem som var först med att framföra den världskända låten Hound dog, som brukar tillskrivas Elvis Presley? Big Mama Thornton, en svart kvinna. En av många vars glans och briljans stulits av vita.

För du trodde väl inte att det på riktigt var en låt som från början var Elvis? Svarta röster och uttryck finns, älskas och hyllas överallt – när de inte kommer från oss. För svarta, speciellt kvinnliga, röster och uttryck finns i all musikkultur – men vi förvägras äran.

Likaså saknar vi rätten att uttrycka oss utan att hamna i stereotypa könsroller som gynnar vita kvinnor. Rappare som Nicki Minaj och Cardi B anses aggressiva och promiskuösa för hur de klär sig och för sig, men i samma veva hyllas Miley Cyrus, och Kim Kardashian är ett ideal att efterlikna, och Ariana Grande anses gullig och oskyldig.

Vithetsnormen i musikkulturen har funnits länge och är både komplex och multidimensionell. Detta uttrycker sig till exempel genom att vita artister approprierar svarta, samtidigt som de prioriterar egna erfarenheter och perspektiv framför POC (POC = peerson of color, reds. anm.). De tonar ner – eller ignorerar – det faktum att ras, som social konstruktion, alltid interagerar med kön och andra former av förtryck.

»Hur kommer det sig att det är uttrycksfullt och lite »edgy« när Madonna ålar sig och sticker ut tungan?«

För mig blir detta uppenbart när vita kvinnliga artister – som historiskt dominerat mainstreammedia och ofta hyllas för »empowerment« – också hyllas av de strukturer som samtidigt missgynnar, demoniserar och slutshamear POC-kvinnor.

För hur kommer det sig att det är uttrycksfullt och lite »edgy« när Madonna ålar sig och sticker ut tungan, men när Cardi B, eller legendaren Mary J Blige är lika explosiva i sina kroppsspråk så är det olämpligt för finrummen? Andra sätt som den vita feminismen förtrycker POC-kvinnor på samtidigt som den när sig av svart kultur är just genom att appropriera. Vita artister och kreatörer prisas för sin innovation och originalitet när de lånar från och utnyttjar svart kultur, i allt från svart slang och folkspråk till tillämpandet av svarta musikstilar – utan att erkänna eller respektera dessa elements kulturella ursprung.

Dessutom solar de sig i den glans som med all rätt borde ges svarta som skapar det som vitheten »lånar«. Ett av de mest anmärkningsvärda exemplen på vit feminism i musiksammanhang är fenomenet »girl power« som fick sitt uppsving på 1990-talet med grupper som Spice Girls (med endast en svart medlem, som kallades för »Scary Spice«). Spice Girls hyllades för sitt budskap om kvinnlig egenmakt, samtidigt som deras varumärke i stort fokuserade på individualism och konsumtion.

Att – och hur – klass, ras, kön och andra förtryck samspelar ignorerades helt. Det blev uppenbart i Spice Girls musikvideor, som ofta visade vita kvinnor i inflytelserika maktpositioner, medan POC-kvinnor förvisades till bakgrunden eller osynliggjordes. Dessa förtryckande normer lever vidare genom sexualisering och objektifiering av svarta kvinnors kroppar, som främjar orealistiska och rentav farliga skönhetsideal, som användandet av farliga kemiska krämer i jakten på att komma så nära vitheten en kan komma.

Den svarta kvinnan utkämpar en ändlös kamp mot detta förtryck som hon omöjligt kan frigöra sig från; även om hon, som till exempel Cardi B med låten W.A.P., skulle återerövra sina uttryck så stämplas hon som »vulgär«.

Vithetsnormen i musikbranschen måste identifieras, erkännas och utmanas – för att kunna skapa en mer inkluderande och rättvis musikindustri som verkligen stärker, är tillåtande mot och rymmer alla kvinnors berättelser på sina egna villkor.


Aysha Jones är krönikör i Ottar, grundare av Black Lives Matter Sweden och driver sminkföretaget Färg.

Fler artiklar

Ayaat Abdelaziz och Artika Singh är två aktivister som från helt olika perspektiv och platser i världen arbetar för förändring. Med fokus på intersektionalitet, antirasism och sexuell hälsa kämpar de mot fördomar, motstånd och systematiska orättvisor. Här berättar de om sina hjärtefrågor, största utmaningar och framtidens visioner.
Intervju Kroppen

Hej aktivister!

Artika Singh och Ayaat Abdelaziz kämpar båda för kvinnor och ickebinäras rättigheter på varsin sida av världen.

Artiklar Sex & hälsa

Hur hanterade RFSU aidskrisen?

När aidsepidemin kom till Sverige utbröt panik. I en ny bok kartlägger Lena Lennerhed och Jens Rydström hur civilsamhället agerade.