»Paradiset är helvetet utan familjen«

Saker Ali har börjat med sen han kom till Sverige:

1. Röka.
2. Ta medicin mot högt blodtryck.
3. Använda astmainhalator.
4. Ta ångestdämpande.

Han sitter vid köksbordet, ett askfat framför sig. I ugnen en fryslasagne. På väggen en textilbonad som Malik har köpt. På kroppen tatueringar, fåglar som flyger, ett gråtande öga, en fjäder. En tass på hjärtat, där han säger att Malik har klivit, att det här hjärtat är hans att ta.

Saker han slutat med sedan han kom hit:

1. Laga mat.
2. Se på film.
3. Lyssna på musik.

Det är så här. Han vaknar och tänker på Malik. Han ringer Malik. Om han går ut är det för att köpa något till sin pojkvän. Han går till skolan också, men lär sig inget, kan inte fokusera. Annars är han hemma, sitter här, ringer igen och igen.

Och nu ringer Malik. Ali ler. Säger »hej älskling, okej älskling«. Börjar gråta, anstränger sig för att hålla telefonen still. Jag frågar Ali hur det är att vara i Irak när Malik är här.

– Det känns som ett brott mot mitt liv, säger Ali.

När, eller om, Ali får permanent uppe­hållstillstånd kan han ansöka om familjeåterförening och försöka få hit sin pojkvän. Ali har väntat i tre år på att överhuvudtaget få skicka in en ansökan. Det är osäkert om han får bifall.

De nya lagarna är utformade utan hänsyn till hbtq­-personers livssitua­tion. Man ska vara registrerade partners, men Ali och Malik har inte kunnat gifta sig i Irak: även om homosexualitet inte är uttryckligen förbjudet så kan samkönade par inte ingå äktenskap. Om man inte är gift ska man ha levt under äktenskapslika former, bott ihop länge.

»Han har inte ens vågat fråga någon om hur familjeåterförening går till, är rädd att folk har fördomar.«

Ali och Malik har varit ihop av och till i tio år. Men aldrig bott ihop. Kroppen vittnar om varför. Ärr över ben och bröst. Slag från människor som fått reda på Alis läggning. Han har inte ens vågat fråga någon om hur familjeåterförening går till, är rädd att folk har fördomar, att de ska vara som dem som slog honom i Irak.

Om man ska hitta hem till Kamilia och Hussein är det bara att leta efter blommorna. Utanför dörren står palettblad i en kruka. I lägenheten rosor. Under de tre år som Hussein var här utan sin fru såg han blom­morna men kunde inte känna doften. Kamilia kom för en månad sedan.

Det är Eid al­adha och Hussein säger att om saker hade varit som vanligt hade de haft fest. Nu delar de på en liten lägenhet i Malmö, deras dotter Lamis pus­sar dem på panna och händer, förbereder kaffe och plockar fram skålar med nötter och sötsaker.

» Vi var ifrån varandra i sju år, men det kändes som sjuttio. Tiden går så långsamt när du är ledsen«

Ingenting är som vanligt, trots att Kamilia är här nu. Som vanligt hade varit om de var hemma vid sin odling utanför Syriens huvudstad Damaskus, med sin hund som de matade med nappflaska. Som vanligt var livet innan kriget, innan åren de var tvungna att vara ifrån varandra.

– Vi var ifrån varandra i sju år, men det kändes som sjuttio. Tiden går så långsamt när du är ledsen, säger Hussein.

De har varit gifta sedan 1984. Alla deras fyra barn är vuxna; 32, 27, 25 och 23 år. Alla har varit tvungna att fly från Syrien – barn måste vara under arton för att få återförenas säkert med sina föräldrar. Bara Kamilia kunde söka asyl på plats i hemlandet genom sin anknytning till Hussein.

– Vi skickade dem en i taget. Om något skulle hända kunde jag inte förlora dem alla på samma gång, säger Kamilia.

»Lagarna gör samma sak mot människor som kriget gör. Det är psykologisk krigföring.«

Sist kom Kamilia. När Hussein berättar om tiden han förlorade med sin fru blir han upprörd.

– Lagarna gör samma sak mot människor som kriget gör. Det är psykologisk krigföring, säger han.

– Det är ett ännu tuffare krig, säger Kamilia.

De är synkade, pratar i munnen på varandra. När jag frågar om de irriterar sig på något hos varandra svarar de nej i en mun, fortsätter sedan att diskutera. Deras dotter skrattar åt dem, säger att mamma inte gillar när pappa pratar politik.

– Jag sa bara att Angela Merkel borde få Nobelpriset!

Kamilia säger att Hussein är perfekt, fast lite nervös ibland. Alla deras samtal glider in i varandra. Hon har fortfarande inte återsett sin son, som är i Tyskland. Hon missade hans bröllop. Även dotterns. Men hon pratar med dem jämt, säger åt dem att sköta sina tänder, att tandvård är så dyrt här.

De är tillsam­mans nu, Hussein och Kamilia, tjejen som han en gång fick syn på och tyckte var den vackraste han sett. Som han bad om att få gifta sig med men fick blankt nej. Som senare ångrade sig och blev hans vän och kärlek. Hon säger att de kompletterar varandra.

– Kärlek är kärlek. Det ändras inte, även om vi varit ifrån varandra.

Men hon säger att hon inte är lycklig här. Familjen är fortfarande splittrad. Ingenting är som vanligt.

– Våra barn är våra blommor. Det finns inget vackrare än att omges av blommor… en dag hoppas jag att vi alla är samlade, säger Hussein.

Ali kan inte berätta om sitt första möte med X utan att förklara hur hans liv såg ut innan. När han var sex månader blev han övergiven av sina för­äldrar. Han växte upp hos sin faster och farmor men vandrade genom livet kärlekslös, övergiven.

Första gången de sågs: en religiös resa. Malik gick fram till Ali, frågade varför hans ansikte rymde så mycket sorg. Han berät­tade inte då, sa bara att han var stressad av jobbet. De bytte nummer, blev vänner. Öppnade upp sig.

»Men när pojkvännen dog i en explosion tog han beslutet. Han måste bort.«

– Han är den första jag har haft en kärleksrelation med. Innan honom var relationer bara tid som av­verkades utan känslor.

Men när Ali lämnade Irak var de inte tillsammans. Malik hade gift sig med en kvinna, fått barn. Ali hade en ny kärleksrelation. Det var hoten och våldet som gjorde att han började fundera på att fly. Men när pojkvännen dog i en explosion tog han beslutet. Han måste bort.

Under flykten tog Malik kontakt med Ali. Förklarade att han gift sig av tradi­tion, inte av kärlek, men att han inte längre klarade det. Han höll på att kvävas, ville bara vara med Ali. Sedan dess har de varit oskiljaktiga, trots att de knappt kunnat träffas.

För fotografen Moustafa Jano från Syrien blev sakna­den för stor.

– Två år och sex månader.

Han säger det gång på gång, som ett mantra. Tiden han var utan sin familj. Samtalet på mes­senger bryts ibland. Sedan en tid tillbaka är han i Sulaymaniyah i Kurdistan, tillsammans med sin fru Reem Almohamad och deras tre söner, Mayar, Yaman och Mohammed.

När den yngsta föddes var Moustafa Jano på färjan mellan Lesbos och Aten.

»Att lämna familjen handlade alltid om dem. Att ge dem en framtid.«

– Min svärmor ringde och berättade att jag hade fått en son. Det var komplicerat. Jag var glad över att ha fått ett barn, men du kan inte föreställa dig smär­tan att vara så långt ifrån dem.

Moustafa Jano fick uppehållstillstånd. Hans foto­grafier från kriget i Syrien ställdes ut på Fotografiska i Stockholm. Men det spelade ingen roll.

– Att lämna familjen handlade alltid om dem. Att ge dem en framtid. Det fanns aldrig en chans att jag skulle stanna i Sverige ensam.

Han saknade dem varje sekund. För att få hit sin familj behövde han få fram rätt papper, men barnen hade inte kunnat folkbokföras ordentligt under kriget. Och så var det försörjningen. En av de största och mest avgörande förändringarna i den nya lagen om familjeåterförening som infördes 2016 handlar om att den som ansöker om asyl för sin familj måste kunna försörja dem, och dessutom ha kontrakt på en lägenhet som är tillräckligt stor för familjen att bo i.

– Jag hade precis börjat lära mig svenska när Migrationsverket frågade efter arbetskontrakt och lägenhet… jag var tvungen att försörja fem personer. Jag försökte hitta en massa jobb, sökte hela tiden, men det gick inte när jag inte hunnit lära mig språket.

Moustafa Jano fick avslag på sin ansökan om fa­miljeåterförening. Han åkte tillbaka till familjen, som tagit sin flykt till Kurdistan.

– Livet var bra i Sverige. Men paradiset är helvetet utan familjen.

»Den största skillnaden nu är att hoppet har försvunnit. Det finns inget liv här.«

När de återsågs kände den yngsta sonen inte igen honom. Han hade fötts medan Moustafa Jano var på flykt, hunnit fylla två år och bara sett sin pappa i en mobiltelefon.

– Han var väldigt självmedveten, undrade vem den här mannen var. Efter några dagar närmade han sig. Nu har han blivit min lilla bästis.

De är återförenade i Kurdistan. Men de saknar el stora delar av dagen, är fast på en plats som de inte har någon koppling till. Resten av deras släkt har flytt. Och här finns inga skolor till barnen. De vill försöka igen. Men Reem Almohamad börjar gråta av tanken på att vara ensam igen.

– Den största skillnaden nu är att hoppet har försvunnit. Det finns inget liv här… men jag kan inte föreställa mig hur det blir om han åker igen och ingen finns här för att ta hand om mig och barnen. Vi kan inte leva här, men vi kan inte leva utan honom, säger Reem Almohamed.

Ali tar en cigarett. Hans ögon döljer ingen­ting. Varje gång han passerar ett par på gatan tänker han att det hade kunnat vara han och Malik. Han brukar ringa upp, filma och visa. Han beskriver sin pojkvän. Mjuk, känslig, känslosam.

– Han gråter när han ser tårarna i mina ögon. Han behöver bara titta på mig för att förstå mig.

Om han hade varit här nu hade de gymmat, shop­pat, ätit. Mohammed hade börjat laga mat igen.

– Tillsammans är vi som ett bord fyllt av dolma, zucchini, fyllda auberginer… när vi inte är tillsammans ställer man fram vad som helst på bordet och äter.

De bråkar mer nu än när de var tillsammans i Irak. Små saker blir stora. Om inte Malik svarar känner Ali att han drunknar. De är svart­sjuka på varandra. Hela tiden på helspänn. Jag frågar om han någonsin tänkt att det vore bättre att skita i allt, göra slut, försöka börja om på nytt.

– Jag skulle dö, säger han.

Sabina guši är doktor i psykologi och psykolog på TKT i Malmö, teamet för krigs­- och tortyrskadade inom barn­ och ungdomspsykiatrin. Hon har jobbat här i tio år. De senaste två åren har hennes arbete förändrats, förvärrats.

– Flera av ens redskap tas bort ifrån en, för patien­ten är i en konstant kris. De vet inte ens vad de väntar på, säger hon.

Tydligast märker hon lagarnas konsekvenser hos barnen hon möter. Hon beskriver det som att deras liv stannar av. Många känner skuld så fort de mår bra, eftersom de vet att deras föräldrar, flickvänner eller syskon är kvar i hemlandet.

– Det är en plåga som stoppar deras utveckling. Distansen riskerar också att förstöra relationer.

– De stagnerar när man inte kan praktisera dem.

Man måste hantera den politiska orättvisan i sina privata relationer, vilket gör att de skadas.

»Avsaknaden av ens sociala nätverk är en ständig påminnelse om sorg. Den finns med en resten av livet.«

Patienterna söker sig hit för traumabearbetning, men i dag är patienterna allt oftare mitt i en aktiv kris. Sabina Gušić menar att institutioner som sviker i mottagarlandet är ett ytterligare trauma, som kan påverka patienterna i ännu högre grad än händel­serna de ytt ifrån.

– När man inte har tillgång till sitt sociala nätverk är risken att ens symptom blir värre, att man inte kan bli bättre på det sättet man hade kunnat. Ju längre man går med svåra symptom ju större är risken att de blir kroniska, fasta och impregnerade i själen.

Hon kallar lagen om familjeåterförening snäv och byråkratisk. Den är inte människoförankrad. Den tar inte hänsyn till hur nya familjekonstellationer växer fram i krig, hur omsorgen breddas utanför kärnfamiljen. Andra släktingar eller familjevänner kan vara viktigare än ens föräldrar. Din granne kan vara din närmsta omsorgsperson, men räknas inte in i Migrationsverkets familjebegrepp.

– Om man tänker att man vill ha människor som kan delta i samhället på lika villkor, särskilt människor som redan är i ett underläge, då är det så himla psykologiskt dumt att hindra dem från att återförenas med sin familj. Avsaknaden av ens sociala nätverk är en ständig påminnelse om sorg. Den finns med en resten av livet.

Ali och Malik träffas en eller två gånger om året. Den gången är i morgon.

Ali ska flyga till Turkiet. De ska vara med varandra i tio dagar och den här gången ska de gå till svenska ambassaden och se om de kan hjälpa dem på något sätt.

Ali går ut ur köket, kommer tillbaka med fem proppfulla påsar. Presenter han köpt till sin pojkvän. Rycker på axlarna och flinar.

»Vårt liv är i telefonen och kameran. Det dödar mig.«

– Jag vet att han har köpt saker till mig också, fast han inte säger det. Han köper klockor, kryddor…

Han berättar om Malik. Han är mannen som är livet. Som är världen.

– Vårt liv är i telefonen och kameran. Det dödar mig. Vad är det för liv där jag måste spara ihop pengar för att träffa honom var sjätte månad eller en gång om året? Men när vi ses… då är jag som ett barn som återser sin mamma. När vi ses, då ska jag lukta på hela hans kropp.

Ali och Malik heter egentligen något annat.

Elina Pahnke är frilansjournalist

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

SÅ PÅVERKAS RÄTTEN TILL FAMILJEÅTERFÖRENING

AV DEN TILLFÄLLIGA ASYLLAGEN

▶ Endast den som anses ha flyktingstatus kan ansöka om familjeåterförening.

▶ Den som vill få hit sin familj har försörjningsplikt för samtliga som innefattas i ansökan om familjeåterförening. Tidigare behövde man endast kunna försörja sig själv. Undantag är om familjen ansöker om uppehållstillstånd inom tre månader efter att en familjemedlem fått uppehållstillstånd

▶ Den som ansöker om familjeåterförening måste dessutom ha en bostad av »tillräcklig storlek och standard«.

▶ De familjemedlemmar som har rätt att återförenas är makar/sambor och barn under 18 år. Det innebär att alla som har levt i relationer som inte är erkända av den stat de flyr ifrån har svårt att ansöka om återförening. Ett exempel är hbtq-personer som inte kunnat leva öppet i landet de flytt ifrån, eller barn som har vuxit upp hos andra personer än sina föräldrar.

SÅ HAR PERSONERNA I REPORTAGET DRABBATS AV DEN NYA LAGEN

▶ Ali från Irak har inte kunnat ansöka om familjeåterförening eftersom han går under kategorin alternativt skyddsbehövande. Nu hoppas han få permanent uppehållstillstånd – men kommer ändå ha svårigheter att bevisa sin relation till sin pojkvän eftersom de inte har varit registrerade partners.

▶ Moustafa Jano lyckades inte hitta ett jobb som betalade tillräckligt för att nå upp till försörjningskravet för fem personer och fick avslag på sin ansökan om familjeåterförening. Dessutom föddes barnen på olika platser, det äldsta i Aleppo och de andra två i Kurdistan. Den byråkratiska processen har varit snårig och det har varit svårt för honom att få fram de papper som behövs för att bevisa att samtliga tre söner är hans barn och att de har rätt till anhöriginvandring.

▶ Kamilia och Hussein kunde återförenas, men eftersom deras barn var över arton var samtliga tvungna att genomföra den livsfarliga flykten från Syrien och ansöka om asyl individuellt.

Läs mer

Om migration, flykt och asyl på Ottar:

Nummer #4 2017 #noborders

Den irakiska björnen

Min hårda hud har krackelerat

Vems vård kan vänta?

Krympande queera rum

Är du trovärdig, lilla bög?

Med hopp om Sverige